Hvar 8 dag – Årg. 3 (1901/1902)

HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. IX.

RIKEDOMENS BÖRDA. Nutidsnovell af »Édouard». Öfversättning för HVAR 8 DAG.

Pänningar hade alltid varit en stor börda för Phil Herbert. Naturen hade på honom slösat sina bästa gåfvor; han var stark och välväxt och ägde stor intelligens. Hans fader dog då sonen endast var aderton år gammal och lämnade honom i arf närmare tio millioner kronor.

Denna börda var för tung för hans skuldror. Under årens lopp blef han från att ha varit en liflig, munter gosse förvandlad till en kall, reserverad man. Vid universitetet var han en mycket eftersökt sällskapsbroder.

Minst fem gånger hvarje dag blef han uppsökt af vänner, som anlitade hans hjälpsamhet.

»Gamle gosse» brukade de säga, »kan du låna mig en femma till nästa månad? Tusen tack, du är verkligen en hedersknyffel.»

Phil skiljde sig från pänningarne med lätt hjärta.

Samtidigt förlorade han ock med dem många vänner.

Då studietiden var öfver råkade han ut för en annan fara -- alla mammor med giftasvuxna döttrar.

»O, så roligt att träffa er, mr Herbert. Skulle ni ej vilja komma och hälsa på hos oss? Kom så snart ni kan, om möjligt redan i afton.»

Men Phil var trött på alltsammans. Han hade inga vänner, men många bekantskaper. Verkliga vänner skulle han likväl kunnat skaffat sig, men hans stora misstänksamhet mot alla lade hinder i vägen.

Naturen hade utrustat honom med skönhetssinne och konstnärliga anlag, och hade han fått bryta sin egen bana, skulle han snart i den stora världen blifvit ansedd som en stor artist.

En dag fattade han ett djärft beslut. Han lämnade sin eleganta våning och reste till Paris med några få tusen kronor och nödig attiralj.

Sina dyrbarheter och juveler lämnade han hemma. Han ändrade sitt namn till Julien och började måla på allvar. Han hyrde sig en atelier vid rue de Madame och uppträdde högst anspråkslöst. Femtio à sextio kronor i veckan voro tillräckliga för hans behof.

För första gången kunde han på allvar njuta af lifvet. Hans kamrater, artisterna, mottogo honom hjärtligt i sin krets. Han gick med heder igenom deras »invigningssupé» utan att förlora fattningen, och snart fick han bland dem många vänner.

En gång nödgades han till och med låna tio francs, emedan han något öfverskridit de vanliga sextio. Han formligen jublade af glädje.

De där många angenäma supéerna à tre francs kommo honom att med vämjelse erinra sig sina femtiofrancs-middagar å Prince's restaurant i London.

En dag underrättade honom värden, att en ny hyresgäst tagit atelieren bredvid i besittning.

»Une belle Américaine», sade han leende.

Följande dag fick Phil se henne, och genast kände han sig dragen till henne.

»Kan jag stå er till tjänst», frågade han öppenhjärtigt. Hon höll på att ordna sina möbler och antog med tacksamhet hans anbud.

Genast blefvo de vänner. Hennes namn var Sadie Morgan, och hon var som alla amerikanska flickor mycket själfständig af sig. En gång erbjöd han sig betala middagen, då de spisat tillsamman.

Hon afböjde det med ett kallt leende, och han hade takt nog att aldrig mer komma med en sådan förolämpning. Denna nya lifserfarenhet verkade rent af uppfriskande på honom.

Naturligtvis blef han förälskad -- ursinnigt, besinningslöst förälskad, och för första gången kände han sig tacksam för sina rikedomar.

Men »festina lente», heter ordspråket. Hon skulle ingenting få veta förrän efter bröllopet. Det skulle bli en angenäm öfverraskning.

Slutligen friade han. Hon antog hans anbud öppenhjärtigt.

»Ja, jag håller af er», sade hon med en svag rodnad å kinderna.

»Skall jag skrifva till edra anhöriga?» frågade han.

»Jag har inga», svarade hon.

»Moi non plus!» svarade han med misstänkt snabbhet. »Då är det ingenting, som kan komma hindrande i vägen för vårt giftermål.»

De skrefvo båda hvar till sina vänner och underrättade dem om förlofningen och det tilltänkta, bröllopet.

»Vi komma nog att få det knappt emellanåt»; sade Phil en afton.

»Ja, men nog skola vi tjäna tillräckligt för vårt. behof.»

Har du ingen önskan att blifva rik. »Nej», svarade hon hastigt.

Veckan före deras bröllop anlände tvänne bref till rue de Madame.

Det ena var till Sadie från en af hennes, flic bekantskaper, som gratulerade henne:

»Jaså, du har fångat den misstänk samme millionären Phil Herbert. Mina bästalyckönskningar!»

Sadie stirrade förvånad på brefvet. Hon kastade det på bordet och gick ut i Luxembourgparken för att öfvertänka saken.

Phil öppnade sitt bref. Det var likaledes från en af hans vänner:

»Jaså, du tänker gifta dig med miss Morgan, den amerikanska mångmillionärskan. Du är då en lycklig ost I»