Sida 4503
BETTY HENNINGS.
Foto, Poetz, Köpenhamn.
BETTY HENNINGS.
Helt nyligen kunde den stora danska skådespelerskan fru Betty Hennings fira sitt silfverbröllop, i det att det var 25 år sedan hon ingick äktenskap med musikförläggaren Henrik Hennings i Köpenhamn. Herrskapet Hennings begick silfverbröllopsfästen på svensk botten, i Malmö, och afreste sedan på en bröllopstripp till Medevi, hvilken brunnsort fru Hennings flera somrar förut besökt.
Betty Hennings är för många svenskar en kär bekant, antingen de sett henne uppträda under något gästspel i Stockholm eller på k. teatern i Köpenhamn eller kanske i Berlin, där hon ju för icke länge sedan i en nordisk ensemble gjorde mycken lycka som Nora i Ibsens »Ett dockhem». Låtom oss icke tvista om, huruvida fru Hennings är nordens största skådespelerska eller icke! Det är ju omöjligt att helt undgå årens tyngd, och konsten står heller icke still, lika litet som lifvet gör det. En ny tid kommer och andra fordringar på konsten -- och det kan ju hända, att den norska skådespelerskan fru Johanne Dybvad i sin konst har kommit lifvet närmare, än fru Hennings förmått. Men då Betty Hennings var ung, rådde andra konstideal än nu, och det var jämförelsevis sent hon fick spela i de moderna nordiska styckena, hvilket i så hög grad som möjligt söka att fånga lifvet.
Fru Hennings, hvilkens flicknamn är Schnell, föddes den 26 oktober 1850 i Köpenhamn och inträdde vid 7 1/2 års ålder vid k. teaterns därstädes balettskola. Bournonville fäste snart uppmärksamhet vid det täcka och intelligenta barnet, hvilket äfven ådrog sig sångerskan fru Sahlgrens intresse, så att den lilla Betty redan vid 11 års ålder fick uppträda i en liten sångroll. Hon utförde sedan småroller både i baletter och skådespel och erhöll undervisning af den utmärkte skådespelaren Hoedt, hvilken ville, att hon uteslutande skulle ägna sig åt den dramatiska konsten.
Bournonville ville emellertid icke släppa sin lärjunge, och 1866 utförde Betty Schnell för första gången primadonnapartiet i en stor balett, nämligen »Valdemar». Hon intog fullständigt publiken genom det oskuldsfulla behaget i hela sitt uppträdande. Det låg något jungfruligt poetiskt öfver hennes fina gestalt, något mildt tjusande i blicken. Fröken Schnell fick nu den ena stora balettrollen efter den andra, och om hennes krafter räckt till, hade hon nog kommit att allt fortfarande vandra eller, rättare sagdt, dansa fram denna bana.
Lyckligtvis -- kan man säga -- var hennes hälsotillstånd sådant, att hon måste lämna baletten, och hon ägnade sig då uteslutande åt den dramatiska konsten. Hoedt studerade fortfarande med henne, och den 13 dec. 1870 debuterade Betty Schnell som Agnes i Moliére's »Fruntimmersskolan».
Det var en högeligen intagande bild, som den unga skådespelerskan gaf af den oskyldiga flickan, hvilkens öde är lagdt i en så hård och kärleksträngtande gammal förmyndares händer. Och den, som i en senare tid sett fru Hennings framställa Agnes, måste ständigt minnas det beundransvärdt uttrycksfulla och skiftande sätt, hvarpå hon säger rollen, det lifliga minspel, som åtföljer orden, det behag, som präglar hela gestalten. M:lle Reichenberg, som på Théâtre Français i Paris med så stort bifall, utfört Agnes' roll, är i jämförelse med fru Hennings, färglös och enformig häri.
Efter Agnes utförde fru Hennings en mängd andra ingénueroller och utvecklade i alla ett rörande behag. År 1879 kom det ändtligen på hennes lott, att spela Noras oändligt fordrande roll i »Ett dockhem», och hon visade då, att hon hade långt flere strängar på sin båge, än man förut i allmänhet trott. Man hade beundrat hennes träffande, sällsynt tydliga, intelligenta och naturliga diktion, finessen i hennes nobla uppträdande, känt sig rörd af den innerlighet hon kunde lägga i dagen -- men man hade stundom önskat mera lif, mera fart, mera glöd öfver det hela!
Allt detta kom med Nora. Ingénuen blef kvinna och en kvinna, som kämpade för hela sitt kön. Det var en fullständig karaktär med dess utveckling, fru Hennings visade; det var modern tragedi, hon spelade på det mest naturliga och gripande sätt. Från och med nu hade skådespelerskan förvisso rätt att kallas stor.
Fru Hennings har sedan, som bekant, utfört en mängd roller i de nordiska moderna styckena, och hon har i alla visat sin sällsynta individualiseringsförmåga. Huru djupt hon studerat den mänskliga karaktären framgår af det sätt, hvarpå hon vet att framställa olika, vidt skilda åldrar: hon har lika illuderande spelat lilla Hedvig i »Vildanden», som åtskilliga gumroller. Och man får heller icke glömma, huru hon, när så behöfves, kan stilisera en figur, kan förläna den en romantisk prägel, hålla den i sagostil. Man kan i detta afseende tänka på hennes unga flicka i Rostands »Les Romanesques» och hennes prinsessa i Drachmanns »Der var en gang --».
Fru Betty Hennings utnämndes 1884 till k. skådespelerska, och kvarstår alltjämt vid Köpenhamns k. teater, om hon också nu mera icke uppträder så ofta som förut. Hennes konst är den stora konsten, sträckande sig öfver ett vidsträckt område, präglad af intelligens, skönhet och nobless. Det har funnits och finnes få skådespelerskor af Betty Hennings, rang.
O. R.
