Sida 1007
PUCCINI OCH »BOHÊME».
GIACOMO PUCCINI.
Det var med största intresse man afvaktade uppförandet af Giacomo Puccinis opera »Bohême», som i dagarne gått öfver K. operans scen, och som där efter allt att döma gjort succès, äfven om kritiken här som annorstädes utfallit ganska olika. Puccini är född i Lucca 1858, studerade musik hos Bazzini och Ponchielli samt har, utom en mässa samt åtskillig kammarmusik, komponerat operorna »Le Villi» (1884). »Edgar» (1889), »Manon Lescaut» (1893), »Bohême» (1897) samt »Tosca» (1900). De tre sistnämnda operorna ha uppförts å en mängd europeiska teatrar, särskildt har »Bohême» gifvits på öfver 100 olika scener.
Puccini tillhör den »ungitalienska» skolan, de s. k. italienska veristerna, hvilka med tillämpande af de Wagnerska idéerna sökt reformera den gamla italienska operan i den nya stilriktning, som inledes med Boito, och hvilken såsom ytterligare representanter kan räkna bl. a. Mascagni, Leoncavallo -- som ju ock komponerat en »Bohême» -- samt i viss mån också den unge andlige kompositören abbate Perosi.
Att den äldre italienska operastilen, sådan den ter sig exempelvis i Verdis äldre operor, hade öfverlefvat sig själf och behöfde reformeras, tör väl ej förnekas af någon, och bästa beviset härför är väl gamle Verdis egen resoluta brytning på gamla dagar med de traditioner, han hittills hyllat. Och den kolossala, nästan i musikens häfder enastående succès, som kommit t. ex. Mascagnis »Cavalleria» och Leoncavallos »Pagliacci» till del, visar, att det dock var just detta, som deras samtid ville ha, längtade efter och behöfde.
Emellertid ser det ju onekligen ut, som om dessa »verister» med den stora, första framgången också nått slutmålet för sin utveckling samt fyllt sitt ändamål -- åtminstone har intet af de verk, som de senare presterat, vare sig gifvit något nytt uppslag eller ens slagit igenom. Äfven hos Perosi synes på sistone en viss afmattning ha ägt rum.
Den ende af de unga italienarne, som i sina senare verk åtminstone följts af en yttre succés är Puccini, äfven om som ofvan antydts kritiken ingalunda städse varit honom bevågen.
Så ligger framför mig en ingående och absolut nedsablande recension af »Bohême» och hela den stilriktning, hvarur den framgått, af den framstående wienerkritikern Hanslick, som bl. a. säger:
»Musiken spelar i denna opera egentligen en sekundär roll, hur anspråksfullt och larmande den än tränger sig fram på enstaka ställen. Läser man före uppförandet de fyra à fem första sidorna i den tättryckta textboken, så undrar man, om detta verkligen är en operalibretto och icke en komedi.
Denna odrägligt svassiga dialog, som tråkig och långtrådig rör sig kring de alldagligaste saker -- den skulle framlocka musik, skulle entusiasmera en tondiktare. Omöjligt kan musiken här verka som likaberättigad, själfständigt formande konst; blott som undermålning, grundering, alldaglig konversation. Alltså näst sista steget af den på nedstigande stadda musiken; det nästa och sista steget är den ohöljda melodramen.»
Detta ensidiga omdöme torde dock knappast kunna anses korrekt. För det första tör väl med skäl kunna betviflas, att Puccini någonsin afsett, att »Bohême» skall vara någon opera i detta ords egentliga mening, den är snarare en opera comique, i hvilken den talade dialagen på Wagnervis behandlas recitativiskt -- naturligtvis ett mycket djärft tilltag, då ett modernt ämne med alldagliga händelser och situationer behandlas, men den storartade framgång operan rönt öfverallt -- äfven i Wien trots Hanslick -- visar bäst, att experimentet härutinnan lyckats ganska väl.
Tar man »Bohême» som ofvan antydts, hvilket väl tör vara det riktigaste och rättvisaste, blir ju måttstocken en helt annan, och man får då äfven medgifva, att musiken här intager en med texten minst sagdt jämlik ställning. Att den, där så skall vara, fint och elegant smyger sig efter handlingen kan väl ej betecknas som något fel.
Innehållet i den af Illica och Giacosa efter Murgers bekanta roman sammanställda libretton är i korthet följande:
Första akten försiggår i det vindsrum, som målaren Marcel delar med poeten Rodolphe. Det är vinter, och de båda stallbröderna frysa. Då kommer den tredje i laget, musikern Schaunard och visar sig vara i besittning af penningar, med hvilka de nu vilja göra sig en glad dag å Café Momus. Dessförinnan infinner sig husvärden och fordrar den resterande hyran. Men de tre vännerna, med hvilka nu äfven den fjärde, filosofen Colline, förenat sig, lyckas genom allehanda snack draga värden vid näsan och köra slutligen ut honom. Tre af vännerna begifva sig nu till kaféet, medan Rodolphe stannar för att afsluta en tidningsartikel. Det klappar på dörren, och den vackra grannen, brodösen Mimi inträder för att få sitt ljus tändt, hvilken enkla åstundan slutar med en kärleksscen, hvarunder Mimi lofvar att medfölja till kaféet.
Här träffas i andra akten alla vännerna jämte en hel del annat folk. Styckets andra hjältinna, f. d. chanteusen Musette, uppträder tillsammans med en rik narr. Men denne förstår hon snart aflägsna för att åter anknyta förbindelsen med sin förre tillbedjare, Marcel. Ridån faller under tonerna från en förbipasserande musikkår.
Tredje akten försiggår framför en tarflig tavern i utkanten af Paris. Mimi kommer frusen och eländig och varder vittne till, huru hennes älskare Rodolphe till Marcel uttalar sin afsikt att lösa förhållandet till Mimi, emedan hon har lungsot och är nära döden. Badande i tårar tager hon afsked af Rodolphe, medan samtidigt en häftig dispyt levereras mellan Musette och Marcel.
I fjärde akten är man åter i vindsrummet från första akten. Marcel och Rodolphe försöka arbeta, men deras tankar hvirfla kring Mimi och Musette, hvilka skaffat sig rikare
