Sida 2217
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Jag reste mig upp och såg mig omkring. Hade då allt varit en villa? Funnos ej dessa hemska ting i verkligheten? Hade rakt ingenting timat? Alla dessa frågor stodo att läsa i mina drag, och doktorn dröjde ej med svaren.
»Ni vill, att jag skall sprida ljus», började han, »i de tilldragelser, som ni tror er ha bevittnat. Ni vill veta, om ni drömt, eller om det var figurer af kött och blod, som stredo och ledo inför edra ögon. Låt mig då först säga er, att hvad ni såg, såg äfven jag, och om ni våndades i ångest, var dock er fasa lekverk emot min. Jag skulle kunna be er återkomma i morgon och gifva er ett nytt tillfälle att åse samma handling, och ni skulle återfinna mig följande dag lika kry som nu. Det samma året om. Jag vet, att denne främling är ej mer än luften, som jag andas, och ändå syns mig ingen verklighet så helvetiskt gräslig, som min kamp mot denna tunna luft. Tror ni, jag lider, då hans stämma når mig, såg jag ut som om jag skrattade, när han sveper sin makt kring min själ och ställer mig till ansvar?! Jag erkänner min synd, och från mina läppar tar han en bön, mer djup och innerlig än någon, som stigit till vår Herres tron. Men han kommer, ty mitt lidande kan ökas, och jag ser honom, Chapra, som jag såg honom vid Shivas bild, den dag min frihet återvanns. Han vill blott öka bördan af mitt brott och stegra omätligheten i min ängslan. Jag måste slå honom till golfvet och känna darrningen af hans svaga lemmar. Min orm skall bita sig fast vid märkena, i hans kind, på det jag må uppfånga samma blick, som tindrade i hans ögon den gången, och ormen skall växa för att låta mig känna det lefvande lifvets fasa vid hans kväfvande ringling. Detta är Chapras hämnd. Dag för dag har jag burit den, och intet har ändrat sig däri. Hvad glädje skänkte mig stenen, hvad vann jag genom min frihet? Jag har kämpat länge nog mot den förbannelse, som hvilar öfver mig, och i denna strid mot dessa makter är jag för svag. Ni har sett hvilka slag, man måttat åt mig. De anse sin ära stå på spel, och de skola uppbjuda sina yttersta krafter för att drifva mig till sig. Jag vet ej, om de nått gränsen för sin förmåga, men jag vet, att jag nått gränsen för min motståndskraft. Mitt beslut är fattadt, och fastän jag ryser vid de öden, som vänta mig, ämnar jag återvända, ty ingen mänsklig existens kan uthärda de marter, som dessa upprepade syner framkalla i mitt inre.»
Han gjorde ett uppehåll, och hvad jag fruktade mest af allt, kom nu från hans mun. Han fortsatte.
»Genom min annons sökte jag komma i förbindelse med en djärf och modig man, ty möjligheten af hvad jag nu beslutit, har på sistone ofta kommit för mig. I er har jag funnit den lämplige och jag har således att förbereda er på, att vi med det snaraste skola företaga resan. Det är ej min mening draga nytta af edra tjänster längre än tills jag nått fram, och om allt går efter önskan, kan ni fredligt återvända för att öfverbringa världen min sorgliga historia.»
Jag skulle nog ha önskat undandraga mig, men min fruktan för doktorns makt var större än min oro för framtiden. Och så gick det till, att vi två dagar senare befunno oss ombord å ångaren Yalta. Och jag lämnade Frankrike med dystra aningar om hvad det kommande skulle bära i sitt sköte.
Detta är uppränningen till min historia, det första steg, mot det mörker, hvarur jag sent omsider vaknat. Jag minns så väl denna resa. Minns, hur jag ofta stod lutad öfver fartygets reling, och därvid föll mig den tanken in, att likaså visst som ingen trängt ned i hafvets oändliga djup för att utforska dess aldrig uppdagade hemligheter, lika säkert skulle jag aldrig återvända från detta företag, om jag blott en gång nått det område, där dessa outgrundliga människor framlefde sitt mystiska lif.
Jag låg på däcket ibland, ensam tyckte jag, fastän det myllrade omkring mig. Men jag var ensam, ty mitt mål var ett annat än deras. Det gällde ej längre de vanliga frågorna, i kampen för tillvaron. Genom min historia, om jag fått yppa den, något som doktorn på det strängaste förbjudit mig, skulle jag nog kunnat skaffa mig åhörare, som ryckt på axlarne och skrattat i smyg, men aldrig en vän, som kunnat förstå min oro, emedan han känt en liknande.
Och därför lät jag mig föras framåt. Doktorn sökte nog muntra upp mig ibland, men en aning, starkare än allt, förtog verkan af hans ord, och jag är för öfrigt säker på, att han i grund och botten gissade mitt öde.
Jag erinrar mig en episod från denna resa.
Doktorn och jag hade tagit plats på kommandobryggan, och han var mot sin vana inbegripen i ett lifligt samtal med kaptenen. Jag gaf ej akt på deras ord, men såg plötsligt den senare höja armen och utpeka en sjöfogel, som kretsade långt borta vid horisonten.
»Det är kanske en tillfällighet», sade han på sitt godmodiga sjömansspråk, »att jag ständigt ser en fågel, när jag passerar denna breddgrad, men hur som hälst, det finns ej en af mitt folk, som icke söker honom, när vi hunnit till denna punkt» -- och i verkligheten såg jag äfven, hur man samlat sig till grupper på underdäck och under skratt och gissningar pekade på fågeln.
»Det förefaller mig», fortfor kaptenen, »som om den mist sambandet med de andra och sväfvade ängslig kring samma punkt, i tron att någon af hans gamla vänner skall återkomma för att leda hans trötta vingar mot ett säkert mål. Tusan så egendomligt i alla fall», tillade han.
Det kom öfver mig, att jag liknade denna irrande sjöfogel, att äfven jag mist sambandet med de andra och väntade på någon, som måtte föra mig tillbaka.
Därför erinrar jag mig denna episod.
-- -- -- -- --
Vi nådde ändtligen fram till Bombay, och jag trampade Indiens jord. På kajen såg jag en man, på håret lik de båda andra hinduerna, jag sett i Paris, och hans blickar flögo mönstrande omkring liksom för att söka en väntad. Jag påvisade honom för doktorn, eller ville göra det, men kunde omöjligt återfinna honom, hvarför doktorn drog på mun, åt hvad han kallade min inbillning. Jag hade dock sett honom.
Från Bombay gick resan till Dehli och vidare till Srinagar, hvarifrån den egentliga expeditionen företogs. Dragare anskaffades, och försedda med proviant för mer än en månad, bröto vi upp en
