Sida 2216
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. III.
EN SMUGGLARHISIORIA FRÅN WIGHT. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
»Lukas! Lukas! Säg mig att du endast skämtar. Du menar väl ej allvar med hvad du sade.»
Flickans röst darrade af rörelse, och hon brast i en flod af tårar. Den unge mannens anletsdrag fingo ett bestämdt, nästan hotfullt uttryck, då han slog armen om hennes lif.
Mellan de unga tu utkämpades här vid hafsstranden en hård kamp. Ruth, som i själfva verket älskade Lukas Haskell, den unge fiskaren, med hvilken hon denna afton sammanträffat, hade låtit sig påverkas af sin släkt och förlofvat sig mod den ansedde kustsergeanten James Blenkarn.
Ruth förebrådde Lukas, för att han med berådt mod trotsade landets lagar och biträdde vid insmugglande af varor, men trots sina förebråelser måste hon tillstå, att hon älskade honom och ej James Blenkarn, ehuru denne var en präktig karl och alltid visat sig god mot henne.
»Pappa såg, huru god James var», protesterade den unga flickan. »Och dessutom -- hvad är du?»
»En ärlig fiskare», sade Lukas.
»En lagbrytare, en smugglare, en tjuf».
»En tjuf. Hvem vågar kalla mig tjuf.»
»James gör det», svarade hon.
Lukas höjde hotande handen mot himmelen.
»Låt James komma i min väg en gång, och Gud må dömma oss emellan!»
Ännu en gång kysste han den darrande flickan och försvann i kvällens dunkel.
*
År 1873 hade det ryktet spridt sig, att stora kvantiteter kolonialvaror voro afsända från andra länder att insmugglas vid ön Wight.
I västra delen af denna ö voro befolkningens sympatier odeladt på smugglarnes sida, emedan fiskarne ofta blefvo utsatta för spioneri.
En dag beslöt en farmare, vid namn Giles Canseway, att spela kustbevakningen ett spratt. Han lät utsprida det ryktet, att han stod i spetsen för ett helt smugglareband. Olyckligtvis drabbade misstankarne då äfven en af hans bästa vänner, Lukas Haskell. En natt omringade kustbevakningen hans hus, som låg vid hafvet, och inträngde för att undersöka huset. Naturligtvis funno de ingenting, men då undersökningen pågick, fick kustsergeanten se Haskell komma in. Haskell insåg genast faran och rusade ögonblickligen bort. Kommen utanför snubblade han och tumlade omkull. Ehuru han var snabbt uppe igen, tappade han ett papper, som tillfullo bevisade hans brottslighet. -- -- --
»Daniel, du måste vara mig behjälplig härvidlag», sade Ruth en morgon till sin broder Daniel.
»Med hvad då?» sade denne i det han ömt betraktade sin syster.
Med af rodnad blossande kinder berättade hon nu huru Lukas Haskell lyckades undkomma sina förföljare, då de omringat Giles Canseways hus.
»De jagade ned honom», sade hon, »i den klyftan, som genom en gång står i förbindelse med »Fransmannens håla», och då de sökte tränga efter lär han sprängt tunneln.
»Nu befinner han sig i denna grotta, och som kustbevakningen håller vakt nedanför på stranden, kan han hvarken komma upp eller ned. Ingen lefvande varelse kan klättre upp till klyftan, och såvida ingen sänker sig ned på ett rep till honom, skall han omkomma af svält, som den stackars fransmannen gjorde.»
»Nå, hvad vill du, jag skall göra?»
»Jo, du skall hjälpa mig komma ned i hålan. Du tar ett starkt rep och släpper ned mig. Du är stark nog att draga upp honom och sedan mig.»
»Men det är emot lagen», invände Daniel. »Om jag hjälper honom, råkar jag fast själf...» Men efter en stunds öfvertalande gick han till sist in på att bistå henne.
