Sida 614
LURADE.
En historiett för HVAR 8 DAG af KARLA RÖNNE.
antor Tobias Svensson hade kommit närmare 50-talet, utan att någonsin riktigt på allvar ha funderat på att knyta hymens band. Hans syster Kornelia, några år yngre, skötte sedan ett par decennier tillbaka hans lilla hushåll, och detta på ett sätt, som Svensson hade all anledning vara nöjd med.
Ingenstädes fingo hans manliga bekanta så saftiga biffstekar eller så vällagad sillsallad som i klockaregården. Inte fanns det något att anmärka mot ordning och renlighet heller, och Svenssons lilla lön räckte förträffligt under hennes kloka förvaltning. Så han hade det egentligen lika bra, som om han varit gift, tyckte han själf -- ja, mycket bättre, tyckte somliga af hans gifta vänner.
Men redan den vise Syrak säger ju, att det är ljuft och godt, när bröder kunna sämjas, och detta tyder på, att det äfven i gamla tiden stundom kunde vara klent beställdt med sämjan syskon emellan. Mellan syskonen Svensson rådde icke heller alltid frid och endräkt.
Tvärtom!
Minst ett par gånger i veckan förklarade mamsell Kornelia med af vrede darrande röst, att hon icke längre kunde hålla ut hos en sådan otacksam gammal gnat och att hon skulle resa sin väg i morgon dag.
Och lika ofta önskade kantor Tobias, i en ton, som gjorde systern än mer uppretad, en dylik odräglig gammal argbigga lycklig resa. Men båda två visste med sig, att ingendera menade allvar, och några timmar senare, när stormen lagt sig, var allt lika bra igen.
Men nu på vårsidan hade det kommit en fnurra på tråden, som hotade att icke så lätt kunna redas ut. Nu voro de ovänner riktigt på allvar. Redan hade osämjan räckt ett par veckor. Tobias och Kornelia talade knappast ett ord till hvarandra. Den senare höll mest till ute i köksregionerna och kantorn fick sällskapa med sin foxterrier Boj eller fördrifva tiden med att spela Bachs fugor på sin kammarorgel.
*
Det var i skymningen. Svensson låg och drog sig på pinnsoffan med pipan i ena mungipan och bolmade på allt hvad han förmådde för att döda ledsnaden. Kornelia gick alltjämt omkring och hade en min på sig som en förnärmad drottning. Hon låtsade ej förstå sin brors halfva antydningar om att sluta fred och bli vänner.
»Ne-ej!»
Svensson ruskade på sig. Det blef snart outhärdligt, det här kifvet och osämjan. Om han skulle annonsera efter en hushållerska? Eller -- han fick en ingifvelse -- rent af söka sig en sådan för lifstiden, det vill säga en fru! Sätta in en annons i »Dalköpingsposten» och se, hvad som möjligen kunde bli följden af ett dylikt försök.
Beslut och handling äro ju ett hos mannen. Han for upp från soffan. Pipan i vrån och fram med skrifdonen! Snart låg annonsen prydligt färdigskrifven.
»En stadgad medelålders man i god samhällsställning önskar sig en ledsagarinna genom lifvet. Ej under 35 år, huslig och med godt lynne, någon förmögenhet önskvärd. Svar med fotografi eller helst personligt sammanträffande inom 8 dagar. X. Y. Z. p. r.»
*
Mamsell Kornelia satt just och fröjdade sin själ med följetongen i »Dalköpingsposten» och höjde en tacksam suck öfver att hjälten och hjältinnan i densamma ändtligen besegrat alla vedervärdigheter och lyckligt inlupit i äktenskapets sälla hamn, då hon fick syn på denna annons.
Hon läste den en gång, hon läste den två. Den var som insatt enkom för henne, tyckte hon. Stadgad, medelålders, god samhällsställning. Just en sådan man hade länge varit Kornelias hemliga önskan. Och hon ägde ju precis de egenskaper han fordrade hos sin blifvande maka! Huslig var hon, och ett litet arf hade hon, som stod insatt i en säker bank och förräntade sig bra. Godt lynne var äfven en faktor, som Kornelia räknade sig till godo. Det var naturligtvis helt och hållet Tobias' fel, att hon ibland icke så alldeles med rätta kunde sägas tillhöra de älskvärdas kategori.
Svensson brukade stundom säga, att systern för länge sedan kommit på öfverblifna kartan. Men här erbjöd sig ett tillfälle att visa honom, att han misstagit sig som vanligt. Inte behöfde Kornelia hela sitt lif gå och slita och släpa för honom! Nej, hon skulle allt visa honom annat, hon! Tobias skulle få se, att det fanns andra, som förstodo uppskatta hennes rätta värde. Tobias skulle nog sakna henne, när det var för sent!
Helst personligt sammanträffande -- ja det vore bäst, så kunde saken uppgöras med samma.
Efter mycken möda och stort besvär och dussintals kasserade postpappersark låg slutligen Kornelias svar färdigt.
»En dame af fin familie med alla de egenskaper Ni i Eder annons fordrar hos Er blifvande maka, önskar träffa Er i nämnda angelägenhet. Som rendez-vous-plats får jag föreslå stationsparken, mellersta soffan framför västra rundelen. På lördag vid Stockholmstågets afgång skall Ni där finna en dame med följande igenkänningstecken: röda rosor i hatten, svart klädning och röd parasoll. Evas dotter».
Det där ser riktigt fint ut tyckte mamsell Kornelia, med välbehag betraktande sitt opus.
*
»Kunde du låta mig få häst och vagn att köra in till staden i eftermiddag, Tobias?» frågade Kornelia i sötsur ton vid middagsbordet. »Jag skall in och pröfva min nya sommarklädning och måste äfven göra en del uppköp för hushållet».
Svensson såg upp från grönsoppan. Helst hade han velat fara ensam i dag, men det gjorde ju egentligen ingenting, om Kornelia följde med. Det var nog icke så utan, att han kände sig litet ängslig, den gode Tobias, vid tanken på, hur systern skulle taga den stora nyheten om hans förestående förlofning med thy åtföljande bröllop. Endast ett svar hade Svensson fått på sin annons, men det var ju nog. Så slapp man komma i valet och kvalet att välja, och den som svarat, tycktes mena riktigt allvar.
Och henne skulle han råka i dag!
