Sida 5114
AMANDA JANSON.
Foto. Florman, Stockholm.
AMANDA JANSON, den lika talangfulla som fagra unga skådespelerskan vid Dramatiska teatern i Stockholm.
Bland Dramatiska teaterns yngre artister intager fröken Amanda Janson en framstående plats, icke blott på grund af sin skönhet en egenskap, som i vissa roller i särskildt den franska moderna repertoaren och äfven i den klassiska öfver hufvud taget är nästan oundgänglig, ifall någon illusion skall uppnås utan äfven till följd af sin talang, hvilken till på köpet är stadd i framåtskridande.
Fröken Janson var 189092 elev vid Dramatiska teatern och har allt sedan dess varit anställd därstädes. Hon erhöll 1897 värdigheten af »premieraktris». Bland de många roller hon utfört märkas Emilia Galotti, Francillon, Inez i »Helgon eller vansinnig», Hermione i »Filosofi och kärlek», Nina i »Cremonesaren», Eva i »Den sönderslagna krukan», Camille i »Lek ej med kärleken!», Juliette i »Odette», prinsessan Gabrielle i »Rabagas», Militza i »För kronan», Viola i »Trettondagsafton», Suzanne d'Ange i »Falska juveler», den unga stenograffröken i »Ungdomsvännen» m. fl.
Strålande vacker på scenen och alltid, när det så passar sig i rollen, iförd högst eleganta och icke sällan originella dräkter, skulle fröken Janson på en af utlandets större scener vara vigd åt utförandet af »de stora koketterna». På Dramatiska teatern måste emellertid artisterna i allmänhet ägna sig åt både den ena och den andra genren, och sålunda har fröken Janson fått utföra roller af ganska olika natur. Hon har sålunda i »Ungdomsvänner» visat, att hon är mäktig framställa en allvarlig och borgerlig karaktär, och hennes stillsamma spelsätt i detta stycke var af mycket god verkan.
Som Viola i »Trettondagsafton» komma alla fröken Jansons goda egenskaper till sin rätt. Hon är där, som en kritiker sagt, »öm och trånande, vek och skalkaktig, skälm och exalterad, bedårad och bedårande», allt efter som rollen fordrar det Och Suzanne d'Ange's förkrossande roll, i »Falska juveler», har den graciösa skådespelerskan äfven med mycken smak uppburit på sina vackra skuldror, om också denna roll, för att riktigt komma till sin rätt, fordrar mera nyansering.
Det porträtt vi här lämna af den unga skådespelerskan är, kan man väl säga, icke ofördelaktigt. Men det är ändå icke på minsta sätt smickradt, endast likt. O. R.
*
