Sida 514
FISKAR-OLLE.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af ERLAND BRATT.
(Forts. och slut. fr. n:r 4.)
Olle hade hört på mycket uppmärksamt och, liksom gripen på bar gärning i sina innersta tankar, sökte han nu förgäfves efter ord för att bemöta henne.
Slutligen sade han, under det han ordnade med än det ena, än det andra i sin båt:
»Det var länge sedan, Anna, du talade så mycket till mig. Men då du annars hade något att säga, var det ord, som manade en till det goda. Nu är det ej så, ty hvad du sagt, kunde lätt leda mig på afvägar. Dig har jag aldrig velat illa, men han där, Brunning -- vi ha icke talt ut än, och gärna skulle jag segla honom så djupt ned till botten, som en skuta kan sjunka, men du är med, Anna! Det är hans skydd.»
De andra hade nu hunnit fram, och det blef slut på deras samtal. Fyrmästaren nickade hjärtligt åt Olle och mumlade några ord om vädret, som tagit i än ytterligare. Brunning hälsade skyggt, hvilket för öfrigt ej alls besvarades af Olle, som blott såg honom stint in i ögonen, hvarpå han hjälpte Anna i båten, samt kastade loss, etter att ha tillropat fyrmästaren sitt adjö.
I början af seglatsen tego alla tre. Anna satt hopkrupen uppe i lovart, och Brunning hade tagit plats på toften med ryggen mot Olle. Den lilla båten dansade på vågkammarne, skummet yrde om dess bog och stänkte in hvart ögonblick. Det ena kastet kom efter det andra, mer och mer våldsamt, och allt högre kom Anna upp i lovartssidan.
Våt och dyster satt Olle vid rodret, i öfrigt obekymrad om färdens faror. Hans tankar voro på annat håll.
Han tänkte på hvad Anna sagt, och hur han i själfva verket höll deras lif i sina händer. Hur litet skulle det ej behöfvas, en obetydlig vridning på rorkulten, och i nästa ögonblick skulle alla tre vara förlorade. »Så straffe dig Gud», ringde det i hans öron, och där stannade hans tankar --.
En väldig öfverhalning, en störtskur af vind och vatten, och båten stod med flaxande segel rätt mot vind. Det hvisslade och tjöt i tackel och hela skrofvet darrade och knakade. Olle var blek, ty det var hans försummelse, som så när kommit båten att kantra. Lika blek som Olle och dyvåt tvärt igenom, riktade Anna ett par spörjande ögon mot honom.
»Skulle vi inte ta in ett par ref?» frågade hon. »Stormen tar i.»
»Åh lappri», Svarade Olle. »Rädd var du inte förr i värre väder. Bed din hjärtevän, att han ock sätter sig i lovart. Till barlast kan han väl alltid duga.»
Brunning efterkom uppmaningen, och åter tego alla.
Rundt omkring dem brusade och rullade vågorna, hvita på topparne, mörka, lurande i dalarne. Båten pressades till det yttersta, den var redan betydligt vattenfylld. Men framåt gick det, som om onda andar jagat den. Olle höll storskotet i handen, satt uppkrupen långt i lovart med ena benet spännande mot lärelingen. Aldrig hade en segling synts honom så skön.
Han njöt af de andras ångest, och han kände sin styrka i situationen.
»Gud i himlen, Olle, du seglar oss i kvaf», flämtade Anna, sedan Olle efter en ny manöver bragt båten i ett ytterst farligt läge.
»Låt focken gå ner», fortsatte hon ängsligt, »och refva! Lägg till vid någon holme! Olle, lyd mig, annars äro vi förlorade; jag sköter gärna styret medan du bärgar focken. Olle, käre Olle, tänk på de ord jag sade dig, innan vi foro!»
Hon försökte praktisera sig fram för att fatta rodret, men Olle höll henne tillbaka och röt bistert:
»I min egen båt är det jag, som befaller. Seglena stå som de stå, rodret sköter jag själf och det må gärna blåsa dubbelt värre -- mig förskräcker det ej!»
»Då är du en mördare, Fiskar-Olle», utbrast Brunning, som orörlig och stillatigande åhört allt. »Jag vet, att du hatar mig, men rätt att mörda mig har du ej. Jag förstår nu din plan, då du ej lät Anders komma, men jag låter ej dränka mig som en katt och -- --»
Båten skar i, och i den hemska höstskymningen sveptes de alla i en kaskad af hvitt fräsande vatten. Intet hördes, utom stormens våldsamma dån och Brunnings sista ord gingo förlorade däri.
Med hårdt sammanbitna läppar och en underlig glans i ögonen skötte Olle fortfarande rorkulten. Han hade hört början af Brunnings ord, och han tänkte på dem, fast döden lurade hvar minut. Allt mänskligt var honom främmande i denna stund. I hans bröst fans intet hjärta, ej några känslor, utom de som hat och hämdlust ingåfvo honom. Han hade gärna velat svara, men det var ej nog för honom att få fram orden ett och ett. Han ville vältra dem öfver Brunning som en störtsjö, ty hvad han kände inombords, dtt trängde på och stockade sig i hans strupe, hart nära att kväfva honom.
Då lägges en liten darrande hand på hans arm, och en röst, vek som ett barns, säger:
»Tack, Olle, för vår lyckliga barndom och tack, för hvad du gjort för far och mor. På sistone ha vi gått skilda vägar, och vi förstå ej hvarandra längre. Jag tigger ej för mitt lif och ej för Brunnings heller; men tror du, jag blir dig närmre i döden än i lifvet, så tar du fel. Min själ går till näjder, dem du förverkar, om dina onda uppsåt gå i fullbordan.»
Åter en stormil, och båten arbetar sig allt tyngre genom vågorna. Seglen äro genomblöta, masten står krokig och färdig att springa.
Genomvåt reser sig Brunning upp och utropar ett: »Djäflar anamma!» Med förvridna anletsdrag talar han, hållande sig i masten.
»Nu kan det vara slut på skämtet. Du stryker seglena, eller ock, så sant jag ännu lefver, jagar jag dig en kula genom hufvudet!» I nästa ögonblick låg revolvern i hans hand, och han fortsatte:
»Hvem ger dig rätt att taga våra lif? Hvem fan bryr sig om dina hämdplaner. Har du Anna kär, så för fan slit henne med hälsan, men jag -- --»
Ett ångestskri från Anna afbröt honom.
»Ack Bengt, hur kan du tala så, du menar det ju ej, -- säg, att du icke menade det! -- --»
En ny öfverhalning, som slungar så väl Anna som Brunning till botten af båten.
»Stryk seglen», ropade Brunning utom sig. Gör det eller, vid Gud i himlen, skjuter jag!»
Midt igenom stormen hördes Olles hånskratt. Det small ett skott, och kulan flög hvinande tätt förbi hans hufvud. Var det därpå han väntat? Gåta att lösa!
