Sida 414

FISKAR-OLLE.

Originalberättelse för HVAR 8 DAG af ERLAND BRATT.

(Forts. fr. n:r 3)

Olle lutade sig mot broräcket och försjönk i tankar. I nästa stund vände han sig om och ropade på Anders.

»Hvad vill du?» svarade denne långt borta. »Jag har inte tid.»

»Kom hit ett tag!»

Anders närmade sig motvilligt, och frågade, fortfarande på afstånd, hvad Olle ville.

»Jag har beslutit mig för att segla i ditt ställe, och du behöfver ej söka någon annan.»

»Det var ledigt», tyckte Anders och gick helt fryntligt fram till Olle för att gifva honom nödigt besked rörande tiden för afhämtningen.

Kom inte för sent, hade Anna bedt, och Anders menade att vädret såg ut, som om det droge hop sig till storm, och därför vore det kanske bäst, att Olle ej dröjde allt för länge.

»Det är bra», svarade Olle. »Jag skall nog sköta den saken.» Sedan Anders gått, gick Olle ned i sin båt och började gräja med linor och nät.

Ibland lät han händerna sjunka och stirrade orörligt framför sig. Han såg Anna och Brunning, hur de voro lyckliga och glada, han såg i inbillningen hur de kysstes och smektes, och han kände en omätlig saknad vid tanken på, hvad han förlorat i Anna. Men dessa bilder undanträngdes snart, och helt andra känslor fingo makt med honom.

Hvarför skulle han behöfva stryka på foten för denne förbannade Brunning? Hade denne Brunning, stadssnobben, år ut och år in från barndomen älskat Anna -- hade han skyddat och hjälpt hennes far, då tiderna voro hårda och gubbens arbetskraft var borta, hade han offrat nästan allt hvad han ägde, för att hennes mor skulle komma hyggligt i grafven? Nej intet, absolut intet af allt detta hade han gjort, och ändå, ändå skulle han uppbära lönen ...

Han greps af en bitterhet, som gränsade till hat, och för resten: han hatade denne Brunning nu i detta ögonblick mer än någonsin. O! att han hade honom i sina grofva näfvar, att han finge fråga honom, med hvad rätt han stulit Anna ... Stulit! Ja, just stulit, ty Anna hade varit hans, och han hade aldrig skänkt bort henne ...

Så blef det åter lugnt en stund i hans tankar, och han började ånyo att syssla i båten.

Men ändå -- han fick ingen ro. Anna och Brunning voro tillsammans, och han skulle segla och hemta dem.

Hvad var det han sagt till Anders? Jo, om de ville, att han skulle dränka dem midt på Vinga Sand, så kunde de få låna hans båt. Nog hade han god lust att dränka Brunning, -- ack! han skulle göra det med glädje; men Anna, Anna var med, och blotta tanken att hon för alltid skulle vara borta, jagade en sådan ångest igenom honom, att han såg henne ligga död, nyss uppdragen ur vattnet, med håret klibbande vid tinningarne, kläderna drypande, och ögonen stela, brustna.

Men om han själf låge vid hennes sida, lika våt och lika stel, då kanske ingen skillde dem åt, och då vore det kanske slut på alla sorger och bekymmer! Dessa tankar kunde han inte reda, och nya trängde sig in på honom. Hvarför hade han åtrat sig och sagt sig vilja segla, då hans första impuls varit att säga nej? Han försökte tyda detta så, att det var synd om Anders, som litat på hans hjälp. Han såg, hur vädret drog ihop sig till storm, och han visste att färden från Vinga och hem kunde blifva farlig och att det behöfdes en säker seglare.

För öfrigt skulle det sett illa ut i öbornas ögon om han visat sig ogen. Visst var det naturligt, att han skulle segla! Men innerst i hans hjärta hvad gällde dessa skäl mot ett annat han hade. Han skulle få vara tillsammans med Anna, och hon kunde icke säga, att han trugat sig på henne, utan måste tvärt om tacka honom för att han kommit. Klockan var två, vid femtiden skulle han segla. De tre timmarne, som lågo däremellan, sökte han fördrifva på allt upptänkligt sätt, men aldrig hade tiden synts honom så lång. Hela sista timmen använde han till att rigga sin båt, ett göra, som annars ej drog mer än fem eller tio minuter. Ändtligen kunde han kasta loss, och seglingen började.

Vädret mulnade allt mer. Tidt och ofta kommo där »kast», som tjutande drogo fram öfver vågorna. Anna, Brunning och fyrmästaren gingo spörjande på stranden.

»Nu borde Anders vara här», sade Anna. »Jag bad honom ej komma för sent, och nog begriper han sig tillräckligt på väder för att inse, att detta ej är att leka med. Och ju längre han dröjer, desto farligare blir det.»

»Åh, så farligt är det väl ej», förmodade Brunning; men något motsvarande lugn stod visst ej att se i hans anletsdrag.

»Anna har allt rätt», sedan nu fyrmästaren, »och jag befarar, att vi få svår storm i natt. Ni stadsbor begripa er inte på slikt. Ni krypa in i edra stenhus och ge mest katten, om det stormar eller ej. Men vi, som bo här ute vid hafvet, vi känna stormen och dess föregångare, ty våra lif stå på spel, och nästan alltid ha vi vänner eller släktingar, som måste ta sig till land.»

»Jag ser ett segel», afbröt honom Anna. »Det är han! Skynda dig nu, Bengt» -- så var Brunnings förnamn. -- »och gör dig i ordning, ty med denna vind ha vi honom snart här.»

Därpå gingo de alla tre in i fyrmästarens boställe. När Anna en halftimme senare kom ut från farstun, var hennes första utrop, då hon igenkände seglaren:

»Det är Olle! Jag vågar inte segla med honom!»

Hon såg ängsligt på Brunning, och denne svarade med en blick på fyrmästaren.

Men denne tog saken från den muntra sidan och mente, att säkrare karl än Fiskar-Olle stod ej att få. Kanske hade Olle tyckt att Anders' båt ej var nog säker och därför erbjudit sig att fara själf.

»Gud gifve det vore så», yttrade Anna, liksom för sig själf, men Brunning hörde det och frågade henne, om de ej kunde stanna där de voro öfver natten. Hon svarade ej härpå, utan sprang i förväg ned till Olle, som nu lagt till och väntande satt kvar i båten.

»Hvarför kom inte Anders?» sporde hon nästan strängt, utan att säga ett hälsningsord.

»Goddag Anna», blef svaret.

»Goddag igen, men hvar är Anders?»

»Mor hans skickade honom till sta'n, och han

Skannad sida 62