Sida 3016
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. X.
I DÖDSFARA. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
»Kom hit, Tapper! Kom hit!» ropade min vän Mark Graham till sin vackra, stora newfoundlandshund. Djuret lydde genast och med alla tecken till förtjusning mottog han de smekningar hans herre så frikostigt slösade på honom.
»Ni synas vara goda vänner, ni båda», sade jag och lade handen på hundens lurfviga hufvud.
»Ja, skulle du icke vara god vän med den som räddat ditt lif?»
»Säkerligen, men låt mig få höra hur därvid tillgick!»
»Tag en ny cigarr och lägg undan boken, så skall du få höra historien. Och du Tapper», sade han, vänd till hunden, »lägg dig här under tiden.»
»Du kommer ihåg, Ralph, huru jag som många andra blef smittad af hvad man kallade 'den andra guldfebern' vid den tid, då de nya guldfälten upptäcktes i Nevada. En vacker dag reste jag ut och började gräfva, men kom snart underfund med att detta arbete ej passade mig. Jag öppnade då en liten affär och började praktisera som läkare. Det var då jag blef ägare till Tapper. Jag fick honom som liten valp af en irländsk grufarbetare, hvilken jag skötte under hans sista dagar.
»Kort efteråt flyttade jag till en plats, som hette Truckee, där järnvägen passerar Sierra Nevadas branta stigningar. Här stannade jag i tre år och såg huru den stora förbindelseleden mellan de båda verldshafven fullbordades. Jag fick en mycket vidsträckt praktik och blef ofta eftersänd af patienter fjärran från den trakt, där jag bodde.
»Under dessa färder tog jag ofta vägen genom de långa snötunnlarne. Dessa bestodo af långa träskjul, byggda öfver banvallen och ofta en kilometer långa. Landsvägen däremot utgjorde i dessa trakter mest en ofarbar bergstig, hvarför jag sparade både tid och krafter genom att rida genom tunnlarne.
»Innan järnvägen var öppnad passerades banan endast af ett gruståg då och då.
»Sent en afton fick jag bud, att en man i byn nedanför blifvit illa tilltygad i ett af dessa 'stilla slagsmål', som guldgräfvarne roade sig med alltemellanåt, och att han nu behöfde min hjälp.
»Jag bad budet skynda tillbaka och gaf samtidigt order att den sårade skulle hindras från att förblöda.
»Tio minuter senare satt jag i sadeln, och ytterligare fem minuter tog det mig att köra Tapper tillbaka till sin hundkoja. För första gången i sitt lif försökte han att visa sig olydig. Han gick slutligen tillbaka, ehuru synbarligen ytterst nedslagen.
»Då jag ankom till snö tunneln stannade jag tvekande. Skulle jag våga mig igenom eller ej ? Öfvertygad om att intet tåg var att vänta förrän på morgonsidan, red jag in i densamma. Trots det egyptiska mörkret tog min häst sig fram ganska bra. Kommen ungefär halfvägs stannade han och var omöjlig få ur fläcken. Jag försökte med sporrar och piska, men förgäfves. Han darrade i hela kroppen, hvarför jag steg af för att leda honom förbi det ställe han fruktade.
»I detsamma upplyste en blixt tunneln och, vid bergväggen upptäckte jag en gestalt. Men innan jag hann göra en rörelse, hade jag fått ett så häftigt slag, att jag bedöfvad tumlade baklänges.
»Jag hade förnimmelse af att någon genomsökte mina kläder. Då jag vaknade till medvetande befann jag mig fortfarande på samma plats, säkert fastbunden tvärs öfver järnvägsskenorna.
»Till en början fattade jag ej min belägenhet, men så småningom fick jag den fasansfulla situationen fullt klar för mig.
»Fastbunden till händer och fötter och urståndsatt att göra en rörelse, förstod jag nu hvilket öde som väntade mig. I daggrynningen skulle gruståget med arbetspersonalen passera tunneln, och då -- --
»Fastän det var bitande kallt, pärlade stora svettdroppar ned från min panna. Förtviflad uppgaf jag höga nödrop, men endast ett doft eko upprepade min klagan. Trots min kvalfulla belägenhet tyckte jag, att tiden ilade undan allt för fort.
»Slutligen såg jag i takets remnor dagens första, strålar, och med en bön på mina läppar svimmade jag.
»Då jag vaknade var jag ej längre ensam. Någonting slickade mig i ansiktet och jag kände en. fuktig nos tryckas emot mina värkande handleder,
»Jag kan ej beskrifva den glädje jag erfor, då. jag vände hufvudet och fick se min hund, Tapper. Han märkte min rörelse och gaf till ett glädjeskall. Genast fattade han min belägenhet och började gnaga på mina band. Jag uppmuntrade honom, men som jag låg där med hufvudet mot rälsen, fick jag höra en svag susning likt en aflägsen bisvärm. Detta ljud tilltog i styrka -- jag kunde ej längre misstaga mig -- det var gruståget.
»Min modiga hund förstod den förskräckliga varningen, och under ett klagande tjut arbetade han energiskt på att genomgnaga repen.
»Ansträngande mina krafter till det yttersta gjorde jag ett häftigt ryck -- repet gaf vika, och mina händer voro fria.
»Men ännu återstod fötterna och tåget var nästan inpå mig. Jag kunde höra lokomotivets pustande, och redan började tåget signalera innan det rusade in i tunneln, då jag erinrade mig att jag hade en lancett i fickan. Verkligen -- tjufvarne hade låtit mig behålla den!
»Med vild ifver prässade jag den lilla knifvens skarpa egg mot repet. Det brast, och med ett vildt glädjetjut tumlade jag från skenorna och sjönk, darrande som ett förskrämdt barn, mot trätunnelns väggar, just då det hväsande och bullrande odjuret rusade förbi.
»Tapper och jag hade en liten kärleksscen för oss själfva där inne i den skumma tunneln, hvarefter jag återvände till byn och berättade hvad som händt mig.
»Det väckte allmän förbittring i hela trakten, och kort därefter fick jag tillfredsställelsen att se bofvarne gripna och behandlade enligt 'lynchlagens' strängaste paragrafer.
»Se där orsaken, hvarför jag är så fästad vid min präktiga hund. Och jag tror nog du tycker han är värd att hålla af, och att han gör skäl för namnet Tapper.»
*
