Sida 4305
I KARANTÄN.
Originalskizz för HVAR 8 DAG af Efraim Wästberg.
»Du klagar öfver att du är sjuk», sade en vän till mig. »Kom med mig ut på landet, där skall du få andas frisk luft och få både hvila och härlig motion. God mat har jag i hemmet, det vet du, och om det kniper, så kan du få en toddy också.»
Jag skulle varit obotlig idiot, om jag icke antagit ett sådant förslag, allrahelst som jag till följd af ett litet »meningsbyte» med min principal tillhörde ledighetskommittén till dess jag kunde få ny anställning.
Och så reste vi. Det bar i väg utåt Roslagen med den där utmärkta Rimbobanan, ni vet, där tåget ibland backar för att »ta sats». Nåja, det backar också ibland för att plocka upp någon öfverkörd stackare, men det är Gudskelof inte hvar dag.
Efter ett par timmars färd voro vi vid målet. Häst och åkdon väntade oss vid stationen. Det gick undan. Dragaren gnodde fortare än lokomotivet.
När vi rest en mil eller så, dök där upp på slätten ett litet snyggt tvåvåningshus, därifrån ljus glimmade. Det var min väns hem.
En glad och vacker värdinna, tre småttingar, bekvämt och trefligt, paltbröd och fläsk och Grönvalls svagdricka, kaffe och samtal, brädspel och toddy.
Och rundtomkring stugan detta majestätiska lugn och den stora frid och tystnad, som smeker sinnet till ro och lägger sordin på de skälfvande nervsträngarna.
Hela aftonen hade jag särskildt observerat ett af barnen, en liten rar flicka. Hennes ögon glänste så onaturligt och ansiktsfärgen var högt uppdrifven.
»Hur är det med den där lilla älsklingen», hade jag frågat.
»Endast litet ondt i halsen», sade modern. »Och så är hon så sömnig och klen. Men det är väl bara nu i vårbrytningen, hoppas jag.»
Föräldrarna och jag ställde diagnosen på rubbad digestion, och kommo öfverens om att den lilla skulle få ett par teskedar af den där sorten, som utgör alla svenska barns speciella förtjusning: recinolja.
*
Dagen därpå kl. 7 kaffe på sängen. Härlig sömn. Humöret utmärkt.
»Jag skulle hälsa», sade tjänsteanden, »att frukosten är färdig om en timma. Vi vänta doktorn hit.»
Det olympiska lugnet var stördt. Det nya tidens pinoredskap, som kallas telefon, hade hittat äfven hem till min vän. Och det var detta, som satt honom i stånd att purra provinsialläkaren redan kl. 6. Flickan var svårt angripen i halsen.
Doktorn kom. Det var en liten, rund, jovialisk herre med ett särdeles vinnande sätt och -- som jag sedan fick se -- en särdeles strykande aptit. Han tog den lilla i besiktning, såg på de gråhvita beläggningame i halsen och sade med lugnaste ton i världen: »difteri!»
Hvilken verkan detta helt tyst uttalade ord hade! Modern bleknade och knäppte samman sina händer, fadern mumlade ett ärligt menadt: Se så, för f-n, och jag kände alldeles tydligt, hur det började kittla i halsuslingen.
Efter frukosten erhöllo vi förhållningsorder.
»Först och främst isolering af den sjuka.»
»Ja, naturligtvis.»
»Och så en sköterska från Stockholm. Ta' en 'Röda-korsare'.»
BAZAREN VID STYRSÖ HAFSBAD: Vid denna Västkustens storstilade hafsbadanläggning ägde nyligen en bazar rum, och ha vi velat återgifva en liten bild från densamma jämte en vy af badorten med dess nya magnifika restaurant.
