Sida 3010
RÖSTRÄTTSOROLIGHETERNA I BELGIEN.
Korrespondens till HVAR 8 DAG jämte porträtt för dagen till händelserna i Bryssel.
BELGIENS KONUNGAPAR:
KONUNG LEOPOLD II. DROTTNING MARIE HENRIETTE
Det var i april 1893, som den stora rösträttsreformen genomfördes i Belgien. Landet var starkt upprördt under den politiska agitationen, hotande massmöten och gatudemonstrationer, och inför detta läge beslöt deputeradekammaren antaga den allmänna rösträtten som valprincip. De yttersta vänsterpartierna, de socialdemokratiska och de radikala, fordrade visserligen den allmänna, enkla rösträtten, men ett så radikalt steg voro de styrande icke villiga att taga. I stället godkändes ett medlingsförslag, enligt hvilket vallagarne så ändrades, att hvarje medborgare som uppnått 25 års ålder och besatt vanliga medborgerliga kvalifikationer, erhöll en röst men att därjämte familjefäder och personer med universitetsbildning erhöllo ytterligare en eller två röster. Denna lösning af frågan godkändes för ögonblicket af alla partier, och lugnet återställdes med detsamma.
Men det visade sig snart, att denna rösträttsordning icke länge skulle tillfredsställa vänsterpartierna. Den nya valordningen hade visserligen ökat de valberättigades antal från 132,000 till 1 1/4 million, men genom tilläggsrösterna hade icke mycket ändrats i den politiska ställningen i kammaren. De klerikale, som i Belgien i fråga om kulturarbetet äro fullt jämförliga med de sydösterrikiske katolikerna och hvilkas tysta makt kring biktstolarna är fruktansvärd, sutto fortfarande vid styret. Af den nuvarande kammarens 192 ledamöter beräknas 102 vara omutliga anhängare af det klerikala regeringspartiet. Därför började snart åter agitationen för den allmänna och lika rösträtten: en man en röst. Äfven de liberale, som 1893 stått fientliga emot ytterlighetspartiernas en-röst-fordran, kastade om sedan de gjort erfarenheter om de klerikales maktställning äfven under den nya valrättsordningen. År efter år har så rösträttsagitationen tilltagit i styrka, tills man beslöt att nu slå slaget. Socialister, liberale och kristliga demokrater ingingo en koalition, vid hvilken socialisterna offrade sin fordran på politisk rösträtt äfven för kvinnorna för att uppnå enighet i angreppet mot det klerikala väldet. Agitationen tillspetsades nu mot slutet af innevarande kammarsession, emedan det gälde att under densamma erhålla frågan afgjord om icke en eventuell reform skulle försenas med flere år. Till en början syntes socialisterna, med minne af ställningen 1893, hafva trott, att ensamt hotfulla massdemonstrationer framför allt i Bryssel, skulle vara nog för att skrämma regeringen till eftergift. Men då oroliga element under dessa demonstrationer begingo våldshandlingar och de styrande med oväntad energi satte våld mot våld, organiserande ett beväpnadt motstånd och i öfrigt syntes beslutna att energiskt undertrycka alla upprorsförsök, ändrade socialdemokraterna taktik. De beslöto hastigt en kväll att såsom yttersta påtryckningsmedel tillgripa generalsträjk. Så väl är arbetarpartiet i detta arbetarland organiseradt, att två dagar efter detta beslut hade
