Sida 1811
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts, från föreg, nummer).
Vid hans sista ord höjde sig något öfver skrinets kant. Jag såg det först otydligt, märkte, hur det vaggade och hväste, varseblef så två gula, giftiga ögon, hvarpå så småningom den glatta, skimrande kroppen af en orm blef synlig. Han slingrade sig snabbt längs doktorns arm upp mot bröstet samt hamnade slutligen kring hans hals, med blicken ohygglig och hemsk riktad mot mig. Doktorn smekte honom med handen, och det vederstyggliga djuret buktade och vred sig vid beröringen.
Jag skall aldrig kunna klargöra min sinnesstämning vid detta tillfälle. Jag drog i bland efter andan, som om jag kännt mig nära att kväfvas, hjärtat snörde sig samman, och blodet bultade vid tinningarne. Det mänskliga började alltmer försvinna hos doktor Raboul -- de syntes mig lika vidriga, både ormen och ägaren.
»Kom närmare monsieur Marmont», upprepade doktorn, och jag såg honom långsamt höja sin knutna hand. Antingen det nu var något i hans röst, som dref mig mot honom, eller om jag redan så förlorat väldet öfver mig själf, att jag trots min förnimbara afsky, gick honom närmare -- alltnog, jag gjorde detta! Ack, det finns så många frågor i denna historia, hvilka jag måste lämna utan svar, och den jag nu framkastat, hör till dem.
Jag lydde som sagdt, och fullständigt paralyserad af hans blick, minnes jag blott, hur det plötsligt glimmade till i hans hand, och vid de infallande solstrålarne flammade det som eld i en ädelsten, som blodröd och glänsande hölls för mina ögon.
Det var, som om lifvet hade flytt mig, som om allt hvad jag såg och kände förflyktigats, lämnande mig ensam i ©n oändlig ensamhet.
I nästa minut gick dörren upp, och en främling, hög och allvarsam stod befallande i rummet. Hans utsträckta hand pekade mot öster och hans svarta, djupa ögon stirrade hotfullt på rubinen. Det magra, skägglösa ansiktet, den bronsfärgade hyn, bumusen och en dunkelröd mantel, som behagfullt smög sig kring gestalten, allt var ägnadt att förhöja effekten af hans uppträdande.
Jag såg på doktor Raboul och såg en människa, som tycktes kämpa med döden.
Ådrorna i hans ansikte voro uppsvällda, svettdropparna pärlade kring pannan. Ögonen återgåfvo en namnlös skräck, en tröstlös förtviflan, och munnen var vanställande förvriden. Han förde sin hand mot bröstet, tog ett steg mot främlingen och -- -- -- -- -- -- jag såg icke mer.
Bilden förändrades, och själf ser jag mig bunden på golfvet. Det tisslar ur vinklar och vrår, och en kyla som af döden går genom mina leder.
Jag vill tala, jag vill ropa! Kan ej! Jag är död.
Död för lifvet men lefvande för döden. Nu kryper det på kroppen. Barmhärtighet! Dessa ögon. Det är hans orm, det giftiga, vidriga odjuret! Nej, det är han själf med ormens ögon och med ormens kropp.
Djäfvul, hvarför skrattar du? Låt bli min själ, min fattiga själ. Barmhärtighet! Låt bli. Låt bli!
Han bara skrattar och krälar, tills han nått mitt hjärta. Heliga jungfru, förbarma dig! Aj! Aj! Aj! Drag ut dina giftiga tänder. Jesus! Nu har ormen händer. Han biter och sliter i min kropp och rotar efter min själ, min själ, min arma fattiga själ! Begge armarne bundna!
Jag är således i hälvetet. Dock än en gång vill jag ropa, och med förtviflans kraft går ordet: »Hjälp!» öfver mina läppar -- -- -- och doktor Raboul står välvilligt böjd öfver min stol.
Jag torkade mig i pannan och bad om ett glas vatten.
»Doktor», sade jag sedan, »kanske har jag öfverskattat mina krafter och är ej den man ni behöfver. Ett sådant experiment till skulle döda mig, och jag ber er: låt den drunknande gå till botten.»
»För att höra hans förbannelse?» afbröt han mig.
»Nej», svarad© jag, »ni har ej att frukta den och än sedan, om så vore, hvad väger d©n på händelsernas våg?»
»Säg ej så monsieur Marmont», sade han, »kanske har jag nog att bära på förut.»
»Jag väntar ju ej, att ni skall bestämma er i », fortsatte han. »Hvila ut och kom igen om ett par dagar. Kanske, att ni då ser saken annorlunda. Tillåt mig emellertid att sörja för edra närmaste behof och att ersätta er för det besvär ja^ vållat.»
Några minuter senare stod jag på Avenue Marigny, och för första gången sedan lång tid hade jag i min ägo tillräckligt med pänningar till kläder och mat, och det var troligtvis denna omständighet, som bestämd© mitt öde. Inför dessa ljusa möjligheter förlorade skräckscenen hos doktorn sin betydelse.
Hvad hade jag egentligen upplefvat? Rakt ingenting! En mara, ©n elak dröm. Än se'n! Detta var ett prof. Jag had© bestått det erbarmligt ocb nästan längtade efter ett nytt tillfälle, där jag kunde uppträda mer till min fördel. Hvisslande och sjun gande drog jag ned längs Champs Elysées, fast beslu ten att med snaraste uppsöka doktor Raboul.
Tre dagar efter det, som härofvan berättats, stod jag för andra gången i hans mottagningsrum. Det var dock ej utan tvekan, jag kunnat besluta mig för detta upprepade besök. Den förfärliga ångest, jag utstått vid föregående tillfälle, stod ännu friskt för mitt minne, och det fanns ögonblick, då jag greps af en fullkomlig fasa vid blotta tanken, alt ännu en gång upplefva något dylikt. Men å andra sidan stodo den flydda tidens försakelser och nöd i alltför liflig hågkomst, för att jag ej med begärlighet skulle omfatta hvarje möjlighet till förbättring af mina villkor och efter att hundra gånger ha ändrat beslut med att återknyta förbindelsen med doktorn, gick jag till honom.
Han mottog mig utan förvåning, nästan som om han väntat mitt besök. Jag had© gifvetvis på förhand tänkt mig de ord, med hvilka jag skulle motivera detta mitt andra uppträdande, och var beredd att uthärda hans säkerligen sarkastiska anmärkningar.
Dessa uteblefvo dock alldeles, och hela mitt vackra anförande måste slopas vid den vändning, tingen togo. Jag frapperades nämligen af den oro, som hela hans oväsen återgaf, och jag förstod, att häri sysslade med alltför djupa eller viktiga tankar för ha någon lust att roa sig på min bekostnad.
Jag fann intet ord, hvarmed jag kund© inleda samtalet, utan afvaktad© under tystnad, att han själf måtte börja. Jag såg honom stå vid fönstret, nervöst trummande med fingrarne mot karmen, under
