Sida 3308
Carl Milles, ett förslag, hvilket så framstående konstnärer som friherre Gustaf Cederström och Richard Bergh i afgifna reservationer förklarade värdigt första priset.
Konstnären har i detsamma velat framställa den tappre rikshöfvitsmannen, då han omgifven af ärlige, svenske allmogemän drager ut att befria sitt land från främmande herrars ok. Högt öfver hvardagsvimlet på gatorna har han ställt den, bondehären sluten kring sin höfding, skuldra mot skuldra, hufvud mot hufvud, en makt, som oemotståndligt bryter fram, ledd af en härskarvilja och besjälad af entusiasm för ett och samma stora mål. Det är icke anföraren ensamt, som här får äran, han får det i kretsen af och tillsammans med det kärnfolk, hvars känslosträngar han så väl förstått att för landets gemensamma sak sätta i dallring och hvars kraftiga arm gaf eftertryck åt de planer hans klara tanke och oförfärade mod utstakat. Med rätta har det sagts, att man i hr Milles grupp liksom hör ljudande ur malmen den gamla krigssångens ord
»Så dragom wij til Stockholms by Gudh gifwe kong Kristian ej wille borthfly».
Då detta på en sannt konstnärlig tanke byggda och med kraft och storslagenhet verkande utkast, ej enstämmigt godkändes såsom det enda för ändamålet lämpliga, torde det hufvudsakligen hafva berott på praktiska skäl. Det är nämligen så, att för detsammas värdiga utförande de disponibla medlen ej på långt när räcka till. Konstnären själf har beräknat kostnaden till 95,000 kr., men man har antagit, att en ännu större summa skulle komma att behöfvas.
Skada vore emellertid, om ett monument af detta slag, förevigandet af vårt folks stora kraftutveckling till skydd för sin själfständiga tillvaro, icke skulle få en storslagen, svensk karaktär. Och i det afseendet kan icke något af öfriga prisbelönta förslagen, huru förträffliga egenskaper de än må äga, oaäta sig med hr Milles!
Härskaren och folket, friborne män den ene som den andre, vare sig hufvudet smyckas af riddarens hjälm eller bondens stormhufva, sammanslutna till värn för det gemensamma fäderneslandet, kan någon vackrare och värdigare bild tänkas, då det gäller att hugfästa minnet af det stordåd, som utfördes af segraren vid Brunkeberg och hans män! Den bilden är äfven värdig att bevara minnet af främjaren af svensk kultur. Ty för den kulturen beredde han både genom krigets och fredens värf utrymme att växa på nationell grund.
SKULPTÖREN CARL MILLÉS.
Det är därför att hoppas, att denne unge lifskraftige konstnär, som så väl förstått att träffa grundtonen i den idé, som bör vara bärande för Sten Sturemonumentet, måtte, medan han ännu är fylld af storheten i sin tanke, få omsätta den i handling. De härför erforderliga pänningmedlen finnas visserligen ej tillfullo just nu, men det borde väl icke vara omöjligt att under arbetets fortgång anskaffa dem. I dessa dagar, då en ny nationell väckelse går genom vårt land, då man kräfver utmätandet af medborgarrätt och medborgarplikt med samma mått, då borde väl inom vårt folk offervilligheten kunna väckas för ett värdigt hugfästande af en epok i vår historia, då ädling och bonde, hög och låg, i enig samverkan förvärfvade sig samma heder genom samma gärning värnandet af fosterlandets frihet.
DEN ÖDELAGDA STADEN S:T PIERRE Å ÖN MARTINIQUE.
Staden S:t Pierre å ön Martinique, en af franska besittningarne i Västindien, hemsöktes den 78 maj af den mest fasa väckande olycka. Ett vulkaniskt utbrott från en sannolikt nyöppnad krater kastade med så stor våldsamhet glödande lava och aska öfver staden att den begrafde och med eld förtärde allt lefvande utan att någon räddning var möjlig. Skeppen i hamnen brunno upp och besättningarna omkommo liksom stadens omkring 40,000 invånare.
STADEN S:T PIERRE.
Utförliga beskrifningar ha stått att läsa i dagsprässen och då HVAR 8 DAG i sista ögonblicket före prässläggningen emottog bilderna ofvan, hinna vi endast meddela dessa. De äro reproducerade efter brefkort, afsända från S:t Pierre samt just i dessa dagar ankomna. Afsändaren är en svensk sjöman, som lyckligtvis lämnade hamnen kort innan olyckan öfvergick platsen.
FRÅN S:T PIERRE'S HAMN.
