Sida 3113
MIN FÖRLORADE GUDINNA
(Forts. och slut fr. sid. 487)
skrikig röst. Älska henne sedan han sett er!» sade jag förebrående. Jag upptäckte något som glimmade i hennes öga. »Han skall gifta sig med henne, blifva god emot henne men älska henne aldrig! Det är det vanliga, tarfliga utbytet af dollar mot titel, tarfligt men nödvändigt och en lifsfråga för namnet Southbrook's ära. Där har ni nu hela saken. Han har gjort sin uppoffring. Jag ber er vara generös, gör ni också en uppoffring, och låt honom återfå sina bref och vara fri!»
»Men det var en god utsikt för mig», sade hon tveksamt.
»Oh, ni har alltid utsikter; det kan ni helt enkelt ej hjälpa», sade jag ifrigt.
Hon lyfte sitt hufvud och våra ögon möttes.
»Jaså, ni tror det», sade hon lätt rodnande. Hon var förtjusande, och jag glömde mig verkligen för ett ögonblick.
»Ja, för att öfvertyga er», utropade jag, »skulle jag vilja »
Jag häjdade mig i tid. Hon var till den grad söt, och naturligtvis var jag nu lika kär i min förlorade gudinna som någonsin förr, men ändå störde mig den där historien om giftermålslöftet.
»Nå, för att öfvertyga mig om hvad?» frågade hon småleende.
Jag blef feg.
»Om att innan många år gått, har ni en annan», sade jag osäkert. »Låt mig nu se att ni är generös, och återger honom friheten.» I detsamma upptäckte jag spetsen af en den allra minsta sko.
»Jag gjorde en gång mitt bästa för att hjälpa er. Vill ni icke nu revanchera er?»
Hon skrattade svagt och räckte mig sin hand. »Nåväl, jag lofvar att han skall ha sin fulla frihet på hvad mig beror.»
Hennes svala, fasta lilla hand tryckte min, och jag kände hur rörelsen grep mig.
»Ni skall aldrig ångra det», utropade jag uppriktigt. »Ni skall finna en man som skall älska er ännu högre än Dennis, en som icke behöfver taga familjehänsyn, en, t. ex. som !»
Återigen häjdade jag mig i tid. Jag hade blickat in i hennes ögon, och de voro, som jag sagt till mrs Ventry, beundransvärda. Men så ryckte tankarne på löftesbrott-affären inpå mig.
Hon smålog och följde mig till dörren.
»Nå, sedan ni nu funnit oss, kommer ni snart igen, säg i morgon, och dricker en kopp té? Mamma vill så gärna tacka er!»
»Förtjust att få återse mrs Brenan», sade jag med ett sista ögonkast: »Farväl sålunda, tills i morgon.»
Jag formligen slet mig därifrån och gick hemåt. Det var ingen brist på tankar under vägen.
»När allt kommer omkring, så är en gudinna en gudinna, vare sig hon hotar med processer eller ej» resonnerade jag för mig själf. »Och dessutom var det aldrig hennes afsikt. Så snart hon blifvit uppmärksamgjord på sakens verkliga innebörd, var hon ju ädelmodet själf. Förrästen kan jag väl förstå att hon var förargad. Hvilken ung flicka som hälst skulle gjort detsamma ja, hvilken som hälst!» upprepade jag, öfvertygad.
När jag kom hem, väntade mig ett telegram. Jag öppnade det. Det var från Dennis.
»För Guds skull, gå ej dit. Lämnade i hastigheten amerikanskans adress i stället för aktrisens. Gorison.»
Jag föll ned i en stol. Det var för mycket för mig.
»Att tänka sig att hon genast upptäckt misstaget och höll god min! Har man sett maken?»
Min gudinna var sålunda icke någon aktris som processar för att få en titel, utan en ung, skön amerikansk arftagerska. Och humorist till på köpet.
Emellertid, nu var det fråga om Dennis, som jag lofvat hjälpa så godt jag kunde. Jag försökte att samla mina tankar och fattade mitt beslut. Jag skyndade tillbaka till Westbury Mansions. Blef återigen införd samt mottagen af den unga damen, hvars ögon riktigt tindrade af skälmskhet.
»Åh, det är ju ett förfärligt misstag», började jag, framvisande Dennis telegram. »Ni förstår, han var rädd att hans mor skulle se när han lämnade mig adressen», försökte jag mig på att förklara.
»Jag tyckte också att det var »något galet» med hela saken», sade hon, anläggande den bredaste amerikanska dialekt. Så fortfor hon: »Jag är ledsen att inte kunna stå till tjänst med de gröna ögonen och och de andra små älskliga egenskaperna, ni tillade mig.»
»Var barmhärtig!» bönföll jag ödmjukt. Det blef en paus. »Jag undrar hvad ni nu ämnar göra?»
Hon skrattade igen.
»Hvad jag redan har gjort», rättade hon. »Jag har hållit mitt ord. Så snart ni lämnat mig, skref jag till honom, och har anledning tro att han icke kommer att uppsöka mig vidare», tillade hon med eftertryck.
Hon var sålunda en beslutsam gudinna.
»Och detta har ni gjort?» utropade jag.
Hon endast nickade småleende.
»Ja. Jag har aldrig varit svag för det där tarfliga utbytet af dollar mot titel!» sade hon lugnt.
»Jag tror jag har blifvit klassiker, så ofta som jag citeras», mumlade jag. Och så såg jag på henne.
»Finns det absolut icke någon hjälp för honom?» sade jag, med ett försök att behärska min rörelse.
Hon skakade hufvudet afgörande.
»Nej; aktrishistorien har bestämt mig. Och jag tror att jag aldrig, som ni sade, skall ångra det. Jag måste nu tåligt invänta den där andre», sade hon med konstladt allvar.
Det uppstod en paus. Därefter vände hon sitt hufvud och våra ögon möttes.
»Vet ni hvad», utbrast jag plötsligen, »jag tror att 'den andre' redan har begifvit sig af på resan?»
»Resan?» frågade hon.
»Ja, den resan började i La Turbie för tre månader sedan», stammade jag fram.
*
Som ett prof å den renaste, svartaste otacksamhet, ville jag verkligen berätta, denna för lord Dennis Gorison ledsamma historia. Han brukade beteckna mig som en »plump idiot» och har förklarat att han icke skulle taga hårdt vid sig om han aldrig fick se mig mera.
Och för lady Soutbrook är jag endast luft. Men hvad bryr jag mig om det. Jag har funnit min gudinna och härom afton hviskade hon till mig helt sakta, att jag kunde få rå om henne helt och hållet. Och då frågar jag hvad är allt annat värdt däremot.
(SLUT.)
*
