Sida 5016
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XXIII.
ALLMÄNHETEN OCH POLISEN. Humoresk af Barry Pain. Öfvers. för HVAR 8 DAG.
Han var en stor lokalpatriot. Han kunde bevisa den låga dödlighetsprocenten och hade ett godt ord om dräneringen. Stadens vattenledningsvatten var höjdt öfver allt beröm, det hade en auktoritet förklarat och klimatet var förträffligt. Han framhöll huru ovanligt fri från luffare och tiggare staden blifvit på sistone. »Men det är ju ej att undra på», tillade han, »ty sannerligen tror jag icke, att vår poliskår faktiskt är den bästa i hela kungariket.»
Mannen från hufvudstaden hade lyssnat med liknöjd min och slutna ögon på den långa harangen, man skulle kunna tro, att han somnat, men den rykande cigarretten bevisade motsatsen han var endast förargad. Han öppnade ögonen.
»Nej», sade han. »Det går jag inte in på. Poliserna här ge ej intryck af att vara mycket bevändt med jag tycker de äro rent af häpnadsväckande enfaldiga.»
»Hör på, min herre», sade lokalpatrioten. »Hvad har ni för rätt att säga så? Ni kom ju hit i går. Huru i all världen kan ni veta någonting om den saken?»
Mannen från hufvudstaden anmärkte att man ibland kan få reda på ganska mycket under tjugofyra timmar.
»Nå väl», sade lokalpatrioten, »jag är säker på, att ni ej har kunnat snoka reda på något ofördelaktigt om våra poliser. Men hvarför sjunger ni ej rent ut? Hvad kan ni ha emot dem?»
»Ingenting särskildt», sade mannen från hufvudstaden, »endast att jag icke känner mig riktigt säker för dem det är alltsammans. Jag skulle nästan kunna hålla vad med hvem som helst att jag under vägen från Storgatans ena ände till den andra skulle blifva arresterad för ett brott, som jag icke har begått.»
»Naturligtvis», svarade den andre, »om ni går fram till en polis och säger honom, att ni begått ett mord, och ert utseende i allmänhet ej motsäger edra uppgifter, är det mycket möjligt att ni blir tagen.»
»Jag skulle kunna lofva att ej gå fram till någon polis och ej tilltala någon förrän jag blir tilltalad af dem. Och jag skall ej säga dem att jag begått något brott alls.»
»Och ni påstår, att ni lika väl skulle blifva arresterad för ett brott, till hvilket ni vore totalt oskyldig.»
»Jag är viss därpå. Men inte bör ni taga den saken så illa vid er. Intet samhälle är väl utan sina brister och ».
»Taga den illa vid mig?» afbröt lokalpatrioten. »Det finns ej tillstymmelse till sanning i det där påståendet. Poliserna här äro intelligenta män, och jag är färdig slå vad med er om hundra kronor, att de aldrig skulle kunna begå ett sådant missgrepp.»
»Ni tar fel, min vän, men vi behöfva ju icke tvista därom. Det är helt naturligt att ni skall »
»Nej, var så god! Antingen antar ni vadet eller ock erkänner ni, att hvad ni sagt är bara löst prat, och att ni ej känner det minsta till den sak, hvarom ni yttrat er.»
Mannen från hufvudstaden log öfverlägset.
»Då antar jag ert vad», sade han. »Jag skall blifva förd till vaktkontoret af en poliskonstapel någon dag under loppet af nästa vecka och anklagas för ett brott, som jag aldrig begått. Farväl.»
»Farväl!»
*
Något senare på dagen kom mannen från hufvudstaden i sällskap med en snickare gående gatan framåt och stannade framför ångvälten. Han pekade på en lång rödmålad bräda, som var fästad på ett par pålar tvärs öfver gatan, och på hvilken stod måladt med stora bokstäfver: »Se upp för ångvälten!» Han båd snickaren göra en alldeles likadan bräda, måla den och sedan söka få den så smutsig och grådaskig som om den varit använd. Snickaren gjorde stora ögon, men så tänkte han: kanske den skall användas vid någon teaterföreställning eller också har mannen sina idéer; alltnog han betalar bra.
På bestämd dag såg man mannen från hufvudstaden komma bärande på sin varningssignal för stadens åkaredrängar och kuskar. Han väckte allmän uppmärksamhet och pojkar svärmade omkring honom som flugor.
Han vandrade sakta, ty pålen och brädan voro tunga,
Den första polis han mötte gick rakt i fällan. Mannen, som bar brädan, såg ju rätt respektabel ut, och han ville ej visa sig onödigt sträng, men något så i ögonen fallande fick ej passera.
»Ursäkta, min herre», sade han, »men det där kan ej gå an. En allvarlig olycka kunde ju inträffa genom att ni tagit bort den där brädan. Naturligtvis är det bara ett skämt, men ni måste genast bära den tillbaka till den plats där ni tog den. De där pojkarne hjälpa er nog.»
»Nej, hvarken pojkarne eller jag bära tillbaka brädan. Jag ämnar bära den längs hela Storgatan, ända upp till höjden. Förstår ni?»
»Hör nu! Ni vill väl ej tvinga mig att göra, hvad ni ej skulle tycka om.»
»Nej. Gå ni er väg och lägg er ej i andras affärer.»
»Men nu bär det sig så, att detta är just min affär», sade konstapeln och blef het af sig. »Det skall ni snart få klart för er, om ni ämnar bråka längre. Den där brädan är ej er egendom. Lägg ned den!»
»Det bryr jag mig inte om», sade mannen från hufvudstaden. Pojkarne jublade af förtjusning och uppmanades hålla sig undan.
»Det här går för långt», sade konstapeln, »om det varit efter en festmiddag, då skulle jag kunnat förstå det. Men så här tidigt på morgonen och dessutom så oförskämd det är ju ingen mening med det. Följ nu bara lugnt med till den plats där ni tog brädan. Ni behöfver den ju ej, och ni vill väl ändå ej råka illa ut?»
»Skall jag behöfva ännu en gång upprepa hvad jag sagt», sade mannen från hufvudstaden. »Det måtte ni väl fått klart för er att jag ämnar göra hvad jag vill med denna bräda, och ni har icke alls med den att skaffa.»
»Jaså», sade poliskonstapeln, »då tar jag er med till polisstationen för att ni stulit brädan. Förstår ni?»
»Jag förstår och följer er med största nöje.»
Då de kommit fram stannade mannen. »Kanhända», sade han, »att det kan intressera er att innan vi gå in se kvitterad räkning från snickaren, som gjort brädan åt mig. Det var ett vad och det minsta jag kan göra är att erbjuda er att dela vinsten. Tag med er brädan hem och låt er hustru elda upp den.»
Polisen visade sig på det högsta uppbrakt öfver skämtet.
»För resten gällde det hundra kronor och halfva summan kommer på er del.»
Konstapeln fick brådtom att köra bort småpojkarne.
»Undan med er eljes åka ni in allesammans.»
Pojkarne försvunno. Poliskonstapelns anlete sken »Ja, jag trodde väl att det var fråga om något sådant. Herrn skall ha tack!»
HVAR 8 DAGS sjätte täflan för amatörfotografer,
Resultatet af denna, med utomordentligt stort intresse omfattade, täflan kommer att offentliggöras i häft. N:o 52.
