Sida 4411
OVÄRDIG.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af H. Mikael.
På den höga stentrappan, som förde upp till brukssamhällets nybyggda sjukstuga, stod en ung kvinna med ett bref i handen. Den heta julieftermiddagssolen kastade sina varmaste strålar öfver den oskuggade, breda trappan, stekte på husets plåttak och kallade fram små klara svettpärlor mellan flickans raka ögonbryn, och lät den skära rodnaden på hennes runda kinder lysa ännu klarare. Hon hade synbarligen gjort sig i ordning för en promenad, då hon blifvit häjdad af brefbäraren, och nu stod hon midt i solgasset, obekymrad om hettan och tvekade om hon skulle fortsätta den afbrutna promenaden eller först gå in och läsa brefvet. Ännu en blick på kuvertet med den välkända, ojämna handstilen och de två frimärkena afgjorde saken. Hon drog upp en nyckel ur fickan, gick in i förstugan och låste upp en af dörrarne, den, som förde till det rum där hon som anställd sjuksköterska hade sin bostad.
Väl inkommen, kastade hon handskar och parasoll ifrån sig på sängen, drog en stol fram till det runda bordet vid soffan och satte sig att läsa.
Brefvet var från hennes käraste vän och kamrat under elevtiden, Meli Hall, och hon började läsningen med en intresserad ifver som kom hennes ögon att glänsa och glittra liksom i förväntan på något roligt, men allt som hon läste mörknade det vackra ansiktet och småleendet dog bort.
Nanni Erlandsson och Meli Hall hade varit vänner allt ifrån det de på sjukhuset började elevkursens stundom ganska törniga stråt, och ständigt hade de hållit troget tillsammans, utgörande ett påtagligt bevis på motsatsernas dragningskraft, olika i allt som de voro.
Nanni var stadsbarn, vacker, tanklös och kokett; tidigt utkastad i världen utan föräldravård eller ett verkligt hems skydd med bakgatornas och rännstenens erfarenheter bakom sig och ikring sig ett gungfly af uppmärksamhet som fördärfvade och smicker som borde skrämt. Meli var öppen och renhjärtad, duglig och arbetsam med ett sätt och väsen så friskt och sundt, som den salta sjöbrisen som spolade hafsvattnet öfver hennes hembygds hällar där ute i skärgården. Kunde det finnas större kontraster? Och ändå blefvo de vänner de två, systrar, hjärtevänner, utan hemligheter för hvarandra den ena alltid säker på den andras deltagande och sympati.
Meli berättade för väninnan om sin far och sina syskon, om den rödmålade fiskarstugan med sjöbod och båtbrygga, där hon hade sitt hem, och ibland när längtan efter haf och skär och fria vidder tog henne för hårdt, och stadens stenhus och dammiga gator tycktes så trånga och beklämmande, brukade hon gråta ut sin saknad hos Nanni och låta sig tröstas af dennas upptåg och tokerier. Och Nanni, å sin sida, dolde aldrig något och invigde Meli samvetsgrant och med minutiös noggrannhet i den värld af kurtis, äfventyr och förälskelser, som upptog större delen af hennes tankar och det mesta af hennes lediga tid.
Och Meli hörde troskyldigt på med ett spörjande, förvånadt uttryck i de ärliga ögonen, som kunde slå Nanni hårdare än de strängaste förebråelser och komma henne att rodnande afbryta sig midt i en färgmättad skildring öfver sina egna triumfer.
Själf hade Meli aldrig något sådant att komma med. Hon var en enkel, anspråkslös flicka med ett allvarligt litet ansikte i hvilket ögonen var det enda vackra, och de ögonen hade alldeles för mycket att göra med att visa sin ägarinna, hur hon bäst skulle kunna sköta sina åligganden, för att de skulle hunnit med att uttrycka någon lifligare beundran för det, i Nannis fantasi, så talrikt representerade andra könet. Också var Meli förestånderskans favorit, och det fordrades allt mången gång rätt mycken själföfvervinnelse för Nanni, för att utan afund eller förargelse ständigt höra väninnans allvarliga ordentlighet och stränga pliktuppfyllelse framhållas som en glänsande motsats till hennes egen vårdslösa, glömska.
Men förestånderskan var allt bra orättvis också! tålde inte Nanni, som var så ung och så vacker,, tålde framför allt inte, att de unga läkarne alltid hade så svårt att slita sig från just det rummet eller den salen, där Nanni för tillfället uppehöll sig, plågades af Nannis makt öfver kamraterna och retade upp sig till förargelse hvar gång hon kom på Nanni med att skratta högt det var inte alls passande, sade hon.
Men ingenting, som Nanni gjorde, var passande; det var inte passande, att gå i moderna dräkter med krusad lugg, inte passande att söka nöjen och förströelser utomhus och Nanni, som var så tokig i vackra kläder och allsköns rolighet! Till sist tog det då slut, och hon fick: sina betyg inte så vackra som Melis förstås, men bra nog i alla fall! hon hade goda nerver och behändiga fingrar, och var utmärkt som operationssköterska när hon ville!
Så kom hon hit upp till bruket, och Meli fick plats som epidemisjuksköterska långt inåt landet. De hade inte sett hvarandra på två år, men skrifvit hade de gjort till hvarandra ibland hvar vecka. Nu hade det en tid likväl varit ett långt uppehåll
Meli hade försummat att svara, det var nära en månad sedan hon sist skref. Nanni hade riktigt väntat och hon blef verkligen glad, när hon såg den välkända stilen utanpå kuvertet - så glad, att hon gick tillbaka in, för att läsa det, fast hon. visste, att den unge bruksbokhållaren satt uppe vid stättan i skogen, där de kommit öfverens om att mötas, och väntade på henne. Men han hade tid att vänta en stund han stannade nog i alla fall kvar till Nanni kom, äfven om hon dröjde, och först af allt måste hon se efter hur Meli hade det och hvad hon skref. Men hvad var detta för ett bref! Inte hurtigt och gladt, som Meli brukade skrifva, utan så allvarsamt, så sorgset. Nanni fick tårarne i ögonen när hon läste det. Stackars Meli! Det hade gått messling och difteri inom distriktet, där hon var anställd hon hade varit upptagen dag och natt, så att hon rent kände sig utarbetad och nu, när hon skref, satt hon ensam, uppe i skogen i en liten stuga med tre sjuka att vårda och hade bara en gammal döf gumma till hjälp. Men det gjorde ju ingenting det var; bara hennes skyldighet nej, det var allt något annat, det var det, att hon trodde sig vara bedragen och glömd. Så här var det. Strax intill, där hon hade sin egentliga bostad fanns en störreherrgård och på den herrgården hade det funnits en ung bokhållare. Han och Meli hade fort nog blifvit vänner och allt som tiden led hade de väl blifvit mer än det för hvarandra åtminstone trodde Meli så och hon hade bara gått och väntat på att han skulle förklara sig riktigt, men innan något hann bli fullt afgjordt, så flyttade han, kom till just det bruket, där Nanni var sjuksköterska
ja, Nanni kände honom nog han var ljus och lång och bredaxlad och hette Fritz Stål! Först han flyttat dit hade han ofta skrifvit, men så hade det blifvit allt längre mellan brefven och nu hade hon ej hört något af honom på tre månader. Hon hade ej velat berätta detta förr hon skämdes , men nu var hon så ledsen att hon ej frågade efter något och Nanni var i alla fall
