Sida 3906
Ett friskt, liffullt tillflöde har den sålunda tillfört en Geijers, Lindblads, Södermans, Hartmans, Gades, Kjerulfs och Griegs verk för att här endast nämna de förnämsta af våra nordiska tonskalder.
Beklagligt nog har nu folkets sång som genuin folkvisa nästan tystnat, ty ju mera man från förra seklets midt till våra dagar med tiden vandrar i folkdiktens nejder, ju mera sparsamma och tynande blifva dess fagra blomster.
Vår tid är ej sagans och sångens, den är upplysningens, -- säges det, -- men tyvärr, den har äfven sina skuggor, som falla så mörka och långa, och i hvilka diktens ursprungliga växtlighet håller på att förfrysa och vissna af brist på solljus och värme, eller ock förtrampas af en krass verklighet, hvilken ej vill förstå, ej vill hänge sig åt något annat än det, som kan tillmätas efter det kallt beräknande förnuftets måttstock.
Vid skogens ensliga glänta, där älfvornas strängaspel fordom tonade, ljuda nu endast den förödande yxans skoningslösa hugg, och Neckens harposlag i forsen ha tystnat för fabrikshvisslans jäktande maning.
Väl är arbetet en välsignelse, men tjänar det blott en snöd vinning, hvars frist emellan dagens id ej har tid, ej ro till den vederkvickelse, för förnyade krafter, hvilken ligger i skönhetssinnets kraf och tillfredsställelse, då blir denna sträfvan bra meningslös, i längden undergräfd, tom och andefattig, och helt visst utan den lifvets lycka, som ger verklig frid och en ädel lifsglädje.
I saga och sång, de långa vinterkvällarne vid spiseln, sökte och funno de gamle det lifvande solsken, ett armt och kulet lif ej alltid skänkte, funno äfven däri kraften att med förnöjsamt sinne bära -- försakelsen. Det är dock den styrka, som är det sköna vardt, ty den äger all skönhets högsta ursprung.
Må därför hvar och en, som älskar och aktar sitt fosterlands skönaste minnen noga vårda och omhulda de skatter af verklig nationell sång våra förfäder lämnat oss i arf, och därvid följa den gamla Dalavisans beaktansvärda maning:
»Lyssnen då, vänner på, hemländsk, hundraårig sång. Lyssnen, älsken, lären den, sjungen, sjung den själfve se'n.»
*
KONUNG ALBERT AF SACHSEN †.
KONUNG ALBERT OCH DROTTNING CAROLA. Den aflidne konungen och hans gemål.
GEORG, SACHSENS NYE KONUNG.
I det lilla vackra sommarslottet Sibyllenort i närheten af Breslau afled i torsdags kväll konung Albert af Sachsen i en ålder af 74 år. Konung Albert hade länge varit skröplig; det var åldersbräckligheten som kom öfver honom, hjärtverksamhetens sakta aftagande, som slutligen medförde döden. Sedan ett par veckor var det klart för alla, att den gamle konungen icke åter skulle stiga upp; all läkareskicklighet, konstgjord syreinandning m. m. kunde endast för dagar kvarhålla lifvet.
Med konung Albert förlorar Sachsen en hjärtegod, omtyckt furste och Tyskland en af den tyska enhetens stödjepelare, den siste härföraren från det blodiga samlingskriget mot Frankrike, den siste innehafvaren af järnkorsets storkors, den förste käjsar Wilhems och Bismarcks vän. Ursprungligen var konung Albert ingalunda anhängare af det preussiska enhetsarbetet; det närmare sambandet med Österrike, som framförallt underhölls af hans fader, medförde att han såsom kronprins måste operera mot Preussen under fälttåget 1866. Men med Preussens seger skedde Sachsens fulla anslutning till grannstaten i norr och till nordtyska förbundet, och från den tiden stod konung Albert troget vid Preussens sida och deltog med ifver och kraft i enhetsarbetet. Han deltog med ära i fälttåget 1870--71, då ännu såsom kronprins, och var med om detta krigs stora historiska ögonblick, vid Gravelotte, St Privat, Sedan, i Versailles.
Efter de stora krigens slut har konung Albert lefvat ett stilla, tillbakadraget lif, helst undvikande att framträda i det offentliga. 1873 besteg han tronen efter sin fader. Enär han i sitt äktenskap med Vasaprinsessan Carola icke har några barn, öfvergår nu regeringen till hans broder, den sjuttioårige prins Georg.
