Sida 4904
KULTURKAMPEN I FRANKRIKE.
Korrespondens till HVAR 8 DAG.
Efter fotografi. BÖNDER I EN BRETAGNISK BY FÖRSVARA KLOSTERSKOLAN.
Dagstidningarne hafva under de senaste veckorna varit rikligt försedda med telegram från Frankrike, som haft att mäla om en ny republikanismens strid mot nationalismen, rojalismen och klerikalismen. Denna strid är egentligen en fortsättning af den stora betydelsefulla Dreyfuskampen, i det att den republikanska majoriteten genom klerikalismens hänsynslösa agitation mot rättvisa och humanitet utfordrades till ett förintelsekrig mot klerikalismens rotfästen, de andliga ordnarne och de under prästerskapets fulla inflytande stående privata skolorna. Till folkrepresentationens angrepp mot prästernas, mot munkarnes och nunnornas skolor bidrog också en mängd afslöjanden om hjärtlös och grym behandling af elever i klosterskolor, hvilka för ett par år sedan väckte uppseende icke endast i Frankrike utan i hela Europa.
Förhistorien till den strid, som nu låtit tala så mycket om sig, är, i korthet, denna. Ett bland den nya republikens oafbrutet förföljda mål har varit och är att höja folkundervisningen, som i Frankrike ända till det andra käjsardömets fall med afsikt var i hög grad försummad och helt låg under prästerskapets makt. Då det katolska prästerskapet alltid och ännu har sin bästa bundsförvandt i folkets okunnighet, blef det första, viktiga steget att bryta denna makt, att skilja skolan från kyrkan. Efter många, häftiga strider var 1886 det arbetet så långt kommet, att en lag utfärdades, genom hvilken alla de offentliga skolornas lärare, som tillhörde det andliga ståndet, skulle aflägsnas och till 1891 ersättas med världsliga lärare samtidigt som all religionsundervisning i de offentliga skolorna förbjöds. Genom en lag af 1882 hade man redan grundlagt det offentliga folkskoleväsendet, i det skolundervisningen därigenom förklarades obligatorisk och hvarje kommun om 500 invånare förpliktades, att upprätta en flickskola och en gossskola.
Det radikala skiljandet af skolan och kyrkan framkallade naturligtvis den häftigaste förbittring hos de klerikale. Men allt deras motstånd hjälpte icke, de måste slutligen ifråga om undervisningen draga sig tillbaka till privatskolorna, som uppstodo bredvid de offentliga kommunskolorna. Den republikanska staten hade vunnit en af de största segrar. Vid århundradeskiftet hade Frankrike alltså efter halftannat decennium 66,500 offentliga skolor och 16,209 privatskolor. Men från skolorna öfverflyttades nu prästerskapets agitation mera på det offentliga lifvet, på att bearbeta opinionen, hvartill det katolska prästerskapet har så fruktansvärda medel, t. ex. i bikten, och det centrala i denna klerikala agitation, som skedde i förbund med republikens fiender, rojalister, nationalister, låg inom de många andliga ordnarna. 1901 beslöt så folkrepresentationen att angripa dessa, först genom kontrollåtgärder, i det att den antog en föreningslag, åläggande de andliga ordnarna vissa kontrollförpliktelser så vida de ville vidare tålas inom landet. Trots allt de klerikales motstånd, kom lagen till utförande. De fleste munkordnar gjorde en dygd af nödvändigheten och anmälde sig enligt den nya lagens föreskrifter, men däremot underläto ett stort antal nunneordnar detta i den tanken att regeringen icke skulle förgripa sig; på dem. Men det är just nunneordnarna som underhålla de flesta privatskolorna (enligt den senaste statistiken tillhörde af 102,326 lärare 48,632 det andliga ståndet och däraf 38,965 kvinnor) och därigenom utöfva ett betydande inflytande på den kvinliga uppfostran, och det låg därför, med hänsyn till det republikanska undervisningsprogrammet, så mycket mindre anledning att skona dem. Ministären Combes grep modigt verket an, förklarade alla icke anmälda ordnar upplösta och anordnade stängningen af deras skolor. Det var klart att detta skulle väcka förtvifladt motstånd, och isynnerhet var detta fallet i det andligen mörka Bretagne, klerikalismens förlofvade land. Där samlade bönderna sig beväpnade för att skydda nunnornas skolor; de anfördes på många ställen af ämbetsmän och riksdagsmän, anföllo polis och trupper, som kommo för att försegla klosterskolornas lokaler. Bilden här visaren sådan situation. Men tack vare regeringens klokhet, hennes order, att icke angripa folket, utan hellre tåligt vänta tills den första vreden lagt sig, synes lagen slutligen segra, utan nämnvärd blodsutgjutelse. Den mörka klerikalismen i Frankrike, statens största fara, emedan den härskar öfver själarna, har åter fått ett kännbart hugg och lärt sig inse, att republiken dock hvilar på en grundval, som hon icke lätt kan rubba.
