Sida 3912
EN DRÖM OM VÄRLDSVÄLDE.
Öfversättning för HVAR 8 DAG.
I balsalen gick det gladt tillväga och marinofficerarnes uniformer gåfvo det hela en liflig och omväxlande prägel.
Löjtnant Cyril Dare kunde dock ej deltaga i den uppsluppna glädjen, ty han var kär -- och för män i hans ställning är detta en åkomma, som lätt kan medföra betänkliga följder.
Föremålet, Mildred Anstruder, var särdeles vacker, och den man, som lyckades vinna hennes hjärta hade all anledning att känna sig stolt.
Hennes skönhet hade också helt intaget Cyrils hjärta -- det enda som nu återstod var att besegra henne.
Hon bodde i Southsea, och under de sista tre månaderna han hade varit stationerad i Portsmouth, hade han tillbrakt hvarje ledig timma i hennes sällskap.
Men förhållandet var, att en af hans förmän, kommendör Seranton, hyste samma känslor för henne och lade dem i dagen på samma sätt som löjtnanten.
För en man, som är förälskad och icke vet om hans kärlek är besvarad, är balsalen ett verkligt helvete, där svartsjukans demon för spiran. I hvarje man, som svärmar omkring hans utkorade, ser han en rival och lider outsägliga kval.
Ibland var Cyril öfvertygad om att Mildred älskade honom, vid tillfällen åter, då han såg henne föras bort i dansens hvirflar i hans rivals armar, betviflade han det.
Tjänstgöringen hade hindrat honom, och då han slutligen kom till balen, fann han, att hon blott hade en dans kvar; men till hans stora glädje samtyckte hon till att dansa den med honom. Cyril hade gått till balen denna afton fast besluten att få sitt öde afgjordt. Han skulle säga henne, att han älskade henne, och att han ej kunde uthärda ovissheten längre, men ännu hade intet tillfälle yppat sig därtill.
Naturligtvis är det ett stort nöje, att i dansens hvirflar få lägga armen om den man kär hafver, men då man brinner af längtan att i ord få uttrycka sina känslor, är en skuggig glasveranda mer att föredraga.
Slutligen var den långsamma balen öfver. Han hade gjort ett misslyckadt försök att få följa henne till vagnen; ånyo hade Seranton varit före honom, och han återvände till sitt skepp med hjärtat plågadt af svartsjuka och vanmäktig vrede.
Med en sista blick på hennes fotografi kastade han sig i sin koj utan en känsla af sömn; slutligen föll han dock i en orolig slummer.
*
Det var blott få officerare på halfdäcket, hvilket passade sig bra för Cyril, ty han önskade helst vara ensam.
Han gick tyst fram och tillbaka och lät tankarna ila till Mildred. Han beslöt att redan samma eftermiddag gå direkt till hennes hem och framställa sitt frieri. Han blef obehagligt störd i sina funderingar, ty Seranton nalkades och passerade honom med ett triumferande leende, men plötsligt vände han och kom tillbaka till Cyril.
»Ni kan gärna först som sist sluta upp med eder uppmärksamhet mot miss Anstruder, ty hon skall bli min hustru, och jag ogillar ert uppförande.»
Cyril spratt till då han hörde dessa ord.
»Jag tror vi lämna åt miss Anstruder att själf afgöra den saken. Jag skall besöka henne i eftermiddag, och om hon --»
»Jag förbjuder er att besöka henne!» sade Seranton.
»Så?» svarade Cyril. »Naturligtvis vet jag, att ni är min öfverordnade, men --»
»Din unga valp! Jag säger dig, att hon älskar mig!»
Gripen af ett oemotståndligt raseri höjde Cyril den knutna handen och gaf Seranton ett slag i ansiktet.
Åskådarne stodo liksom slagna af förvåning öfver hvad de sågo.
»Arrestera löjtnant Dare!» utropade Seranton.
Till en början rörde sig ej en enda man, hvarför han upprepade sitt kommando.
Cyril gaf sig utan motstånd. Han började inse, hvart hans handling skulle leda. Afsked från tjänsten! Han som älskade sitt arbete högre än allt annat i världen -- undantagandes Mildred. Han ansågs ju allmänt för en af flottans mest lofvande officerare. Dessutom hade han nu förlorat hvarje utsikt att vinna henne, hvilket var det bittraste af allt.
Alla hans kamrater kommo för att trösta honom, ty han var mycket populär.
Slutligen kom den fruktade dagen, då Cyril ställdes inför krigsrätt. Som domare fungerade en äldre kapten, under hvilken Cyril tjänat som midskeppsman.
Han blef dömd till afsked ur tjänsten.
Förkrossad mottog han domen. Slaget drabbade honom hårdt. Själfmordstankar ansatte honom endast för att efterföljas af ett ursinnigt raseri mot sig själf och det land, som så orättvist behandlat honom.
Han lämnade platsen upptagen af hämndplaner. Han reste till London. Här stannade han endast en dag och det frapperade honom, att han syntes vara bespejad af en viss mystisk person.
Han for till Paris och tog in på ett hotell under namnet Adair.
På aftonen satt han på terrassen utanför Café de la Paix.
Han fängslades dock ej af det omväxlande sceneriet, ty hans tankar vandrade fjärran. Plötsligt igenkände han samma mystiska individ, som han sett i London. Denne slog sig till och med ned vid samma bord.
»Löjtnant Dare?» frågade den nykomne i det han lyfte på hatten.
»Mr Adair», svarade Cyril stelt.
Han gaf honom en mönstrande blick, Främlingen var slätrakad och föreföll intelligent och viljekraftig.
»Förlåt min närgångenhet, men jag var närvarande då er dom föll och har följt er hit», fortsatte han kallt.
»Hvad önskar ni?» frågade Cyril.
»Er själf», svarade mannen.
»Jag kan gifva er hämnd, men vi kunna ej samtala om det här ute, kom med till mina rum.»
Cyril tvekade, men till slut gjorde han honom sällskap nedåt en lugn gata. De stannade framför ett ståtligt hus och gingo upp i tredje våningen.
Främlingen rekvirerade whisky och sodavatten och de slogo sig ned.
»Mitt namn är Paul Filowski», började främlingen. »Jag tänker lägga mitt lifsmål i edra händer, emedan jag vågar lita på er. Men ni måste lofva att ej med ett ord förråda mig?»
