Sida 915
mitt inträde i det stora köket såg jag en syn, som jag aldrig glömmer: Midt på golfvet stod Rita, och vid hennes fötter låg en ung man, som med till hälften af rörelse kväfd stämma ifrigt bönföil om något. Padronan var synbarligen utgången, och då de tvenne ej lagt märke till mig, blef jag tyst stående i dörren som en passiv åskådare.
»Ah, principezza! Carina! Hvad har lifvet varit, sedan du flydde! Alla, alla ha vi sörjt för din skull, som om solen fallit ned från himlen. Till och med Corante är sig ej längre lik, han längtar efter sockerbitarne från din hand, Rita mia! Och du skulle se din far! Han tänker ej längre på pangar och bravurnummer, han förbannar sin egen häftighet och svär, att du aldrig behöfde visa dig mer, om du blott komme tillbaka. O, om du blott ville komma! Och signora Giulia gläder sig ej mer åt sina blommor och appiådcr, sedan du for... Och jag -- tänkte du aldrig på mig, Carina! För mig har dagen varit natt, natt utan stjärnor. Carina! Har du glömt allt, allt, Carina?
Då lutade sig Rita ned emot honom, och en blick på hennes ansikte sade mig, att här var jag öfverflödig. Jag kan ej förneka, att det gick ett stygn igenom hjärtat på mig vid tanken på, hvad som kunde varit, men jag gick modigt tillbaka samma väg, som jag kommit, och stannade borta till sent på kvällen.
Då jag kom hem, var hon borta.
Den granna cirkusdräkten hade hon tagit med sig och i dess ställe låg Emilias bruna klädning i lådan med det hvita förklädet och hättan. Den kvällen grät padronan bitterligen.»
»Och du?» frågade jag halft medlidsamt, halft skämtsamt.
»Jag? en gammal stofil som jag! Skäms pojke! Min Mignon rönte stort erkännande och blef genast såld, det var ju hufvudsaken. Jag gick ett par kvällar senare med en väldig bukett granatblommor till »Circus Grande» och såg min lilla Rita komma in på Corante och väcka stormar af bifall. Corantes hofvar trafvade öfver blommor, men hon tycktes ej märka dem. Då den röda buketten föll ned rätt framför henne, såg Rita upp mot raderna, och utstötte ett lätt rop, då hon varseblef mig. Sedan lyfte hon ej en enda gång ögonen mot åskådarne, men vid föreställningens slut kom en betjänt och bad mig följa till signora Rita.
Då jag kom, hade hon stuckit en klunga af mina blommor i håret, och i de mest rörande ordalag bad hon mig förlåta, att hon så otacksamt lämnat mig. Hon visste nog, att hade hon blott sett mig, hade hon ej haft hjärta att bedja att få gå hem till sin far -- och tili Pietro. I detsamma kom denne individ in, befriad från sin vanställande mask, men ännu i sina vida, hvita Pierrotkläder, och jag måste erkänna, att han såg ut att vara en hurtig och präktig pojke. --
Några dagar därefter lämnade jag Rita och har aldrig återsett »Rita la Villetta», mitt första och sista kärleksvärmeri», slutade Ville med ett försök att vara munter.
»Ja, här har du historien, och den ta' vi oss ett glas på,» fortsatte han, drog fram en vinbutelj ur skåpet och slog i.
Vi skåla de, drucko, och strax därpå sade jag farväl -- jag kunde märka på Ville, att han hälst önskade vara ensam...
*
DEN AFLIDNE TURKISKE STORVIZIREN.
Halil Rifat Pascha, som afled den 9 nov., blef öfver 70 år gammal, och är det jämt sex är, sen sultanen åt honom anförtrodde det högsta världsliga ämbetet i sitt land. Men denna rang stod ingalunda i förhållande till hans inflytande på statsaffärerna, och på senaste tiden hade pal?tska-maridan till den grad tagit öfverhand, att storvizirens namn helt och hållet trädde i skuggan.
Hali Rifaat Pascha började sin karriär som sekreterare hos storvizirenna Mahmud och Midhat Pascha, beklädde en mängd förvaltningsposter i olika provinser samt var under rysk-turkiska kriget generalgufvenör i Albanien. Endast genom hänsynslös energi kunde han då hålla denna provins' oroliga befolkning i styr.
Efter Kriget blef han vali i Saloniki och 1889 medlem af komitén för de offentliga arbetena. Då röfvareoväsendet i Macedonien 1886 tog öfverhand, påminde sig sultanen Rifaats järnhand; han sändes dit och lyckades verkligen åstadkomma åtminstone jämförelsevis säkra förhållanden. År 1891 utnämndes han till inrikesminister och kallades i november 1895 till Kiamil Paschas efterträdare som storvizir. Kort förut hade man under de armeniska oroligheterna föröfvat ett misslyckadt attentat mot honom.
Efter öfvertagandet af det högsta ämbetet trädde dock, som sagdt, hans person alltmera i bakgrunden; de oansvariga rådgifvarne i Yildizkiosk?n visste att tillskansa sig all politisk makt. Under denna tillbakadragenhet drabbades han förra året af ett hårdt slag, i det hans son mördades under omständigheter, som aldrig blifvit fullt klargjorda.
Redan för några veckor sedan meddelades, att Rifaat Pascha var illa sjuk, och han har sålunda alls ej kunnat ingripa i de senaste politiska förvecklingarne.
Till hans efterträdare har nu utnämnts den bekante politikern Said Pascha.
Efter fotografi.
HALIL RIFAT PASCHA.
