Sida 4216
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XVII.
APRILVÄDER. En kort kärlekshistoria. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Brasan sprakade muntert i den öppna spiseln i det lilla pastorsboställets förmak. Tékitteln, som på gammaldags manér hängde öfver elden, puttrade och sjöng om kommande händelser; och framför densamma satt Dorothea Turney och stirrade drömmande. Hon höll hufvudet mellan händerna och stödde armbågarne mot knäna och kastade allt emellanåt en blick på de fotografier, som prydde rummets väggar.
Hon väntade på den hon kär hade, han skulle nu komma från universitetet, öfverhöljd med ärebetygelser efter sina examina. Deras förlofning var icke eklaterad, men Maxwell Greystone hade varit hennes hjärtans kär så långt hon kunde minnas tillbaka. Han hade friat till henne dagen efter det de sammanträffat första gången. Han var då elfva och hon nio år. Huru ofta hade hon icke här framför brasan väntat att han skulle komma hem under skollofvet. Brasan och tékitteln voro oskiljaktigt förenade med hans hemkomst, ty han kom vanligtvis med samma tåg.
»Han kommer! Han kommer!» sjöng tékitteln. Men denna afton tyckte hon, att den ej hade samma muntra tonart, som annars.
Det skulle ej blifva vid det gamla längre. Han skulle ej komma så regelbundet hädanefter. Hans uppfostran var till en viss grad fullbordad, och den gamle prästmannen hade under ett helt år öfvervägt hvilken bana, hans son skulle välja. Denna villrådighet oroade den gamle fadern.
Plötsligt hördes raska steg utanför. Dorothea spratt till som hon gjort ofta förut. Huru väl hon kände igen hans steg.
»God afton, Dora, min flicka!»
»Oh! Max», sade hon, mer hann hon ej säga, ty han tillslöt hennes läppar med en smällande kyss. Fröken Snaggs, den gamla guvernanten, rodnade, och öfver faderns ansikte lade sig en djup skugga. Han hade många gånger föresatt sig, att tillhålla sin son för detta hans uppförande, men det hade ej blifvit någonting af. I afton måste det ske.
De slogo sig ned kring tebordet, under det frågorna haglade öfver Max, hvilken hjältemodigt försökte sig på konsten att besvara dem alla och på samma gång svälja de nybakade våfflor, man trugade på honom.
Senare på aftonen sutto far och son ensamma och samtalade om huru hans framtid skulle gestalta sig. Vänligt, men bestämdt, meddelade den gamle prästmannen, att han träffat förberedande aftal med en teologisk lärdomsanstalt, hvarest sonen nu kunde få fullborda sina studier och aflägga prästexamen, men innan detta kunde ske, hade en kollega lofvat handleda sonen i hans studier. Denne prästman bodde omkring sex mil därifrån. Till slut ville fadern äfven ha sagt, att det måste vara slut på förhållandet mellan honom och Dorothea Turney. Han måste upphöra med att kyssa henne! Hädanefter måste han behandla henne som en dam, hvilken endast vore en gäst i deras hem.
»Men, pappa, det är redan klart oss emellan, vi förstå hvarandra», protesterade han.
»Du får lägga bort sådant barnsligt prat. Jag kan underrätta dig, att jag är fröken Turneys förmyndare. Hon är öfverlämnad i min vård, och jag har årligen mottagit en rundlig summa för hennes underhåll.»
Detta var något oväntadt för Max. Han såväl som de öfriga af familjen visste endast, att hon var fader- och moderlös, hvarför hon alltid ansetts såsom en af familjen.
Dorothea Turney hade för sin del bestämt, att de skulle gifta sig så snart han slutat sina universitetsstudier. Hon hade ju tillräckligt med pänningar för dem. båda att lefva af. Hon somnade den kvällen och drömde att universitetskanslären lofvat viga dem, såsom en belöning för hans flit. Hon vaknade så ovanligt tidigt och i en så underlig sinnesstämning. Hela huset var ju annorlunda nu sedan Max kommit hern.
Huru förvånad blef hon ej, då hon kom ned till frukosten och fann både Max och fadern tysta och allvarliga. Intet af det vanliga skämtet. Då måltiden var öfver lockade Max på Clip, foxterriern, och gick ut utan att yttra ett ord. Hon stod kvar vid fönstret och såg länge efter dem och undrade öfver sin väns besynnerliga beteende.
Som hon stod där, kände hon en hand läggas på sin skuldra. Det var den gamle prosten, som stod vid hennes sida.
»Hvad är det jag hör om dig och Max», sade han.
Dorothea fick nu anledning att öppna sitt hjärta för honom. Hon hade väntat en kyss på pannan och hans faderliga välsignelse, men fick erfara något helt annat. Den gamle berättade henne för första gången, att hon var ensam ägare till ett stort gods, afkastande öfver hundratusen kr. pr år.
Hvad skulle hon med det till utan Max? Hon svor evigt hat till alla myndigheter och lagar, som reste sig hindrande i deras väg. Hon skulle vänta ännu två år och trotsa dem alla.
Följande dag beslöt den gamle prästmannen i samråd med de legala myndigheternas representant i närmaste stad, att hans myndling skulle anträda en utrikes resa, hvilken skulle räcka i två år, och under hela denna tid skulle hon ej få meddela sig med Max.
Den natten snyftade Dorothea sig till sömns, och Max satt uppe så länge, att hans foxterrier med ett sakta kvidande började uttrycka sitt deltagande i sin herres sorg.
Stackars Max! Han var totalt förkrossad. Han hade fått befallning resa med morgondagens första tåg och icke återkomma förrän Dorothea anträdt sin utländska resa. Men om två år skulle allt bli godt och väl igen.
*
Två år senare erhöll pastor Maxwell Greystone, fattigpräst i den stora stadens sämsta slumkvarter, ett bref. Det var från Dora. Hon hade nu återkommit till Europa och önskade träffa honom.
Huru hans hjärta jublade. Hans åhörare i den eländiga missionssalen undrade hvad som gick åt, deras eljes så allvarlige pastor. Han berättade för sin trogne Clip många gånger om att »hon» skulle komma.
Någon dag senare uppsökte han henne på hotellet. Efter en stunds väntan blef han insläppt.
»Åh, Max, hvad du var vänlig, som kom så snart», sade hon och räckte honom stelt handen. »Vi ämna oss just ned till min förmyndare på ett par dar. Kommer du ihåg huru barnslig jag var, som grät öfver att jag ej fick gifta mig med dig», sade hon skrattande. »Men ännu en sak, du får lofva mig, att alltid bli en broder för mig, så som du varit tillförne. Det skall bli så roligt att få upplifva de gamla minnena igen och få hälsa på flickorna och fröken Snaggs.»
Omedveten om hur hon plågade honom, fortsatte hon oafbrutet:
»Du stannar väl och dinerar med oss. Du kan ej? Hvad, hvarför? Måste du redan gå? Så tråkigt!»
Och Maxwell Greystone gick tillbaka till sin foxterrier och sin slummission och fortsätter sitt verk där än i dag.
*
