Sida 2307
VICTOR HUGO.
ETT HUNDRAÅRSMINNE. Korrespondens till HVAR 8 DAG.
Frankrike firar i dessa dagar minnet af den dag, då för hundra år sedan en af dess störste diktare, Victor Hugo, föddes.
Hugos ungdom sammanfaller med striden mellan klassikerna, anhängarna af den gamla skolan, och romantikerna. Såväl formen som innehållet i den franska tragedien och det franska odet hade blifvit utlefvade efter 150 års ständig öfning och återupprepande. Under det att alla förhållanden rundt omkring hade förändrat sig, rörde sig på scenen. Corneilles skuggvärld i allt liflösare gestalter. Ingenstädes en ton af sanning, ingenstädes en äkta djup känsla, ingenstädes ett uttryck af det, som rör människornas innersta inre. Därvid hade visserligen Chateaubriand, den ende store skriftställaren under käjsardömet, genom sina berättelser och skildringar af sina resor, och madanie Staël genom sin bok öfver Tyskland och dess litteratur samt sina öfversättningar af Byrons dikter och Walter Scotts romaner visat den franska ungdomen på en ny väg, på en ny diktkonst. Men Victor Hugo stod ännu med ena foten i klassikernas läger, då han 1822 och 1824 offentliggjorde sitt första band oden, hvilka förskaffade honom hederslegionens kors och en årlig kunglig pension af två tusen francs. Först hans »Orientaliska dikter», hvilka han skref 1826 och 1827, förde honom närmare romantikernas krets. Utan att någonsin hafva besökt Grekland eller Mindre Asien, utkastade han, halft medveten och halft omedveten, under påvärkan af Byron och tidsströmningen, hvilken inspirerats och inspirerande vändt sig till grekernas frihetskamp, fantastiska skildringar af orientaliska städer, af en exotisk natur i en färgglöd och en ljusglans, som ännu aldrig i den franska litteraturen så hade bländat och förvirrat läsaren.
Med företalet till sitt skådespel »Cromwell» år 1827 uppställde han den nya skolans program och gjorde sig på samma gång till dess lärare och ledare. Med stormande jubel blef han mottagen af ungdomen. Med teaterns betydelse inom Frankrikes konstnärliga och offentliga lif gällde det framför allt för nyromantikerna att eröfra scenen. I stället för forntidens skulle nu nyare tidens historia träda; lokalfärgen skulle ersätta den klassiska tragediens obestämda kolorit, den historiska kostymen fantasidräkterna. De stela reglerna om rummets och tidens enhet skulle icke mera hämma fantasiens fria flykt, för naturens och lidelsernas språk hade den så kallade klassiska tragediens konstlade, förvridna och entoniga tal måst rymma fältet. Skådespelet »Cromwell» var uppbyggdt på dessa nya, poetiska grundsatser, men dess femtusen vers omöjliggjorde dess vippförande. Först med det spanska dramat »Hernani», en underlig blandning af äfventyrlig röfvarromantik och politik, beträdde Victor Hugo scenen. Styckets första uppförande på »Comédie française» lördagen den 25 februari 1830 hör till franska teaterhistoriens oförgätliga händelser. Segern blef den nya riktningens. Den litterära revolutionen triumferade, den gamla konstens bastilj var fallen.
I en rad glänsande skådespel, fulla af patetisk lidelse och grotesk äfventyrlighet, hvilka alltjämt bjödo publiken nya och upprörande händelser och färgglödande bilder: »Marion Delorme», »Konungen roar sig», »Lucrezia Borgia», »Maria Tudor», »Angelo, tyrannen från Padua», »Ruy Blas», utvecklade Victor Hugo rikedomen af sin rörliga fantasi och sitt förvånande förmåga att behärska det historiska ämnet. Hvilka brister hvarje verk i enskildheterna än må ha, städse voro gestalterna karaktäristiska, på deras vis lefvande, fasthållande nyfikenheten, här uppväckande fruktan, där medlidande. Den punkt, från hvilken diktaren utgick, den plan, hvarefter han uppbyggde sina verk, var öfverraskande och originell; diktens grundtanke allvarlig, värdig och betydelsefull. Dock, huru rik hans verksamhet såsom dramatisk skriftställare än var, utfyllde den ej hans arbetslust och skaparkraft. Så fullbordade han samtidigt sin stora roman »Notre dame de Paris», en mönsterbild af fransk romantik, hvilken typiskt uttrycker den nya konstens innersta väsen, egenheter och tendenser, såväl i innehåll som form och på samma gång visar Victor Hugos talang på det rikaste sätt och friast från utväxter, öfverförande den gotiska stilen från arkitekturen till diktkonsten.
Det öfver VICTOR HUGO aftäckta monumentet af Barrias.
Hugo försökte äfven spela en politisk roll, men ingen tog honom för en allvarlig statsman. Frankrikes störste skald var nära däran att blifva en komisk politisk figur i skämtbladen, uti presidenten Louis Napoleon genom sin statskupp mot republiken den 2 december 1851 räddade honom från detta öde, Det lyckades honom att undgå den hotande arresten; han flydde till Bryssel, därifrån till Jersey och slog sig slutligen ned på Guernesey. I vrede öfver Napoleons våldsdåd stärktes hans talang och blomstrade på nytt. Under landsflykten uppstodo »Århundradenas legender», en rad lyrisk-episka dikter och tre romaner: »Samhällets olycksbarn», »Mannen, som skrattar» och »Hafvets arbetare».
Det andra käjsardömets fall den 4 sept. 1871 förde Victor Hugo tillbaka till Paris. Han förblef i staden under tyskarnes belägring och upplefde kommunupproret. Så föga politikerns roll hade passat honom, så bra klädde honom patriarkens roll både i litteraturen och familjen. Huru långt det unga släktet än hade aflägsnat sig från hans tankar och känsla, ärade det honom dock såsom, det förgångnas diktare, hvilken hade banat väg. Outtömlig kvällde uppfinningens källa och versströmmen från den gamle poeten: »Det förskräckliga året», romanen »1793», skådespelet »Torquemada», tillhöra hans ålderdom. Liksom Voltaire, då han i sitt åttiofjärde år återvände till Paris från Ferney, så hade Hugo satt sig öfver all afundsjuka, all fiendtlighet. Han var Frankrikes ära, och då han dog i maj 1885, förde Frankrike hans lik in i Pantheon vid sidan om Voltaires och Rousseaus.
*
Deputationer från många främmande länder hafva i dagarna vistats i Paris för att deltaga i de stora festligheterna den 26 febr., Hugos födelsedag, för hvilka festligheter regeringen anslagit 100,000 francs. En högtidlig ceremoni har ägt rum i Pantheon, vid Victor Hugos graf, och på Place Victor Hugo har en kolossal minnesvård åt Hugo rests. Bilden här visar denna vackra minnesvård och dess väldiga proportioner.
