Sida 1405
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
Vi begynna med detta första nummer på det nya året en längre, högst intrtssant och spännande följetongsberättelse af Erland Bratt: »Jean Raboul och hans historia", hvilken säkerligen af våra läsare kommer att följas med lifligaste spänning.
»Högst märkvärdigt, doktor! Ni påstår således, att under den långa tid, som han varit under er vård, ännu ingen lyckats förstå honom, och ni har aldrig iakttagit den minsta skymt af förståelse i hans drag, då han lyssnat till något af de många språk, som ni försökt?»
Jag riktade dessa ord till öfverläkaren vid dårhuset i Charenton, en kväll, då vi af ren tillfällighet kommit att mötas å det lifliga Café de la Paix. Jag kände doktor Heurteau sedan gammalt, och det är få personer, i hvilkas sällskap jag fann ett så odeladt nöje, som det, hvilket han beredde mig genom sina underliga historier och sin utomordentliga framställningskonst. Gärna vill jag medge, att jag städse fängslats af den mysticism, som har sitt tillhåll inom månget dårhus' väggar, men mitt intresse för doktor Heurteau härledde sig ej uteslutande från hans rika erfarenhet på detta område, utan äfven, och kanske än mera, från min kännedom om det sätt, hvarpå han behandlade de olyckliga, som tillbragte sina dystra dagar å hans anstalt.
Men hvarför kalla dem olyckliga utan undantag?
Somliga voro det visserligen. Djupt, gränslöst olyckliga varelser, hvilkas omtöcknade hjärnor blott dolde idéer, som drefvo sina offer till förtviflan, idéer, som gnagde sig fast vid deras hjärterötter och dag från dag, likt vampyrer sögo blodet ur deras ådror, tills ändtligen döden kom som befriare.
Ja sådana funnos ju där; men han hade ock att framvisa patienter, beklagansvärda från vår synpunkt måhända, men enligt deras egen utsago, lyckligare än andra dödliga, i det att de i sitt vansinne utrustade sig med egenskaper, som fyllde deras väsen med både förtjusning och stolthet.
Jag mins en gång, hurusom doktor Heurteau bad mig åtfölja sig till en underlig kurre, som han hade under behandling. Doktorn förde mig in i ett ljust och trefligt rum, och jag stod ansikte mot ansikte med en helt ung man. Kanske låg det ett främmande, besynnerligt uttryck i hans ögon, men frånsedt detta kunde jag ej spåra något ovanligt, vare sig i hans tal eller uppträdande. Och dock led han af obotligt vansinne, och jag skulle snart få klart för mig, hvaruti detta bestod.
Doktorn gick nämligen fram, räckte honom vänligt handen och sade leende:
»Nå, Alphonse, hvad nytt från i går?»
Han såg likgiltigt på Heurteau, nästan föraktligt på mig och svarade sedan nonchalant:
»Det samma som vanligt. Min visdom har blifvit större, min dumhet mindre, och jag har utarbetat en ny modell till ett väsen, bättre, klokare, mera fullkomligt än de nuvarande ömkliga människorna.»
Doktorn åhörde honom uppmärksamt och inföll allvarligt:
»Rätt så, Alphonse. Var bara ihärdig, så skall du lyckas».
Vi lämnade rummet, och jag fick en beskrifning öfver det slags vansinne, hvaraf han led. Jag undrar dock, om ej den människan var lyckligare än mången af oss andra? Jag skulle kunna omtala flera dylika fall, och med doktor Heurteaus hjälp skulle jag kunna bevisa, att om äfven hans asyl i Charenton gömde sorgliga historier, så hade den ock inom sina murar lefvande bevis för den satsen, att lyckan och vansinnet ej äro så främmande för hvarandra, som man är benägen tro.
Genom tilldragelser, som ligga utom ramen för denna berättelse, hade jag kommit att lämna Frankrike, och då jag denna kväll återsåg min gamle vän, hade åtminstone en tidrymd af närmare fem år förflutit, sedan jag förra gången skakade hand med honom. Jag hade visserligen uppehållit mig i Paris bortemot ett halft år sedan min återkomst, men, fastän jag vid flera tillfällen föresatt mig att uppsöka honom, hade detta mitt beslut städse gått om intet.
Det var därför med verklig glädje, som jag nu återsåg honom, och det behöfdes ej många ord eller stor öfvertalningsförmåga från hans sida, för att jag med nöje skulle slå mig ned vid hans bord. Vi talade om flydda tider, och liksom jag delgaf honom episoder från dessa mina vandringsår, var han ej heller njugg på meddelanden från sitt verksamhetsfält.
Det dröjde ej heller länge, innan vi voro inne på mitt favoritkapitel, och den fråga, som inleder denna historia, utgjorde mitt svar på de underliga ord, som nyss utgått från doktorns läppar.
Han lyssnade uppmärksamt till mitt spörsmål, liksom om han ville medge det berättigade i min förvåning, drog därefter några djupa, bolmande drag på sin cigarr och svarade helt kort:
»Aldrig. Och dock», fortsatte han efter en paus, »vill jag ej påstå, att denne man saknar all förbindelse med oss andra, men jag är ej i stånd att afgöra, genom hvilka hemlighetsfulla medel hans förflutna blifvit utplånadt, eller till följd af hvilken helt säkert fasansfulla tilldragelse hans nuvarande lif blifvit oss en gåta.»
»Hvad heter han?» frågade jag.
»Vi ha kallat honom Jean Raboul, emedan detta namn vid hvarje tillfälle återkommer i hans föröfrigt obegripliga tal. Ack, ni skulle se honom uttala detta namn, läsa den namnlösa förtviflan i hans ögon, höra de underliga ljud, som hans strupe stammar. Jag har sett mycken sorg och elände i mina dagar, monsieur Durand, men aldrig, aldrig hör ni, har jag skådat en hemskare tragedi. Själfva tanken att stå inför ett väsen, hvars hela yttre ropar efter förståelse, utan att jag dock är i stånd att genomtränga hans förbannelse, pinar mig mer än allt annat, och det är ingen gång, som jag närmar mig honom, utan att gripas af en beklämning, som sedan följer mig hela dagen.»
»Ni har rätt», inföll jag, »hans lif måtte vara ett helvete! Och förrästen, hvad garanterar oss, att han är vansinnig? Är det ej tänkbart, att detta språk, som han begagnar, döljer förnuftiga tankar, och kunna måhända ej hans förtviflan och kval härröra från den omständigheten, att ingen begriper honom?»
»Säkert!» afbröt doktorn. »Jag har gjort mig samma fråga gång på gång. Jag har försökt inbilla mig vara försatt i en omgifning, där man beröfvat mig all möjlighet att göra mig förstådd, och jag har frågat mig, hvilka konsekvenserna skulle blifva. Skulle jag ej rasa till en början, liksom om jag funnit det hela ett ovärdigt skämt, men sedan, då hela vidden.
