Sida 4011
GUSTAF BERGSTRÖM.
65 år fyllde den 24 juni den öfver hela Sverige kände skådespelaren i den komiska genren Gustaf Bergström, hvilken i så många år, då den tyska, harmlösa farsen ännu förmådde locka till skratt, var den ledande kraften å Södra teatern i Stockholm. Hr B. är, som bekant, numera, sedan Södra teatern öfvergått i direktör Ranfts händer anställd vid Dramatiska teatern, där han i vinter väckt mycken munterhet i »Historiska slottet».
B. började sin teaterbana 1858 vid Ladugårdslandsteatern, tillhörde sedermera Zetterholms trupp vid Södra teatern och om somrarne Djurgårdsteatern, hvarefter han i bolag med Haqvinius innehade Mindre teatern och Södra teatern, hvilken han slutligen ensam förestod.
Det har blifvit sagdt om Gustaf Bergström, att det är hans specialitet att spela »brackan» -- den i munnen store mannen, som gärna pöser upp, men som i grund och botten är harhjärtad och undfallande. Ja, huru många förtryckte äkte män -- hvilka gärna i hemlighet lefva om -- har Bergström icke i sina da'r framställt! Och huru många gånger har han icke genom sina lustiga tonfall -- hans röst och dess gälla timbre är i och för sig särdeles komisk -- och små skälmska miner lockat till skratt. Man blir glad af att endast betrakta den Bergströmska uppnäsan.
Det porträtt, som vi här återgifva, är numera en sällsynthet. Det är ett ungdomsporträtt af den utmärkte komikern och framställer honom som Lasse i »Nerkingarne». Hans kvinnliga moitié är den oförgätliga Anna de Wahl.
GUSTAF BERGSTRÖM.
ANNA DE WAHL. GUSTAF BERGSTRÖM,
-
MÉSALLIANCE.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Ulla Linder.
Unge grefve Måns hade gått ut på terrassen, som vette nedåt trädgården, för att, medan söta far och söta mor togo sin sedvanliga »tupplur», i allsköns lugn njuta af sin middagscigarett och ostördt hängifva sig åt sina tankar och funderingar.
Han gick några slag fram och tillbaka öfver den fingrusade planen, slog sig så ned på en trädgårdsstol, lutade sig tillbaka mot ryggstödet, svängde vigt och gesvindt upp benen i en bekväm ställning på det framför honom stående trädgårdsbordet, gaf stråhatten en liten knäpp, så att den flög bort på nacken och försjönk i meditationer med armarna korslagda öfver bröstet.
Han var kär, stackars grefve Måns, ohjälpligt, hopplöst förälskad högt öfver öronen.
Mön Dieu! Det var en cause difficile! Inte det att bli kär -- bevars! det gick lättare, än någon kunde ana -- fastän så förälskad som han nu var, hade han aldrig varit förr och skulle aldrig någonsin bli mer! -- Men just hans förälskelse var en cause difficile. Han ämnade nämligen göra en mésalliance.
Mésalliance.
Det var något visst piquant, manhaftigt i det ordet, tyckte han. Det betydde en kärlek, nog stark att bryta ned gamla fördomar, det betydde unga, kraftiga viljor och eldigt sjudande blod!
Han finge bereda sig på en storartad, huslig scen. Tårar och jämmer från söta mor; vredgade, dundrande straffpredikningar från far och maliceusa leenden, små stickord och förargliga häntydningar från cousinerna på Beateberg, särskildt cousine Ulrika. Gud! hon, som kunde vara så öfverlägset förarglig! -- --
Grefve Måns tuggade ursinnigt sin halfslocknade cigarettstump och betraktade sina vådor med förgrymmade blickar.
Det blef nästan det otrefligaste att slå ifrån sig gent emot cousine Ulrika. Men han skulle minsann visa henne, att han var karl för sin hatt, inte en sådan lättskrämd pojkvasker, som hon tycktes tro. Han skulle trotsa dem allesamman! -- Om cousine Ulrika räknat på att blifva grefvinna på Torup, så skulle hon bli grymt bedragen. Ha -- ha -- det kunde just göra henne godt, den stolta sköna, att få stå där med lång näsa och se lilla mamsell Flodin inta den efterlängtade platsen.
Hans ungdomliga ansikte fick plötsligen ett ömt, svärmiskt uttryck och de blå ögonen kastade smäktande blickar upp mot himmelens irrande molntappar.
Vintre S:t Gris! Hvad hon var söt, den lilla Beate-Jaquette! Han såg för sig hennes rosiga kinder, den lilla leende munnen och de spelande, mörka ögonen. Och hennes sätt att se på honom, närhan -- hm -- -- när han kom henne litet för nära, -- förebrående, men på samma gång gäckande och eggande!
Det gick en kall kåre öfver ryggen på honom; vid blotta minnet.
Mon Dieu, den där lilla röda munnen, att få -- -- Aj, för f -- --. Unge grefven sprang upp ur sin bekväma ställning med en mindre välvårdad fras och slungade den lilla cigarettstumpen, som bränt honom så illa, med förakt ifrån sig.
