Sida 4310
ALEXANDER DUMAS
* 1802 24/7 1870 5/12
Den 24 juli var det jämnt hundra år sedan adertonhundratalets populäraste romanförfattare föddes till världen i den lilla staden Villers Cotterets, ej långt från Paris. Fadern, general Dumas, hvilken utmärkt sig både i republikens och Napoleons arméer, afled då sonen var endast fyra år gammal, efterlämnande de sina i synnerligen torftiga omständigheter.
Den lille Alexandre, hvilken var en sannskyldig vildbasare, härdades till kropp och själ genom sin smak för lifvet i skog och mark -- och intet tydde på hans framtids bana.
Sedan han på tjugotalet bosatt sig i Paris och där fått anställning vid hertigens af Orleans kansli, började nan på lediga stunder utarbeta ett historiskt drama, Henrik III, hvilket genast förskaffade honom ryktbarhet.
Hans alltmera växande böjelse för litterära värf tvingade honom nu att taga afsked från sin tjänst för att mera odeladt kunna ägna sig åt sin lifsuppgift. Snart öfvergaf han emellertid den dramatiska formen för att odla den historiska romanen, först såsom följetong och sedermera i själfständigt utgifna arbeten.
Aldrig har en författare förvärfvat en läsekrets så vidsträckt och så heterogen. Hans arbeten lästes i Tuilleriernas salonger och på fiacrarnes kuskbockar. Förläggarna slogos om hans manuskript, redaktörerna likaså -- den tidning, som lyckades eröfra en följetong af Dumas, kunde vara säker på aktieutdelning det året.
Hans egen historia blef nu hans böckers historia. Men trots sin rastlösa flit, sin aldrig tynande fantasi och sin förvånande lätthet att finna motiv för att sedan sätta »kläder på dem» hade han ju gifvetvis aldrig själf ens medhunnit att renskrifva de tolfhundra volymer, hvilka bära hans namn, utan han grundade en »litterär byrå» för romanfabrikation en gros. Här uppkastade han nu planen till hvarje bok, hvilken sedan utarbetades af en mera blygsam pänna, hvarefter Dumas egenhändigt retuscherade dem en smula innan manuskriptet gick i tryck. Detta hans tillvägagående förskaffade honom visserligen millioner, men dessutom en mängd processer och trakasserier af alla slag, hvilket skulle bragt till förtviflan ett mindre jämnt och sangviniskt humör än författarens till »De tre musketörerna», men hvilka åsamkade jämväl honom mycket obehag. Emellan honom och sonen, »Kameliadamens» diktare, rådde ständigt den ömmaste hängifvenhet, och det var skimret öfver den gamles afton att se namnet Alexandre Dumas, ryktbart sedan tvänne generationer, med ära bäras äfven af den tredje. Till sin anläggning var Dumas den typiske grandseieneuren de l'ancien régime. Hans slöseri, hans godhjärtenhet och hans fåfänga äro nästan blifna till ordspråk. Han betraktade lifvet som en vacker, flyktig dröm, såsom en öfvergående företeelse, hvilken det gällde att göra så angenäm och lekande, så skimrande och glansfull som möjligt.
Han lefde och dog med ett leende på läpparna, ett leende af tillfredsställd fåfänga och barnslig godhet.
Låtom oss rista på hans graf de ord, som finnas på en sten i »Skaldernas hörn» i Westminster Abbey:
Life is a jest and all things show it, I thought so once and now I know it. -
PREMIERMINISTER-SKIFTET I ENGLAND.
Nyheten om markisens af Salisbury tillbakaträdande kom icke oväntadt. »Den siste toryn»» är trött vid politiken och längtar, mätt af år och ära under sin egendomligt skiftande lefnadsbana, till ro på Hatfield House. Hans efterträdares namn var inte heller någon öfverraskning. Kabinettet Salisbury var ju nästan ett slags familjeråd, där chefen plockade in så många som möjligt af sina släktingar, sonen lord Cranborne, mågen lord Selborne samt systersönerna.
Och i väl underrättade kretsar har man vetat att den gamle ämnade sitta kvar så länge tills hans äldste nevö, »Jimmy» kunde hafva utsikt att öfvertaga ämbetet -- hvilket nu skett.
The honourable James Arthur Balfour of Whittinghame Castle motsvarar helt och hållet den typ folkmedmedvetandet skapat sig af John Bull och som kanske populärast tecknats i Phineas Fogg af Jules Verne.
Lång och skranglig nästan till karrikatyr, oförskräckt, excentrisk, rik till miljoner samt -- i olikhet mot Chamberlain -- en ifrig sportman, är han dessutom en man af mycken lärdom och har skapat sig ett namn äfven som filosof. Hans »Trons grundvalar» är ett vida kändt arbete, en allvarlig och originell, en sarkastisk och agressiv bok, skrifven af en ärlig tviflare som söker sanningen. Redan tidigt en lofvande politiker stod han vid den hastigt bortryckte Randolph Churchills sida såsom den britiska ungkonservatismens främste man.
MARKISEN AF SALISBURY.
Född 1848 gjorde han redan vid tjugosex års ålder sitt inträde i underhuset och inkallades 1885 i Salisburys ministär. I dennes andra kabinett blef han statssekreterare för Irland, i hvilken egenskap han utvecklade hela sin hänsynslösa kraft, hvilket gjorde honom till den mest hatade mannen på »Den gröna ön».
1891 utnämndes Balfour till skattkammarlord och har alltsedan varit de konservatives egentlige ledare underhuset. Som talare är han slagfärdig, bitande, smidig och elegant.
Man torde kunna säga om honom hvad Chamberlain en gång så öppenhjärtigt för några år sedan skref till en svensk: »Vänner har jag fått, som förut varit fiender, men jag äger ingen fiende som jag skulle önska ha till vän».
Och till sist en anekdot som målar mannen: Under en bankett i residenset i Dublin promenerade Balfour i sällskap med Irlands ärkebiskop. Och då den på torget samlade menigheten fick se honom, höjdes ett mummel af dof förbittring. Balfour såg på dem med sin närsynta, tankspridda blick. Så sporde han prelaten:
-- Är det verkligen sannt att Irländarne hata mig så dödligt?
-- Ja, sade denne, hatade de bara synden hälften så mycket, vore prästerskapet öfverflödigt!
På Balfours tunna läppar spelade hans ödsligt ironiska småleende; han bugade sig vårdslöst för folket och drog sig tillbaka.
ARTHUR BALFOUR.
