Sida 1913
ADELAÏDE RISTORI DEN 80-ÅRIGA ITALIENSKA TRAGEDIENNEN.
Den 29 dennes ingick den världsberömda tragediennen i sitt 80:e år och den 31 firades denna tilldragelse i Italien, särskildt i Rom, med stora festligheter.
Adelaïde Ristori är en af de märkligaste konstnärsuppenbarelser, som någonsin för-kommit. Det k n med något skäl sägas om henne, att hon tillhört teatern från vaggan och ända fram till grafven, ty redan som svepebarn lär hon -- hennes föräldrar tillhörde ett kringresande skådespelarsällskap -- hafva uppträdt på scenen, och det är blott ett par år sedan hon för sista gången offentligen framträdde på teatern. Och under denna sin konstnärsbana har hon öfver hela den civiliserade världen blifvit firad så som ingen annan skådespelerska, icke ens Sarah Bernhardt undantagen.
Sin egentliga konstnärsbana började Ristori vid tolf års ålder, ocn redan då hon var blott fjorton år spelade hon Francescas rol i »Francesca da Rimini». Sitt grundläggande rykte förvärfvade hon i Italien i perioden me lan 1840--55. Därunder ingick hon ett förnämt äktenskap med markis de Grillo. En tid ämnade hon så lämna konstnärsbanan och uteslutande egna sig åt familjelifvet, tills hon slutligen intogs af tanken att visa sin konst utom Italien. Hon reste med ett utvaldt sällskap till Paris, och från den stunden stammar hennes världsrykte. Redan från första början eröfrade hon publiken, medan kritiken, som då höll lifvakt till den stora franska tragediennen Rachel, först så småningom föll till hennes fötter. Men då detta slutligen skedde, nådde entusiasmen knappast några gränser. Allt hvad Paris hade stort inom konstens och litteraturens värld, män sådana som Dumas, Lamartiu, Janii etc., hängaf sig åt ett slags Ristoriafguderi. Från Paris fortsatte Ristori sitt segertåg ut i världen. Hon firade samma triumfer i England, i Holland, Tyskland, Turkiet, Ryssland, Nordamerika, Sydamerika, Australien o. s. v. tills hon fann tiden vara inne att slå sig till ro, sedan hon öfverskridit den gyllene punkt, där äfven den störste konstnär icke längre förmår hålla det mot nedgången flyende lifvet kvar.
Ristoris sista framträdande på scenen -- sedan hon länge hållit sig borta därifrån -- var i Turin 1898. Carignanoteatern var fylld af en elitpublik, som med stormande bifallsyttringar hälsade den sjuttiosexåriga, hvithåriga konstnärinnan vid hennes inträde. Därefter inträdde dödsstillhet medan Ristori reciterade den femte sången ur Dantes »Inferno». Ännu i denna sena ålder voro Ristoris röst och föredrag mäktiga att binda åhörarne i ett slags förtrollning, som löstes först då den åldriga tragediennen slutat och bifallsjublet spontant bröt fram.
Efter fotografi.
Ett formligt skyfall af blommor, buketter, kransar föll ned på scenen, där Ristori gång; på gång måste visa sig.
Ristoris bästa roller voro hufvudrollerna i »Francesca da Rimini», »Macbeth» och »Maria Stuart».
*
COQUELIN AINÉ SOM TARTUFFE MED ANLEDNING AF GÄSTSPELET I BERLIN,
Efter fotografi.
Coquelin har slutligen, äfven han, låtit förmå sig att uppträda i den preussiska hufvudstaden, som ända till för blott få år sedan var en terra incognita för de nu verkande franske teaterkonstnärerna. Tidigare uppfordrad att gifva gästspel i Berlin, vägrade den berömde fransmannen envist. Hans patriotism förbjöd honom att offentligen uppträda i preusserväldets centrum. Och kanske inbillade han sig också, att man därborta i Bismarcks-staden skulle gå illa åt honom, fransmannen, om han djärfdes uppträda med sitt franska språk på scenen.
Men sedan andra gått före honom, sedan Réjane och många andra franska konstnärer under de två senaste åren firat stora triumfer i den tyska rikshufvudstaden, sedan växelverkan mellan Berlins och Paris' litterära och konstnärliga kretsar blifvit allt lifligare, sedan det visat sig, att Agnes Sorma med storartadt resultat kunde spela på tyska språket i Paris och Sudermanns dramer eröfrat de franska teatrarne, sedan dess har Coquelin så småningom ändrat åsikt. Och så tog han ändtligen ut steget öfver patriotiska fördomar, öfver hämdtankar.
Den äregirighet, som gifvetvis spelat sin stora roll hos Coquelin då han beslöt sig för att gastera i Berlin, borde hafva blifvit tillfredsställd i den tyska rikshufvudstaden. Ty det torde nog vara länge sedan Coquelin blef så firad som han blef här. Från ankomsten till afresan var gästspelet i Berlin ett enda triumftåg. Man smickrade honom, fjäsade för honom; kungliga teatern, hvarest han uppträdde, var bifallsfylld hvarje kväll och pressen öfverhöljde honom med loford.
