Sida 3716
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XII.
EN AMATÖR-FINANCIER. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
En eftermiddag tdigt på sommaren satt mr Spencer i sitt rum och gjorde en kalkyl öfver sin finansiella ställning. Han var omkring fyratiofem år gammal och hade tillbragt halfva sitt lif på börsen. Tack vare sin eminenta affärsförmåga hade han skapat sig en ansenlig förmögenhet.
»Mr Hinton önskar träffa er», sade en inträdande tjänare.
»Är miss Ellen inne?»
»Ja, hon kom för några minuter sedan i sällskap med mr Hinton.»
Husets herre rynkade ögonbrynen. »Bed honom stiga in», sade han hastigt.
En aning sade honom hvad som förorsakade mr Hintons besök. Ellen var hans enda barn, hans allt. Nu förstod han, att han höll på att förlora henne och Hinton var icke alls i hans smak.
En något öfverdrifvet elegant ung man inträdde.
»Jag hoppas jag ej stör er, mr Spencer», började han nervöst, »jag kom hit i en affär».
»Det var något nytt för er», brummade mr Spencer. »Hvarom gäller den affären?»
»Om Ellen», svarade Hinton kort.
»Min dotter?»
»Vi älska hvarandra, och begära ert samtycke »
»Och jag vägrar detta», inföll börsmatadoren.
»Törs jag fråga hvarför?» frågade Hinton.
»Ni är ej den måg jag vill ha. Ni är en lätting, en poet och poeter äro dåliga äkta män.»
»Jag har ej behöft arbeta. Min far efterlämnade 250,000 kronor, och det har varit nog för mina behof. Mina poem inbrakte mig 400 kronor i fjol.»
»Er förmögenhet är en bagatell. Jag äger öfver fyra millioner och Ellen är min enda arfvinge.»
»Jag eftertraktar ej pänningar. Ellen älskar mig, och vi skola vänta tre år tills hon blir myndig.»
»Vill ni vinna henne förr, mr Hinton, så börja att arbeta och förtjäna er en million.»
»Huru skall jag då bära mig åt?»
»Det blir er ensak.»
*
Nu fick Jack Hinton myror i hufvudet. Han funderade halfva natten, men utan resultat. Hans poetiska alster skulle aldrig inbringa denna summa. Då han lagt sig, kom han att tänka på huru personer genom lyckade spekulationer tjänat stora förmögenheter. Kunde han utfundera något sådant, vore hans lycka gjord. Pengar att starta med hade han, det gällde blott få klart för sig det rätta sättet.
Han uppsökte en vän, en aktieägare, som tjänat sig förmögen på börsspekulationer och terminspel. Grundligt afrådd uppsökte han Ellen.
»En affärsman skulle funnit hundra utvägar, och jag kan ej finna en enda.»
»Om du varit affärsman, hade du icke fått mitt 'ja'. Jag är uttråkad af de där affärsmännen, som pappa har med sig hem. Sörj icke du, Jack! De tre åren gå snart.»
Emellertid började han studera handels- och affärstidningar och sökte sällskap med affärsmän. Härigenom blef han snart erbjuden ett tillfälle och vi skola nu se huru han bjöd lyckan handen.
*
Redan året förut hade mr Spencer köpt sig en ångjakt, hvilken låg i Gravesend. Han hade just planlagt en veckas lusttur på Nordsjön och satt som vanligt på sitt kontor, då mr Hinton anmälde sig och meddelade, att han planlagt en affär. Han hade öfvertagit en koncession å en guldgrufva i västra Afrika. Han föreslog nu mr Spencer att starta ett bolag tillsammans. Denne blef förvånad öfver förslaget, men gick slutligen in på saken och ett kontrakt upprättades dem emellan.
Spencer förband sig att deponera en million kronor hos Hintons bankir och starta bolaget inom en månad samt betala annonseringen och öfriga, kostnader. Skulle detta försummas hade Spencer förlorat den deponerade summan. Aktiernas antal bestämdes till 200,000 stycken à 20 kr., 80,000 till fullo inbetalta aktier skulle Spencer öfvertaga, 80,000 skulle offentligen utbjudas och resten skulle Hinton behålla för sin del.
»Affärsanlag har ni ej, unge man», sade Spencer, då kontraktet var undertecknadt. »Hvarför antog ni mina villkor genast, en annan skulle säkerligen betalt er mera.»
»Jag är endast amatör-financier», sade Jack.
»Ja, jag märker det», anmärkte Spencer.
Nu inträdde Ellen i rummet och ledde samtalet in på fadrens tillämnade resa. I sällskap med tvenne vänner skulle han företaga en veckas sjötur på Nordsjön. Det var nu i medio af augusti, och denna månad skulle »Timeta Guldgrufaktiebolag» startas.
Två dagar senare lämnade »Iris» Gravesend, och då den kommit utanför kusten af Kent, fingo de sikte på en annan lustjakt af ungefär samma storlek som Iris. Då den signalerade »maskinskada», styrde de kurs till den, anropade kaptenen och fingo veta, att jakten hette »Lady Monde», och att ägaren mr Manning befann sig ombord. Denne inbjöd Spencer att spisa middag ombord å Lady Monde, och då han gått ombord och barkassen kom tillbaka, erhöll kaptenen å Iris, mr Blake, order från Spencer, att han beslutat följa sin vän Manning till Norge.
Till sin stora förvåning, fick kapten Blake, då han kom upp på däck, se den »maskinskadade» Lady Monde sticka till sjös, och innan han kom sig före sätta efter den, hade den fått betydligt försprång.
*
Det mystiska i denna händelse fick ej sin förklaring så hastigt. Dagen efter det Iris nått Gravesend, fick kapten Blake veta, att mr Manning befann sig i London och ej ens varit borta därifrån, hvarför han anmälde saken för polisen. Det blef snart klart för alla att Spencer blifvit bortförd. Ingen af hans; bokhållare kände till det nya aktiebolagets affärer. Ellen var orolig öfver att hennes fader rest till Norge. Jack sökte lugna henne och ville slå vad om en låda chokladpraliner, att han skulle vara tillbaka inom fjorton dagar.
Tio dagar senare ankom Spencer till Bournemouth, endast något mer solbränd än vanligt. Ellens glädje blef stor, då hon här återsåg sin far. Jack, som jämväl var där, blef inbjuden till middag.
Herrarne väl ensamma, vid kaffet och cigarrerna, gjorde Jack anspråk på den öfverenskomna millionen emedan den bestämda tiden af en månad var öfverskriden. Dessutom hade han sålt affären till annan firma och tjänat ytterligare en million, hvarför han önskade fira bröllop i oktober.
»Ni är en svindlare!» röt Spencer. »Tror ni icke att jag förstod, det var ni som lät bortföra mig som fånge för att komma åt den af mig garanterade millionen?»
»Kan ni bevisa det?»
»Jag har intet bevis, ty jakten har försvunnit sedan den landsatt mig i Inverness, men jag är moraliskt öfvertygad om er skuld.»
»Tänker ni draga saken inför domstol?»
»Nej, ni har fångat mig. Jag kan ingenting göra åt saken. Använd pänningarne till Ellens bästa, jag förlåter er. Här är min hand!»
»Nu har jag vunnit mitt mål. Jag lejde kapten Beck och hans jakt, och han har till punkt och pricka utfört mina order. Det blef dyrt, men jag tog igen det på guldgrufbolagets aktier.*
»Ni har visat godt affärsgeni.»
»Jag är endast en amatörfinancier. Hädanefter skall jag ej spekulera. Ni tvingade mig att tjäna pänningar, men så är ock Ellen min», sade han leende.
*
