Sida 212
SANATORIET VID HESSELBY.
Fotografi, taget vid invigningen, speciellt för HVAR 8 DAG af O. Rylander, Eksjö.
Vi återgifva här bilden af det tredje och sista af lungsotsanatorierna.
Sanatoriet, som är beläget i närheten af Mariannelunds station å Nässjö—Oskarshamnsjärnvägen, är uppfördt efter samma ritningar som det i Hålahult, och är liksom detta solidt och praktiskt inredt. Af sanatoriets öfverläkare, Doc. Wadstein meddelade vi i föregående häfte ett porträtt, hvartill vi hänvisa.
»Må det», såsom riksmarskalken von Essens slutord i invigningstalet den 28 sept. föllo, »öppna sina dörrar för den lidande mänsklighetens väl!»
SANATORIEIDÉNS UPPHOFSMAN.
Vi meddela här som ett à propos, porträttet af den man, från hvilken idén till lungsotsanatorierna egentligen utgått, nämnligen barberaren Arvid Forsgren i Eksjö, hvilken ock 1897 för sitt initiativ i frågan om tuberkulosens bekämpande medelst inrättande af folksanatorier af konungen tilldelades guldmedalj att å bröstet bäras.
ARVID FORSGREN.
PROFESSOR RUDOLF VIRCHOW FRÅN HVAR 8 DAGS BERLINER-KORRESPONDENT.
I dag firar Tysklands mest berömde vetenskapsman i våra dagar, Rudolf Virchow, 80 år. Den dagen blir en triumfdag för den tyska vetenskapen eller rättare för den tyska vetenskapens män. Från alla håll i Tyskland kommer den gamle, som ännu utöfvar sin välsignelsebringande lärarverksamhet i Berlin, att firas, och från alla civiliserade länder skola utsände på den dagen nedlägga hyllningar för åldringens fot. Man ärar i honom icke allenast den store anatomen-vetenskapsmannen utan äfven den snillrike antropologen, hvilken satt evigt bestående märken i mänsklighetens utvecklingshistoria.
Foto. Wilh. Fechner, Berlin.
Virchow föddes 1821 i Schivelbein i Pommern, studerade i Berlin, blef 1843 underläkare och utnämndes 1846 till professor samt grundlade 1847 tillsamman med en annan ung vetenskapsman den betydelsefulla tidskriften »Archiv für pathologische Anatomie und Psychologie und fur klinische Medicin». Året därefter anförtroddes åt honom undersökningarna öfver hungertyfusen i Schlesien, för hvilka undersökningar han redogjorde i en viktig afhandling. Såsom en öfertygelsetrogen demokrat och liberal deltog han emellertid samtidigt lifligt i de revolutionära rörelserna, och denna verksamhet föranledde regeringen att aflägsna honom från professorsplatsen i Berlin. Hans vetenskapliga rykte var emellertid redan så stort att han efter en mycket förtjänstfull afhandling om »Enighetssträvandena inom den vetenskapliga medicinen» kallades till professor i patologisk anatomi vid universitetet i Würzburg, hvarest han snart räknades till en af de mest framstående lärarne inom den s. k. Würzburgskolan.
1856 återvände han såsom själfständig professor vid universitetet i Berlin, hvarest han i det då upprättade patologiska institutet skapade en medelpunkt för patologisk forskning. Inom detta institut nedlade han de viktigaste resultaten af sin anatomiska forskning; här lade han grundvalarne för cellularpatologien eller läran om att organens sjukliga tillstånd består i cellernas sjukliga tillstånd. Han utformade de nya lärorna om inflammationen, svulsterna, metastasen, tuberkulosen, difterien och flere andra specifika, dittills föga undersökta sjukdomstillstånd. Bredvid de i samhällslifvet djupt ingripande medicinskt-anatomiska forskningarna ägnade han sig lifligt åt antropologiska studier och politiskt arbete. Han var en af nationalföreningens mest intresserade medlemmar och var såsom invald i preussiska andra kammaren en af framstegspartiets grundläggare. Under fransk-tyska kriget organiserade han betydelsefulla sanitära anordningar. På uppdrag af norska regeringen har Virchow företagit vetenskapliga undersökningar på Norges västkust; han har verkat utomordentligt välsignelsebringande för Berlins kanalisation och den tyska rikshufvudstadens hygien öfverhufvud; 1870 grundlade han det tyska antropologiska sällskapet; personligen har han företagit antropologiska studier i olika delar af Tyskland, och med Schlieman arbetade han vid utgräfningarna i Grekland samt reste i Kaukasus, Egypten och Nubien; i Berlin verkade han kraftigt för folkupplysningen genom att själf hålla föredrag i handtverksföreningen samt förmå andra framstående vetenskapsmän att göra detsamma.
Af titlarne på Virchows mest betydande skrifter skulle man kunna läsa sig till hans mångsidiga forskarverksamhet. I sin politiska åskådning, hvilken äfven varit af stor betydelse inom Tyskland, har Virchow ständigt blifvit sina ungdomsideal trogen. Han är ännu frihetsmannen från 1848, äfven om hans krafter att verka inom politiken vid 80 år icke äro jämförliga med hvad han kunnat uträtta tidigare. Under bortåt femton år var han en högt aktad medlem af tyska riksdagen, och han har länge varit en af de frisinnade stödjepelarne inom Berlins stadsfullmäktige. Honom har man att tacka för det starka slagordet »kulturkamp» som han på sin tid skapade och som vunnit hörskap långt utom Tyskland. Såsom lärare och människa är Virchow högt afhållen. Väl är han ofta kärf och ännu oftare sträng mot eleverna och examinanderna, för hvilka senare stationen Virchow är en af de svåraste vid Berlininstitutet. Men han är rättvis, och hans varma hjärta och hans medkänsla för alla lidande täcka öfver hans stränghet, som till och med kan öfvergå till grofhet och ett slags brutalitet. Virchow är till hela sitt väsen det, hvad man kallar ett original, men ett äkta, godt original af den gamla, goda sorten, utan all slags affektation, rättfram och ursprunglig.
Mea storartade festligheter skall den gamle, världsberömde lärde nu hedras. Han är icke lagd för dylik yttre ståt och har tillivingat sig alla möjliga inskränkningar, men det går nu en gång i vår tid icke att isolera sig ifråga om dylika saker, och därför måste han, om ock med motvilja, för en dag stå såsom medelpunkt i en enastående hyllningsrörelse, genom hvilken all världen förkunnar sin vördnad för en stor man, hvilkens världsrykte icke har makten till grundval utan intelligensen.