*
Skyddad af mörkret lyckades den modiga, unga flickan sänka sig ned utför det förskräckliga bråddjupet. Då hon hängde där med det brusande hafvet under sig, och allt berodde på att repet ej skars af mot någon skarp klippspets, betogs hon af fasa. Men kärleken till Lukas stålsatte henne.
Slutligen fick hon fotfäste på en utskjutande klippa framför ingången till »Fransmannens håla». Hon ropade sakta: »Lukas! Lukas!»
»Hvem ropar?» hörde hon en hes röst svara. Hon tog några steg framåt, men hejdades af utropet:
»Jaså, ni komma för att arrestera mig! Stanna, eller ni är dödens!»
»Lukas, ser du ej, att det är jag -- Ruth!»
Snart fattade han situationen och slöt henne till sitt bröst. I få ord berättade hon om sin plan.
»Hvarför har du riskerat ditt lif för mig?»
Frågan var ej lätt för henne att besvara -- hon som var förlofvad med en annan.
»Min älskling», sade han passioneradt, »jag svär dig, att kommer jag helskinnad ur den här hålan, skall jag upphöra med all smuggling och börja ett nytt, redligt och ärligt lif, fjärran från dessa bygder. Kanhända jag då en gång kan komma tillbaka för att gifta mig med dig, mitt lifs ängel.»
»Nej!» sade Ruth bestämdt. »Jag har ju gifvit mitt ord till James Blenkarn, och kan ej ändra mig.»
»Jag trodde du mente --»
»Nej -- tro mig, jag kan inte -- tro mig ...»
»Då måste jag i alla fall bort härifrån», sade han, i det han ännu en gång slöt den darrande flickan till sitt bröst, passioneradt kysste henne och ilade mot grottans utgång. Nästa ögonblick skulle han störtat sig utför bråddjupet, om ej en kraftig hand gripit tag i honom och kastat honom tillbaka.
»Är det på det sättet, du ämnar börja ditt nya lif, Haskell? Skäms du ej att handla så fegt, fast denna modiga flicka vågat lifvet för att rädda dig?»
Lukas slet sig lös och drog fram revolvern.
»Blenkarn!» ropade han. »Himlen vare lof, att jag träffade dig! Nu kunna vi få göra upp vårt mellanhafvande!»
Han höjde vapnet, men lika hastigt slog kustsergeanten det ur hans hand.
»Jag hade ett annat ärende än detta», sade han kyligt. »Icke för att slåss med dig, utan för att hjälpa dig har jag kommit hit.»
»Hvad?»
»Det är så», fortsatte Blenkarn allvarligt »Du har ingenting att frukta af mig. Ruth, hör mig. Jag har kommit för att befria din älskare. Dåraktiga flicka! Du anade ej, att hvarje tum af trakten var bevakad. Sedan du kommit ned, fångade jag Daniel, och han har berättat mig allt. Hör på, Haskell, när vi passera herrgården, befaller jag mina män genomsöka parken. Då slår du mig till marken och flyr till Yarmouth, under det jag låter dem leta efter dig åt motsatta hållet.
»Ännu ett ord. Ruth, jag befriar dig från ditt löfte och lämnar snart trakten för alltid. Då stormen lagt sig, kommer Lukas tillbaka om några år för att gifta sig med dig», och hans röst darrade, »ehuru Gud allena vet, hur innerligt jag älskar dig.»
»James», sade Ruth, »förlåt mig, jag har aldrig älskat dig, men -- men». Hon tystnade.
»Jag vet det nu», sade kustsergeanten, »och det var väl, jag fick veta det i tid. Jag lyssnade till ert samtal här och hörde, hvad du sade till honom. Jag har misstagit mig grymt. Hör nu, Lukas! Gör som du sagt. Blif en ärlig människa! Kom tillbaka en dag, men blif god mot henne. Kom ihåg, att hon i natt vågat sitt lif för att rädda ditt.»
