Sida 4205
CABALLERO SAMBO.
Berättelse från San Domingo af Wilhelm Hagqvist. Original för HVAR 8 DAG.
Klockorna i Puerto Platas katedral ringde till högmässa, då vårt fartyg med uppgigade råsegel och den blågula svenska flaggan fladdrande från gaffelnocken svängde om den i hafvet utskjutande bergklinten, hvilken gjorde tjänst som vågbrytare för stadens hamn och där ett gammalmodigt hvitrappadt kastell bevakade inloppet.
Medan fartyget ännu af sin egen fart gled in i smult vatten undan den ute på hafvet rådande nordostpassaden och styrmannen stod med en hammare i handen på backen färdig att vid första signal slå loss sprinten, som fasthöll ankaret ombord, syntes en egendomligt klädd neger komma roende ut mot fartyget i ett slags fyrkantig farkost, hoplappad som det tycktes af en flat botten och fyra enkla bräder. När han kommit upp till sidan af fartyget, band han fast sin båt i ett röstjärn och kom upp på däcket stolt och gravitetisk som en imperator med en gammal utsliten soldatkappa öfver axlarne och en smutsig, men fjäderprydd panamahatt neddragen öfver ena örat. Under kappan stucko hans bara ben fram och ett par byxor, som voro så trasiga, att det var omöjligt att afgöra, hur långt de ursprungligen räckt. Han hälsade med en ceremoniös bugning och presenterade sig på dålig engelska:
Caballero Sambo. Vara kapten på hafvet, men nu utan skepp. Varit på Barbados, Cuba och Porto Rico. Mig tala engelska mycket bra, you understand.
Han mönstrade allt ombord med närgången nyfikenhet och öppnade till och med sjömanskistorna i skansen för att undersöka hvad de innehöllo. Och då han fick se något som var grannt i hans ögon, en kolorerad plansch eller ett brokigt klädesplagg och dylikt, tiggde han ägaren så enträget om detsamma, att han ofta fick det mot löfte om någon återtjenst såsom att köpa whisky eller rom eller att föra ombord litet apelsiner eller vackra Vestindiska snäckor. Och han uppfyllde alltid sina löften; han var ytterst tjänstaktig och ägnade hela sin tid och sitt intresse åt vårt fartyg. Kaptenen hade han emellertid stor respekt för, och vi sökte förgäfves öfvertala honom att inlära några svenska glosor för att sedan gå och uppvakta kaptenen. För hvarje gång ett sådant försök gjordes, skakade han misstroget på hufvudet och menade, att vi sökte få honom till att säga något opassande, som han kunde komma i obehag för. Han hade förut varit ute för det på ett engelskt fartyg och då fått huden full med stryk. Och så kom han att berätta hela sin historia för oss.
*
Han var född i Puerto Plata och hade börjat att förtjäna sitt bröd med att hjälpa till med fartygs lossning och lastning i hamnen. Det kom visserligen ej så många fartyg på året, men när det kom något, kunde han förtjäna in så mycket, att det räckte ett par månader. Ibland kunde han äfven få följa med ett fartyg, som skulle till den närliggande lastageplatsen Cabaret för att lasta mahogny, och då en dylik svår lastning plägade vara minst en hel månad, kunde han på sin arbetsförtjänst samla ihop rätt stora summor. Och han hade redan valt sig en käresta, lilla Marguerita, som var åtskilliga år yngre än han och ännu bara fackebarnet, och med henne tänkte han sätta bo och bilda familj och bli en stadgad och ansedd medborgare i Puerto Plata.
Men hafvet lockade honom till dårskaper. Han fann det så frestande att följa med de stora skeppen, när de spände ut sina hvita segelmassor och styrde långt hän mot den blåa synranden. Och en dag tog han ett ömt farväl af sin älskade och följde som kockspojke med en kustfarare till Cuba och Puerto Rico och kom slutligen till Barbados. Här såg han i Brldgetowns hamn en sådan massa af stora och präktiga fartyg, hvilka lågo och väntade på lastorder, att han beslöt sig för att följa med ett af dessa, en engelsk fullriggare med bländande hvitt skrof, som i hans tycke var det vackraste fartyg, han någonsin sett. Han lyckades också erhålla hyra på detta, och en dag lyfte det ankar och seglade norrut.
Sambos hjärta jublade. Han visste, att fartyget, som var destineradt till en nordamerikansk hamn, skulle passera hans hemlands kust, och var stolt öfver att då vara ombord på ett så ståtligt fartyg, som måste väcka beundran i hela Puerto Plata. Men samtidigt grubblade han äfven öfver hur han skulle låta sina vänner där och framför allt lilla Marguerita få veta, att han var ombord på det vackra fartyget, och han fantiserade, att det var han, som var kapten och nu kom med ett eget stort skepp för att slå sin fädernestad med häpnad. Och så skulle han hämta lilla Marguerita ombord och segla till hafs med henne långt bort till främmande länder, hvilka hans fantasi utmålade med ett sagoaktigt skimmer.
Den dagen, då man såg det pyramidformiga berget, vid hvars fot Puerto Plata är belägen, afteckna sig mot de öfriga landkonturerna vid San Domingos norra kust, stod Sambo till rors. Det var efter åtta glas på aftonen, och kaptenen var nere i kajutan och superade jämte förste styrmannen, medan andre styrmannen, som hade vakten, satt och slöade i skuggan af seglen i lovart, där det var svalt och skönt af den friska hafsvinden. Sambo styrde efter kompassen, men han kunde ej taga sina ögon från landkonturerna i lä, och i samma mån som hans uppmärksamhet för hvad han hade för händer förminskades, började fartyget gira mer och mer mot land, och slutligen stäfvade det rakt in mot Puerto Plata.
Sambo såg seglen svälla, sedan vinden låg mera akterifrån, och staden, där hans Marguerita bodde, framstod allt tydligare med sina små hvita hus på bergsluttningen åt hafvet. Nu höll han stadig kurs; instinktmässigt snurrade han på ratten med ögat ständigt fäst på staden, och så säkert hade han aldrig styrt tillförne. Hans ögon glänste och hans näsborrar vidgade sig som på en häst, som är färdig att taga ett djärft språng, och han stod färdig att ropa Margueritas namn, ifall han fick se henne nere vid stranden.
Men plötsligt grep en hård hand tag i hans axel och slungade honom bort från ratten. Det var kaptenen, som på kompassen nere i kajutan märkt afvikningen från kursen och då genast skyndat upp på däck.
Vet ni inte hvad ni gör, röt kaptenen och snurrade om ratten igen. Hvar är styrmannen ?
Men Sambo var icke genast inne i situationen. Hans ögon sprutade eld, och det rann honom i sinnet, hur han en gång blifvit pryglad, då han narrats att säga något opassande till kaptenen, och med ett hest vrålande störtade han sig öfver kaptenen och slog honom till däcket,
Några ögonblick därefter satt Sambo slagen i
