Sida 1713
BISMARCK l ROLANDSKEPNAD.
Ett intressant prisdomarbeslut har i dessa dagar fattats i Hamburg. Det gällde ritningar och modeller till ett Bismarckmonument för Hamburg, för hvilket hamburgarne på frivillig väg hopsamlat 400,000 mark. Bland 219 förslag blef första priset tilldeladt bildhuggaren Hugo Lederer och arkitekten Emil Schaudt, båda från Berlin, hvilka kommit på den originella idén att framställa Bismarck såsom en riddare Roland.
Det kan vara välgörande att en gång afvika från det till regel upphöjda bruket att å Bismarckstatyerna alltid gifva rikskanslern kyrassieruniform, att blott gifva hans porträtt. Bismarck i Rolandsfigur ger monumentet ett ideelt innehåll, som icke något af de hundratals hittills uppresta Bismarckmonumenten besitter. Pristagaren förklarar också i anmärkningar till sina skisser, alt Bismarck på ett monument icke får framställas såsom krigare, diplomat eller herre till Friedrichsruh. Han måste framställas såsom nationalhjälte, förkroppsligande en stor epoks anda. Och denna uppfattning samt pristagarnes försök att monumentalt försinliga densamma erhålla prisdomstolens amplaste erkännande, liksom man öfverallt i Tyskland med förtjusning omfattat den originella idén.
Efter foto. FRAGMENT AF BISMARCKSMONUMENTET I HAMBURG: Bismarcks staty.
SOFUS HÖGSBRO d.
Med Sofus Högsbro bortgick nestorn i den danska riksdagen. Alltsedan 1858 hade han varit medlem af folketinget och i 14 år dess ordförande. Den insats han gjort i det politiska och parlamentariska lifvet i Danmark under denna tid är mycket betydande.
Högsbro var född i Rödding, hvarest han efter aflagd teol. kandidatexamen blef föreståndare för Röddings folkhögskola. Hans stora intresse förde honom snart in på politikens fält. Vänsterman till sin läggning, deltog han 1866 i stiftandet af den nationella vänstern och blef i början af 70-talet en ledande kraft i den förenade vänstern. Högsbro intog i allmänhet en varsam hållning i de politiska striderna, och vid splittringen 1878 slöt han sig till den moderata delen af partiet. År 1884 var han med om bildandet af den demokratiska vänstern och tog verksam del i striden mot den Estrupska ministären 1888.
Ar 1887 kallades han till Folketingets talman, men blef 1894 i samband med de moderates och högerns förlikning aflöst i denna egenskap och ersatt med Rasmus Clausen. Följande år återvaldes han emellertid till talman i Folketinget och kvarstod som sådan till i fjol, då han på grund af sin ålder afsade sig uppdraget.
Nära befryndad med de grundvigianska åskådningarna har han i öfrigt deltagit i kyrko- och skolfrågor samt arbetat för valmenighetens upprättande och utveckling.
