Sida 2116
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. II.
DEN STÖRSTA KÄRLEKEN. Novell af David H. Talmadge. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Mullen var rödhårig och hans ögon voro blixtrande svarta, Tormans hår var brunt och hans ögon blåa. Häraf må den ärade läsaren själf sluta sig till deras karaktär för öfrigt.
De möttes en dag på byns hufvudgata, och Torman, med ett hånleende på läpparne, sade Mullen rent ut att han var en föraktlig varelse, emedan han vågat visa sig uppmärksam mot en viss flicka med bruna ögon och bruna lockar.
Mullen svarade ej ett ord, ehuru hans krage hotade kväfva honom. Hans ögon talade ett desto vältaligare språk, då han helt hastigt gjorde helt om, lämnande Torman ensam med sina häftiga utfall.
»Tjufstryk!» mumlade Torman.
Men Mullen fortsatte stillatigande sin väg. Han kände en oemotståndlig klåda i fingrarna efter att fatta Torman i strupen, men han behärskade sig. Slutligen kom han till en liten hvit koja, öfvervuxen med gröna vinrankor.
En ung flicka mötte honom och hälsade honom välkommen då han inträdde. »Arbetar du ej i dag«, frågade hon honom.
»Nej», svarade han, »det är hett».
Hon kastade en orolig blick på honom. »Mår du icke bra?» frågade hon.
»Jo», svarade han, »men jag är nästan halfgalen af förargelse». Och så berättade han henne hvad som händt.
Flickan lysnade förundrad. »Jag kan ej förstå det där», sade hon, »förklara dig närmare, jag trodde ni voro de bästa vänner i världen. Räddade han icke dig från att drunkna?»
Mullen sänkte hufvudet.
»Satt han icke vid din sida natt och dag, då du hade feber?»
»Jag kan ej förklara det», svarade han. »Jag kan endast säga, att jag älskar dig och att han älskar dig. Du kan ej blifva hustru åt oss båda.»
»Hvem har sagt, att jag skulle bli hustru åt någon af er?» Hon skakade sitt vackra hufvud och betraktade honom skälmskt.
Mullen tog ett steg baklänges. »Vi -- jag endast hoppades ...» sade han efter ett ögonblicks paus.
»Ni äro ett par dumma pojkar, båda. Gå och gör upp tvisten er emellan i godo.» Jag vill ej veta af någon duell för min skull.»
Men då Mullen aflägsnat sig tog hon upp en ros han tappat och tryckte den till sina läppar.
Följande dag var luften svalare och Mullen återtog sitt arbete. Han var byggnadssnickare och Torman målare, och båda hade ungefär lika stora inkomster. Man hade liknat dem vid David och Jonatan, så trogen hade deras vänskap hittills varit. De voro oskiljaktiga tills denna kärlek kom emellan och hotade grusa det goda förhållandet. Samma orsak har vållat månget kejsardömes fall.
De arbetade båda på samma nybyggnad, och då Mullen gick upp för trappuppgången till andra våningen fick hatets demon makt med honom.
Där i andra ändan af den halffärdiga korridoren fick han se Torman, sysselsatt met att måla. Ådrorna på hans panna svällde, och han skar tänderna af vrede.
Den kvällen smög han sig till den lilla hvita kojan utan att gå in. Han ställde sig i trädens skugga och lyssnade till hur man skämtade och pratade där innanför i trädgården. Han fick äfven höra sitt namn nämnas, hvilket ej bidrog att lugna honom.
Nästa morgon gick han till sitt arbete med dystert ansikte. Han mötte Torman utan att besvara hans hälsning. Ett triumferande leende hvilade öfver Tormans anlete.
Ljudet af hans sång trängde till Mullens öron, där han gick och arbetade i våningen inunder. Tiden gick och det led mot middagen. Han visste på minuten när Torman skulle lägga bort sin pensel och gå ut till middag. Han smög sig fram till trappan, och under det han försiktigt såg sig omkring, höjde han hammaren, och med några kraftiga slag lösslet han ett par plankor från bjälklaget
Han lyssnade en minut -- en lång, pinsam minut. Så hörde han Tormans fotsteg i korridoren ofvanför. Nu gick denne ned för trapporna. Mullen darrade. Hans anletsdrag fingo i hast ett annat uttryck; ett utrop, ej olikt ett stönande, kom öfver hans läppar. Han sprang fram mot trappan. Han nådde trappans första steg just som Torman satte sin fot på de lösa golfbräderna.
»Vänta, Tom -- för Guds skull, vänta!» ropade han.
Men det var för sent. Golfvet gaf vika under Tormans fot och han störtade hufvudstupa ned. Det var omöjligt för Mullen att hindra hans fall, han kunde endast sträcka ut armarna mot honom, och omfamnande hvarandra störtade de båda ned bland bjälkar och sten i källarvåningen.
En stund lågo de där båda bedöfvade och halft ihjälskrämda. Torman blödde ur ett styggt sår i hufvudet, och Mullens arm var vrickad ur led på ett oroväckande sätt. Ingen af dem var fullkomligt medvetslös.
Torman kvicknade först vid. »Bill», sade han, »du räddade mitt lif.»
»Nej», svarade Mullen matt, »jag hade lösgjort bräderna med flit.»
Torman var alltför förvånad att kunna säga någonting. »Nu ljuger du», sade han till sist och torkade blodet ur ögonen och munnen.
Efter en stunds vänskapligt gnabb lyckades Torman krafla sig upp och sökte hjälpa Mullen att resa sig.
»Innan vi gå, så få vi försöka spika fast bräderna igen», sade Mullen.
Det lyckades Torman att släpa sig upp och göra det, hvarpå de så sakta begåfvo sig hemåt. Snart fick hela byn reda på olyckshändelsen, ehuru sammanhanget förblef en hemlighet.
Två dagar senare möttes de, Mullen med sin arm i band och Torman med ett väldigt bandage om hufvudet. Den hälsning de nu växlade var varm som augustisolens strålar.
Som de stodo där fingo de se en flicka nalkas. Tyst betraktade de henne då hon tog af åt annat håll.
»Hon är din, Tom», sade Mullen.
»Nej, hon är din», sade Torman, och de voro nära däran bli ovänner igen. Men denna gången upplöste sig gnabbet i en skällande skrattsalfva och arm i arm vandrade de den vackra bygatan framåt.
-
