Sida 1304
den lilla bädden, tills den lille sommt, sedan han väl tjugo gånger mist lofva att hälsa på följande dag -- -- --
»Jag hoppas, att du kommer till oss på middag i morgon, annars får Sven säkert ingen ro», sade Asta, sedan de blifvit ensamma och sutto samspråkande vid kaffet.
»Jag får tacka för vänligheten», svarade Gustaf, »men jag vågar inte lofva det säkert. Det var ju endast en tillfällighet, som gjorde, att jag kom hit i kväll.»
»Du ångrar det väl inte, Gustaf?»
Hon såg på honom med sina stora, vackra ögon. De hade ej på hela kvällen talat om det förflutna. Den lilie pojkbytingen hade med sitt joller formligen hypnotiserat dem båda.
Ett obevekligt öde hade skiljt deras vägar. Han hade gifvit henne fritt att välja och reste bort. Han var fattig då och kunde ej bjuda henne ett hem -- bättre då att lida och glömma. Det var länge sedan dess. Öfver dessa minnen hade redan länge vuxit mossa -- hvad tjänade det till att gräfva upp dem igen!
»Jag har ingenting att ångra», svarade han kort på hennes fråga. »Och inte du häller, hoppas jag», tillade han halfhögt.
Hon böjde ned hufvudet och lekte nervöst med silkestofsarna på stolen. Gustaf betraktade henne under tystnad. Hvad hon ändock var vacker med sina friska röda kinder och glänsande blå ögon. Når han sist såg henne, var hon ännu nästan barn. Nu hade hon blifvit kvinna, yppig i sin fagraste blomstring -- -- --
Det hade blifvit sent. Gustaf fann det vara tid att bryta upp. Men innan han gick frågade hon honom ännu en gång:
»Du kommer väl till oss i morgon, Gustaf?>
Han tryckte hennes hand. I de tindrande ögonen, som han blickat in i så mångra gånger, tyckte han sig läsa en innerlig längtan, att han skulle komma ...
»Vill du det då gärna?» frågade han leende. Han såg, hur det ryckte kring hennes läppar. Sakta drog han henne till sig och fattade med båda händerna kring hennes hufvud, så, som han plägade; göra förr under de lyckliga ungdomsdagarna.
»Asta», sade han vekt, »om vi skulle börja lefva igen, du och jag...»
»Och lille Sven!» ropade hon jublande och slog sina armar kring hans hals.
Länge stod öfverstinnan Björnram vid sitt fönster och såg ut öfver den månbelysta gatan. Hon hade släckt ljusen rundt omkring sig, endast himmelens gnistrande stjärnor fingo lysa öfver hennes återfunna lycka. Hon hade stått i fönstret och vinkat, när släden farit bort med honom, men ännu stod hon kvar där, i den vackra vinternatten -- -- --
Då tonade genom rymden tolfslaget från kyrkans torn. Hon gick bort från fönstret. Tyst smög hon sig in i barnkammaren, där hennes son slumrade, belyst af månskenet, som strömmade in, genom fönstret. Och under det klockans sista toner dallrande dogo bort, kysste hon honom på pannan, hviskande:
»Godt nytt år, mitt kära, älskade lilla barn!»
-
LYSEKILS NYA KYRKA.
Foto. M. Jacobson, Lysekil.
Lysekils nya kyrka, som i dagarne nått sin yttre fulländning och blifvit högtidligt invigd, är säkerligen en af Sveriges ståtligaste och vackraste kyrkor, belägen på en dominerande höjd i den unga stadens midt
