Sida 4116
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XVI.
KÄRLEK OCH DÖD. Episod från Indien. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
»Älskling, är här icke skönt?» Den talande tryckte sin hustru till sitt bröst, denna unga brud från endast i går, och de tvänne skrattade tillsammans med hjärtats öfversvallande glädje. Den engelska flickan såg sig nyfiket omkring och hennes ögon hvilade på det vackra lilla huset med dess stängsel, allt syntes henne så skönt.
»Oh, jag är så lycklig, så genomlycklig», hviskade hon, »vi ha nått till hjärtat af allt, du och jag, Jack.»
»Ja, lyckan ha vi vunnit», var det käcka svaret, »och vi ha funnit att intet är så starkt som kärleken.» Under det han talade hördes den dofva knallen af ett skott, i riktning från stationen.
Den unga kvinnan studsade.
»Hvad var det, Jack?»
»Ett gevärsskott, min vän. En sådan liten nervös flicka du är; en soldats hustru får aldrig vara rädd, vet du väl.»
»Åh jo, ett sådant litet sjåp som jag. Jag är ju rädd för min egen skugga och förskräckligt ängslig för de där svarta sepoys ; de sågo så hotfulla ut när vi i går redo bort efter efter vigseln.» Hon rodnade så vackert.
Den unge mannens ansikte mörknade.
»Öfversten har nog gjort antydningar om bråk med sepoys», sade han sakta. »Jag borde kanske inte ha hämtat dig hit, min älskling, förrän allt var klart. Men vi hade ju väntat i två år och ingen talade om några egentliga svårigheter förrän min brud redan var på väg hit, till hennes egen vän.» .
»Hvilket bråk», frågade hon likgiltigt, under det att hon kröp allt närmare intill sin man.
»Missnöje bland infödingarne. Min vän är väl inte rädd?»
»Rädd, när jag är med dig?» Hon såg stolt upp. »Nej, icke ens döden skulle i dag kunna skrämma mig.»
»Vi ha nått vårt lilla kungarike och äro liksom gudarne höjda öfver fruktan, sorg och lidande. Oh, min älskade, hur jag dyrkar dig.» Han tog henne ifrigt i famn och kysste henne passioneradt på läppar och ögon.
»Det är så härligt att känna att intet på jorden kan skilja oss åt.»
Återigen hördes gevärsskott, energiska smällar.
»Jag undrar just hvad de ha för sig i det gamla fortet. Vet du, Dolly, det var bra vänligt af öfversten att gifva mig hela tio dagars permission, och tänk sådan tur att få reda på just denna lilla villa.»
»Han är en rar gammal herre, din öfverste, och villan är ju ett litet paradis.»
»En sjunde himmel är det, Dolly. Tror du vi någonsin skola bli lyckligare än vi äro i dag, min älskling.»
»Hela världen kunde gå under för mig nu, utan att jag skulle bry mig därom; jag har ju ändtligen nått den fullständiga lyckan.»
Mannen drog henne intill sig och detta ungdomspar glömde för ett ögonblick allt omkring sig.
Plötsligen nådde dem ljudet af springande fötter. En mans ansikte syntes, en man springande som för lifvet och som bröt sig igenom stängslet för att nå dem.
»Min Gud, det är ju Harvey. Hvad kan ha händt, Dolly.» Mannen och hans unga maka reste sig upp för att möta inkräktaren; denne var helt ung själf, och fänrik. Andtruten och utmattad och med stora svettdroppar pärlande utför ansiktet visade han tecken till förtviflan, förtviflan och beslutsamhet. Han var iförd uniform och höll en pistol i handen.
»Infödingarne ha gjort myteri i fortet», ropade han. »de mörda besättningen med kallt blod. De ha ett ännu gräsligare öde i beredskap för kvinnorna. Jag rusade hit för att varna er, men de uslingarne äro hack i häl efter mig, så ni måste skynda.»
Dorothy såg skräckslagen på ynglingen som, sista gången hon såg honom, var marskalk på hennes bröllop, och nu
»Oh, låt oss gömma oss, vi måste skynda bort, ack dröj inte!»
Medan hon talade visade hon en dödlig skräck, hon hörde ljudet af steg, af fötter som sprungo.
»Skynda dig, Jack», skrek fänriken, likblek trots modet, »skjut henne genast.»
»Jag kan icke, min Gud, jag kan icke.» Den unge mannen grep henne med förtviflans häftighet och slöt henne våldsamt till sig. Plötsligt insåg hon hela vidden af deras fara och blef modig.
»Jo, du måste Jack; skynda dig, vi ha ju varit så lyckliga.» Hennes röst smälte i en snyftning. Han tryckte henne allt fastare till sig.
»Jag har ingen pistol; Bob, låna mig din pistol.» Den unge fänriken tvekade ett minsta ögonblick. Det ryckte i hans ansikte.
»Endast ett enda skott kvar», sade han sakta till sig själf, »och det är ett helvete om man råkar lefvande i deras händer. Men för en kvinnas skull »
»Här har du min pistol, Jack», sade han högt, »var icke ängslig, mrs Staveley, ni skall ingen smärta känna och vi komma genast efter. Jack, jag går rundt om hörnet och möter dem. När jag ropar, skall du skjuta. Ni två skola vara ensamma tills dess; au revoir.» Ynglingen gick med stolt hållning därifrån, en engelsk riddersman.
»Kan du förlåta mig, du älskade, min egen hustru, för att ha låtit dig komma till detta helvete på jorden!»
»Hvad skulle jag ha att förlåta; vi ha ju njutit af fullständig lycka.»
»Och du är inte ängslig?»
»Jag vet inte, nej, jag tror inte jag är det, Jack. Gud har varit så god mot oss i detta lifvet så han skall nog icke öfvergifva oss i det kommande.»
»Gif eld, Staveley, gif eld!» hördes fänrikens röst. Ett vildt tjut följde hans utrop, en våldsam gevärssalva och fallet af kroppar. Dorothy gaf ett svagt kvidande ljud från sig. Hennes make tryckte en kyss på hennes kalla skälfvande läppar.
»Slut dina ögon, min älskade, och bed, 'Fader vår, , så »
»'Fader vår, som är i himmelen' Jack, jag älskar dig, oh »
*
Infödingarne funno honom lutad öfver sin döda hustru. Hans tid var snart utgången.
*
