Sida 1107
omkring 14,000 man, Stenbock förfogade öfver. Härom vittna namnen på så dugliga officerare som Bennet, Dücker, Ascheberg, Burenschiöld, Gyllenstierna, Cronstedt m. fl. Det ofta missbrukade uttrycket, att det för lycklig strid vore nog att ha en tapper skara i skinnpälsar och träskor, har följaktligen intet stöd i händelserna vid Helsingborg 1710.
Af minnen, som ännu finnas i behåll från denna tid, må särskildt nämnas tvenne i Helsingborgs närhet befintliga hus, nämligen en stuga å kungsgården Hjälmshult i Allerums socken, hvarest Stenbock hade sitt högkvarter under belägringen af Helsingborg, samt en annan stuga i Helsingborgs omedelbara närhet, Brohuset kallad, hvarest han hade sitt kvarter under själfva slaget. Såsom af vidstående bilder synes, äro båda oansenliga små trähus. Hjälmshultstugan, hvilken numera underhålles på statens bekostnad, har till det yttre undergått smärre reparationer för att ej förfalla. De båda rum, som användes af Stenbock, äro däremot bibehållna i sitt gamla skick. Det inre rummet tjänade fältmarskalken till sofkammare, under det att det yttre var mottagningsrum. Huset har fordom tillhört en medlem af Rudebeckska släkten, hvars i järn gjutna vapen äfven synes på kaminen längst till höger i förrummet.
I Brohuset bebodde Stenbock endast ett rum, hvars fönster synes längst till vänster på bilden. Huset har sedermera blifvit delvis tillbyggt.
I likhet med mången storman såväl i krigets som fredens värf fick Stenbock ej själf njuta frukten af sin seger. Sina sista år tillbragte han i hård fångenskap och hans vistelse där förbittrades ytterligare af familjesorger och de sig öfver fosterlandet hopande olyckorna. Afundsmän sökte dessutom nedsätta honom hos konungen, hvilkens gunstling han en gång varit, och vi känna ej heller något om att Karl XII på ett kraftigare sätt ådagalade sitt deltagande för den olycklige, hvilken i utkasten till sitt testamente under djup misstämning yttrar om sig, att han tjänat sin konung trognare än sin Gud.
*
Så har då ändtligen ett af våra ädlaste och största historiska minnen blifvit hugfästadt på ett värdigt sätt
Statyn är, som nämnts, en kraftigt hållen ryttarstod, föreställande Stenbock i det ögonblick han sticker svärdet i skidan efter det vunna slaget -- en synnerligen lycklig symbolik, som vill visa, att fäjden mellan de båda grannrikena vid Sundet nu för alltid är lyktad ...
Granitsockeln bär följande inskrifter: på ena sidan
Fosterlandet åt MAGNUS STENBOCK. Snillrik Fältherre. Tapper Krigare. Ädel människa. Stor i Segern. Större i Olyckan,
och på den andra:
Narva 1700. Generalguvernör i Skåne 1705--1711. Helsingborg 1710. Gadebusch 1712.
ETT 150-ÅRSMINNE.
Halfannat sekel har i dagarne förflutit, sedan en af den svenska vitterhetens störste såg dagens ljus: Den i dec. 1751 föddes nämligen Johan Henrik Kellgren, kanske den främste satiriker bland Sveriges skalder, hvilken på sin tid med stort mod och genialitet bekämpade allt slags vidskepelse och inskränkthet, och hvilkens fina, nobla diktkonst i öfrigt städse skall stå på främsta bladen i svenska diktkonstens häfder
Kellgrens lif förflöt för öfrigt stilla, under träget arbete. 1772 fil. magister vid Åbo universitet, kallades han 1774 till docent i vitterhet därstädes. 1777 flyttade han till Stockholm och blef informator i ett förnämt hus. Följande år grundade han jämte sin vän K. P. Lenngren tidningen »Stockholmsposten», en på sin tid utmärkt avisa, som vann stort inflytande. Fastän Gustaf III icke gillade Kellgren och hans tidnings frisinnade åsikter, utnämdes dock K. 1780 till konungens bibliotekarie och blef 1785 hans handsekreterare, hvarigenom han erhöll goda inkomster utan motsvarande arbete. 1786 blef K. en af Svenska akademiens 13 ledamöter och genom lottning dess förste direktör. Han afled redan den 20 april 1795.
JOHAN HENRIK KELLGREN Efter litografi.
Bland Kellgrens satiriska dikter -- »Behagens skald», såsom han kallats, har, som bekant, äfven skrifvit helt andra, svärmiska saker -- nämna vi några af de mest bekanta: »Man är ej snille för det man är galen», »Ljusets fiender» och »Dumboms lefverne». K. samarbetade äfven med konungen på det dramatiska området, i det att han förvandlade dennes på prosa utförda plananläggningar till lyriska dramer. Främst häribland står operan »Gustaf Vasa».
*
Kellgrens mål var att skapa en svensk vitterhet, som kunde ställas i jämbredd med de mera framskridna kulturfolkens. Hans egna verk visa mycket af svenskt gry i de ärfda, förfranskade formerna, och hans tankar rörde sig med lidelsefullt deltagande kring allt, som kunde tjäna till den inhemska vitterhetens förkofran.
Mycket bekant är hans fäjd med Thorild. Att dessa båda skulle drabba samman, var snart sagdt oundvikligt, då deras öfverlägsna förmåga anvisade dem höfdingeskapet för hvar sin kämpande riktning i tidsbildningen: Kellgren förde den Voltaireska »förståndsupplysningen», Thorild den Rousseauska »känsloupplysningens» talan. Tvisten gällde närmast förhållandet mellan innehåll och form i konsten, och å båda sidor gjorde man sig naturligtvis skyldig till öfverdrifter. Mot Thorilds brutala förlöpningar satte Kellgren en finkänslig naturs tystnad, som han ej bröt, förrän Thorild ånyo angrep honom 1791. Kellgren var då redan bruten till hälsan, och han såg med glädje att Leopold öfvertog hans vapen ...
För sina samtida landsmän blef Kellgren den mest uppburne tolken af tidens syften och stämningar; vid värmen och idealiteten af hans senare diktning fostrades i unga år de män, som några årtionden senare skulle leda den svenska vitterheten in på nya banor.
