Sida 814
HÄMND....
Originalskiss för HVAR 8 DAG af MANKE.
Det prasslar i snåret, en grof byggd, gråluden älghund hoppar fram ur en löfbuske, så kommer en trasigt klädd man, beväpnad med bössa, sakta efter. Aha, det är gamle »Kolar-Magnus», en sjuttio års gubbe, som sin vana trogen är ute på tjufskytte. Det är minsann ej första gången gamle Magnus är ute i sådana ärenden, nej, många älgar ha stupat för hans säkra skott både under loflig och olofiig tid, mest nog under den senare. Men norra Dalarnas skogar äro djupa, där finnas »sjumila-skogar», i hvilka inga människor hafva slagit sig ned. Länsmannen är liknöjd, bor långt borta, och hans makt sträcker sig knappast hit. »Kolar-Magnus» är skogarnas herre, och för öfrigt höras ej skotten så långt, ekot rullar ett par gånger fram och åter mellan bergen, så dör det, och den djupa tystnaden råder åter. Ingen skulle kunna afgöra, hvarifrån skottet kom.
»Kolar-Magnus» är ett kändt namn. Gubben hette egentligen Magnus Aronsson, var född i Småland och hade som barn kommit upp mot norden, men detta visste knappast någon mer än han själf. Många sägner gingo om honom och hans tidigare lefnadsöden, en del förtäljde, att han varit sjöman, en del att han varit soldat och deltagit i krig. Säkert visste man dock endast, att han i Säfbo många år varit kolare, och sedan dess fick han heta »Kolar-Magnus». Nu bodde gubben vid Tallsjön, eller rättare vid Tallån, i en liten öfvergifven fäbovall, i hvilken regn och storm fritt kunde spela in.
Gubben var, som redan nämnts, 70 år. Det låter egendomligt, att han då kunde jaga, men det var dock så. Han såg mager, uthungrad och skröplig ut. I hans drag kunde man läsa, att han hörde till dem, som hela sitt lif hafva haft att kämpa mot sorg och bekymmer. Det låg något bittert kring munnen, håret var grått och blicken skyggade. Såg gubben någon gång upp, kunde man i hans ögon läsa en bön om förbarmande och om att låta honom få vara i fred. Han undvek så mycket som möjligt människor; mötte han en främling, såg han skygg och rädd ut.
Stundom kom dock en annan glans i de matta ögonen: det var då den gamle talade med hunden. Då kunde ock det bittra draget kring munnen blifva mildare, och ett leende lysa upp det gamla ansiktet.
Trots gubbens höga ålder och hans medtagna utseende, tycktes en smula styrka från forna dagar hafva glömt sig kvar i honom. Ryggen var krokig, men armen stark. Skägg och hår voro oklippta och tofviga samt förlänade bäraren ett vildt utseende. »Kolar-Magnus» liknade en af de gamla från hedenhös, hvilken i de djupa skogarna glömt sig kvar och ej märkt, att en ny, annan tid var kommen.
Gubben hade dock en vän, det var den omnämnda hunden. Alltid följdes de båda åt. Äfven hunden syntes gammal, men ännu kraftig och stark. Förtroligt brukade han stryka sig mot den gamle, och då hundens ögon mötte gubbens, kunde man i begges läsa kärlek och tillgifvenhet. Den hunden saknade sin like, och med skäl kan man säga, att de båda, hunden och gubben, voro ett. De delade allt, ljuft som ledt, de sofvo tillsammans, och de åto tillsammans. Där ej gubben längre hittade i de djupa skogarna och började tveka om vägen, där tog hunden vid. Då någon främling nalkades, varskodde hunden långt i förväg sin husbonde genom ett morrande eller höga skall.
»Kung», så var hundens namn, och han var det namnet värd. »Kung» var stark. En gång räddade han sin husbondes lif, då denne anfölls af tvenne druckna skogsarbetare. Männen drefvos på flykten, men »Kung» fick ett svårt knifhugg i högra frambenet. Då vårdades han som ett barn af den gamle, såret läktes ock, men en noggrann iakttagare kunde märka, att hunden haltade något. Äfven slickade »Kung» detta ben, och man kunde se, att riktigt bra hade det aldrig blifvit. En annan gång föll den gamle i sjön och skulle otvifvelaktigt ha drunknat, om ej den starka hunden dragit upp honom. »Kung» slickade hans våta händer, nosade på honom och blef alldeles vild af glädje, då den gamle reste sig upp. Det var därför ej underligt, att gubben för hunden hyste en kärlek, som sällan kommer ett djur till del. Hunden var gubbens enda egendom -- det enda och dyrbaraste han ägde.
Ingen kunde bättre drifva en älg än »Kung».
Strax han kommit ut, finner han ett älgspår. I vildt språng bär det af, under det gubben står stilla. Skallet går rundt, snart höres det närma sig den plats, där Magnus stannat, det knakar och brakar, snart skymtar en väldig älgoxe fram mellan träden, ett ögonblick siktar den gamle, ett skott smäller, och skogfens konung faller. »Kung» vet, att hans husbondes krafter ej tillåta honom att vara snabb i vändningarna, därför dref han älgen så, att den gamle knappast behöfde gå från stället.
Bönderna i trakten voro ursinniga på »Kolar-Magnus», kanske ej utan skäl, ty han var ju en tjufskytt, som ej blott fällde älg, utan äfven annat villebråd. De började allt hårdare sätta efter honom och sökte honom i kojan, men den gamle märkte deras afsikt och höll sig undan. Kojan funno de, men där fanns ingenting att taga. Då refvo de den, men Magnus byggde någorlunda upp den igen. Han insåg nog, att den ställning han intog, var skef och kanske brottslig, men, stackars gubbe, han såg intet annat sätt att föda sig på, och han fruktade fattighuset. Allt ifrigare blef förföljelsen mot honom, men man fann honom aldrig. Tid efter annan förmälde dock ett aflägset skott, att den gamle fanns därinne i storskogen.
Det var blott de rika bönderna, som voro afvoga mot Magnus, de små, torparne och backstugusittarne voro hans vänner. De hjälpte honom och genom dem fann han afyttring för sitt jaktbyte. Med bestämda mellantider kom han därför fram till något aflägset torp, där han hade någon vän, men återvände snart mot skogen -- försedd med de lifsförnödenheter han behöfde. Till själfva bygden vågade han sig aldrig, och hunden, som tycktes förstå sin herres tankar, visade sig äfven skygg för människor. Hunden och gubben voro lika i allt.
Då gubben ej stod till att finna, beslöto storbönderna att på något sätt döda hunden. De visste, att vore blott hunden i deras våld, så vore det slut med den gamle, ty det var hunden, som födde honom. De drogo ej det ringaste i betänkande att låta sin hämnd drabba det oskyldiga djuret, som var sin herre så troget.
I slutet af maj kände sig den gamle sjuk; han blef mattare och mattare. Då insåg han, att han måste söka hjälp hos människor och begaf sig ned mot bygden. Han nådde dock ej fullt fram, förrän han dignade ned vid sidan af vägen och svimmade. Hunden ser undrande på sin husbonde, men då denne ligger som död, förstår han, att något
