Sida 4016
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XV. ETT MISSTÄNKSAMHETENS OFFER. Novell af J. Barratt. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Det är ingalunda en lätt sak att i en hast välja möbler och husgeråd till en hel bosättning. Därför beslöto Carl och Clara Hepworth vid sitt giftermål att icke göra, som så många af deras vänner gjort, taga första bästa våning eller villa som erbjöds dem utan istället inackordera sig för en tid medan de sökte ut åt sig ett ideelt hem i någon af villastäderna i närheten.
Ännu ett år därefter hade de ej hunnit besluta sig för någon viss plats. Möbler, mattor och hushållsartiklar hade de däremot utvalt i butikernas eleganta skyltfönster.
Carl hade för sin del funnit några verkliga »pärlor» bland villor i Brixton, men Clara ville ej ens se på dem, emedan de ej lågo i Hammersmith, och, som hon anmärkte, Brixton var så småaktigt kyrklig. Till slut blef hon dock trött på att lefva som inackordering och längtade efter att få börja samla ihop alla de vackra saker, hon utvalt i butikerna. Ja, hon bestämde sig till och med för att gå och se på de där husen i Brixton. Men då hade Carl ingen tid att göra henne sällskap, han hade »förskräckligt mycket att göra».
»Men Carl», invände hon. »Vi måste kunna fira vår första bröllopsdag under eget tak.»
»Jag beklagar, min älskling. Men jag har verkligen ingen tid just nu.»
Hon måste foga sig i sitt öde. Det var nu ej fullt en månad kvar till bröllopsdagen, och på sista tiden hade Carl kommit hem mycket sent till middagen och vanligen mycket trött. En dag tyckte hon att de skulle gå på teatern tillsammans och gick till kontoret för att hämta honom. Hon blef ytterst nedslagen, då hon fick veta, att han ej var inne. Hon väntade en lång stund, men han kom ej, hvarför hon begaf sig på hemvägen. På gatan mötte hon Carl, hvilken föreföll ovanligt tankspridd, och utan att göra henne några frågor, bjöd han henne in på närmaste konditori.
På hennes fråga, hvar han varit så länge, svarade han utan tvekan, att han kom från City.
»Men icke far du på en förstadsspårvagn till City», anmärkte hon och tog upp ett par röda spårvagnsbiljetter, som han tappat på golfvet.
»Hvad», sade han och såg upp från sin tidning, »de där äro ju gamla.»
»Gamla? Du hade dem ju i handen. De gälla för Hammersmithslinien. Hvem har du varit hos i Hammersmith?»
»I affärer.»
»Ja, men du sade ju, att du kom från City och att biljetterna voro gamla. O! Carl, du söker föra mig bakom ljuset.»
»Min vän, du måste besinna, att man lyssnar till oss», sade han eldröd i ansiktet.
Clara kastade en blick omkring sig, och då hon märkte att de voro observerade tystnade hon och rodnade djupt. De stannade ej länge på konditoriet. Utkomna togo de omnibusen direkt hem utan att bry sig om teatern. Då Carl drog upp handen för att betala, föll ännu en röd spårvagnsbiljett på golfvet. Nu förstod hon hvarför hennes man hade så mycket att göra. Han hade naturligtvis varit i Hammersmith. Hemkommen ansatte hon honom för att få reda på huru saken hängde samman. Hon sade honom oförbehållsamt, att hon genomskådade hans osanningar och förstod hvad som gifvit honom så mycket att göra på sista tiden.
»Då är ju allt godt och väl», sade han leende, ehuru han på samma gång blef blek af vrede öfver . hennes insinuationer. »Du behöfver icke tala om det för mig, om du vet det.»
Trots de hårda orden, trängde tårarne fram i hennes ögon, och hon kastade sig på sängen och begrafde ansiktet i kuddarne.
Han böjde sig öfver henne, slog armen om hennes lif och sade:
»Hvilken svartsjuk liten varelse du är. Jag kan ej nu berätta dig sammanhanget -- men om ett par dagar skall jag förklara alltsammans.»
Hon flög upp, ursinnig af vrede.
»Förklara», sade hon, »jaså du tänker verkligen nedlåta dig till en förklaring en dag!»
Nu förlorade han jämnvikten.
»Du har icke mycket förtroende och tillit till mig, min vän», sade han. »Jag går ut och spisar middag medan du lugnar dig något.»
Innan hon kunde hejda honom var han borta. En förklaring hade han sagt. Det var således verkligen en hemlighet. Sedan hon suttit och funderat ett par timmar, gick hon och slog upp en adresskalender. Hvem bodde i Hammersmith, som Carl kunde ha intresse för att besöka? Hon letade länge och väl och började redan förlora hoppet om att här finna en lösning. Plötsligen hejdade hon sig, Jo, där stod det: mrs Twangfold, 27 Ardolesgarden.
Boken föll på golfvet och hon sjönk tillbaka med ett ångestskri. Nu var allt klart. Mrs Twangfold var en förtjusande ung änka, hennes rival. Hon var orsaken till att Clara påyrkat giftermålet sex månader tidigare än eljest behöfts. Alla hade pratat om, huru hon hade sprungit efter CarL
Detta var nu ett år sedan -- men likväl. Hon snyftade i sin olycka, ty hon älskade honom så innerligt.
Förargad och förtviflad satte hon sig till skrifbordet och i en biljett meddelade hon honom, att hon visste allt, och att han ingenting behöfde förklara. Hon for nu tillbaka till modren, skref hon och fäste därpå brefvet med en knappnål på den uppslagna sidan i adresskalendern. Så tog hon en droska och for till sina föräldrars hus.
Då hon kom fram hade modren och systrarne gått till teatern. Hon slog sig ned i den halfmörka matsalen, och då hon blef ensam med sina tankar brast hon i en häftig gråt -- hennes lycka var ju sköflad. Huru förvånad blefvo icke hennes anhöriga att finna henne ensam gråtande i det mörka rummet. Modren tände gasen och märkte Claras tårdränktaansikte. Nästa ögonblick hvilade Clara i modrens armar och fick för henne lätta sitt hjärta. Till sin, förvåning såg hon modern skratta åt alltsammans.
»Stackars barn», sade mrs Danford, »hur kunde du vara så dum?»
»Hvad menar du, mamrna?»
»Jo, jag är den kvinna du är så svartsjuk på, Carl och jag ha varit i Hammersmith två, tre gånger i veckan de sista månaderna. Vi ha möblerat en förtjusande liten villa med de saker du utvalt I butikerna och ville ha det färdigt till bröllopsdagen. Och du, din Lila dumma gås!»
Så hon blygdes. Hvad skulle hon säga Carl?
Snart förkunnade en högljudd ringning att Carl kom för att uppsöka henne. Clara drog sig skamsen in i det mörka förmaket. Hon hörde dörren öppnas och en allvarlig stämma sade:
»Ni vet väl, min fru, att jag ej behöfver hämta er tillbaka då ni lämnat mitt hus och mitt skydd?»
Snart hade ett par starka armar funnit henne och hon hindrades svara af Carls varma kyssar.
Straffet uteblef ej. Olikt andra fruar kunde Clara aldrig förebrå sin man för att vara för sent ute om kvällarne, eller fråga hvar han varit.
Han hade alltid en röd spårvagnsbiljett tillhands och svarade lakoniskt:
»Hammersmith.»
