Sida 2712
GULDGRÄFVARENS HISTORIA.
NoveII af Mark Twain. Öfversättning för HVAR 8 DAG
För trettiofem år sedan ströfvade jag som mången före mig med hackan och spaden på ryggen genom Kaliforniens härliga dalar, vaskande en hand full grus än här än där, i hopp om att göra ett. godt fynd, hvilket dock aldrig lyckades. Jag vandrade genom sköna nejder, hvilka en gång i tiden varit bebyggda, men nu hade befolkningen försvunnit, och hyddorna stodo tomma. På en plats, där förut en liflig stad med banker, tidningar, brandkår och dylikt varit belägen, kunde nu ej en lefvande själ upptäckas.
I närheten af den trakt, där staden Tuttledown nu är belägen, fann jag längs de dammiga vägarne flera små kojor, alldeles öfvervuxna af vildvin eller öfversållade med klängrosor, ett tecken till att dessa hem verkligen öfvergifvits; deras ägare hade synbarligen ej ens kunnat skänka bort dem än mindre sälja dem. Här och där stodo äfven förfallna kåkar, sådana som de första guldgräfvarne byggt åt sig. Understundom voro dessa ännu bebodda af personer, hvilka en gång förvärfvat sig en förmögenhet, men förlorat den lika lätt som de vunnit, den, och i stället för att komma utfattiga tillbaka till släkt och vänner, föredrogo de att här sluta sina dagar. Öfver hela Kalifornien funnos på den tiden tusentals af dessa för världen döda människor, hvilka på detta sorgliga sätt inväntade döden som en välkommen befriare från ett förfeladt lif.
Trakten var ödslig, och jag kände mig verkligen beklämd. Icke en lefvande varelse stod att upptäcka, endast insekternas enformiga surrande störde den djupa tystnaden.
Jag vandrade flera dagar genom detta öfvergifna paradis, då jag en eftermiddag fick sikte på en mänsklig gestalt, och genast kände jag mig upplifvad och vederkvickt.
Det var en man omkring fyrtiofem år gammal. Han stod vid trädgårdsgrinden framför en af dessa med klängrosor bevuxna hyddor, jag förut omnämnt. Denna hydda var däremot ej förfallen. Af allt att döma var den ytterst väl underhållen. I trädgården framför huset växte rikligt med doftande blommor. Han bjöd mig stiga in och uppmanade mig, enligt landets sed, att känna mig fullkomligt hemmastadd hos honom.
Jag var naturligtvis förtjust öfver att få inträda i ett sådant hem efter att under flera veckor ha varit nödsakad hålla tillgodo med att bo i dessa eländiga, af fläsklådor konstruerade skjul, åta fläsk och bönor på tenntallrikar och dricka svart kaffe ur bleckmuggar.
I dessa primitiva bostäder voro tidningarnes billiga krigsillustrationer de enda prydnader man bestod sig med, och den totala bristen på hemtrefnad stack en skarpt i ögonen.
Så mycket mer uppfriskande för sinnet var det att komma. in i ett verkligt hem, ja, det var en sann njutning att låta ögat hvila vid dessa otaliga små saker, hushålls- och toalettpjäser, huru billiga och anspråkslösa de nu än voro, ordnade af vänliga händer. Jag kunde aldrig inbilla mig, att jag någonsin skulle bli så förtjust i en hämväfd trasmatta eller att det låg någonting konstnärligt eller poetiskt i billiga tapeter och brokiga litografier, som pryda fattigmans hem. Mannen, som läste min tillfredsställelse i mina anletsdrag, blef högst förnöjd och sade:
»Allt är hennes verk. Hon har gjort allt och ordnat allt.» Och han kastade en nästan andaktsfull blick omkring i rummet.
En af dessa japanska väfnader, hvilka kvinnorna på den tiden brukade drapera öfver taflorna, hade råkat i oordning. Han lade märke därtill och skyndade att ordna vecken i det han tillade:
»Hon gjorde alltid så. Jag har sett henne ordna dessa saker, så nu vet jag precis, hur hon vill ha dem.»
Så förde han mig in i sängkammaren. Allt var så rent och hvitt, och det föreföll mig som om jag profanerat helgedomen, då han bjöd mig använda tvättstället och torka mig med de snöhvita handdukarne.
»Allt. är hennes verk», sade han. »Men jag skall icke prata så mycket», tillade han.
Under det jag torkade händerna, lät jag min blick irra från föremål till föremål. Jag anade, att det var någonting mannen ville låta mig upptäcka själf, och då till sist min blick fastades på ett fotografi, som stod på spegeln, brast han ut i ett lyckligt skratt, gnuggade förnöjdt händerna, och sade:
»Ni har funnit henne. Det är hennes porträtt.»
Han tog försiktigt fram fotografien och räckte mig den. Det var det mest älskliga och tilldragande flickansikte, jag någonsin sett. Då han såg mina beundrande blickar, blef han ännu mera belåten.
»Hon fyllde nitton år sista födelsedagen», sade han. »Det var förrasten samma dag vi blefvo gifta. När ni får se henne -- ja, ni får bestämdt dröja till dess ni får se henne.»
»Hvar är hon? När kommer hon hem?»
»Hon är borta nu. Hon har gått för att hälsa på sina anhöriga. De bo cirka 60 kilometer härifrån. Det är två veckor i dag, sedan hon gick. Det är onsdag i dag, och jag väntar henne tillbaka på lördag kväll vid niotiden.»
»Så länge kan jag ej stanna.»
»Hvarför? Nej, res inte. Hon skulle bli så nedslagen.»
Hon skulle bli nedslagen -- denna vackra kvinna! Om hon själf sagt det, skulle orden knappt ha gjort större intryck på mig. Jag kände mig fattas af en underlig längtan, en längtan att få se henne.
»Ni förstår», sade han, »att hon tycker mycket om att få besök af personer, som begripa någonting. Hon blir så öfver sig lycklig då. Gå inte er väg. Hon skulle bli så ledsen.»
Då intet annat hjälpte, gick han ånyo efter porträttet och visade mig det. Åsynen af hennes vackra drag kom mig att vackla, och jag ändrade min resplan och beslöt mig för att stanna.
Den kvällen rökade vi vår pipa tillsammans i allsköns ro och samtalade om allt möjligt, men mest om henne.
Torsdagen inbröt och mot aftonen kom en guldgräfvare, hvilken bodde fem kilometer därifrån och hälsade på.
»Jag endast gick hit för att få veta, när lilla frun kommer hem. Har ni hört något från henne nyligen ?»
»O ja, jag har fått ett bref. Vill du höra det, Tom?»
»Ja, det skulle jag gärna vilja, om du vill vara vänlig läsa det, Henry!»
Henry tog fram ett bref ur sin portfölj och med
