Sida 1006
AXEL ELMLUND. d.
Lördagen den 25 november afled i hufvudstaden f. skådespelaren vid de k. teatrarne Axel Vilhelm Julius Elmlund i en ålder af 63 1/2 år.
Elmlund var, som bekant, i sin krafts dagar en utmärkt framställare af stora hjälteroller. Uppfostrad vid baletten, uppträdde han 1862 för första gången som skådespelare, i Thumelicus roll i »Fäktaren från Ravenna» och slog strax igenom. Bland de roller, som han sedan utförde, må nämnas: Coriolanus i skådespelet med samma namn, Horatio i »Hamlet», Bothwell i »Maria Stuart i Skottland», Bengt Lagman i »Bröllopet på Ulfåsa», Sigismund i »Lifvet en dröm», Dagvård Frej, Gustaf Vasa i »Fången på Kallö», Gustaf Adolf i »Vasaarfvet», Harald Hårdråde i »Väringarne», Alcibiades i »Timon af Atén», Richmond i »Richard III», Florizel i »En vintersaga», Othello, Antonius i »Antonius och Cleopatra», Kjartan i »Kjartan och Gudrun», Sigurd Viking i »Härmännen på Helgeland», Halvard Gàla i »Mellan drabbningarna», Karl XII i »Lejonet vaknar», Doktor Rank i »Ett dockhem», Fjeldbo i »De Ungas förbund» Axel i »De nygifta», Humbert i »Det besegrade lejonet», Pastor Manders i »Gengångare» och Kleon i »Antigone».
Elise Hwasser yttrade en gång på gamla dagar om Elmlund, att han var »grann» i unga hjälteroller -- skrifver Georg Nordensvan i det förträffliga arbetet »I rampljus». Grann är just rätta ordet, och i unga hjältars gestalt var Elmlund på sin rätta plats. Ståtlig och vacker, högväxt, smidig och kraftfull, riddare och ung heros, käck, stormande, men, där så kräfdes, lugn, med värdiga låter. Alltid behärskad och måttfull, aldrig några genialitetens nycker, kanske icke alltid den intensitet i känslan, som kunde önskas, den skarpa individualisering, rollerna kunnat gifva anledning till. -- Men dock tör det utan öfverdrift kunna sägas, att Elmlund gifvit imponerande uttryck åt ungdomlig kraft, åt flammande lefnadslust och åt trots, som ej vet af några betänkligheter. Vekhet, melankoli och svärmeri voro mindre hans sak än viljestyrka, energi, raskhet.
Så försvann det stora dramat från scenen -- och Elmlund blef öfverflödig. Man fick dock på 1880-talet se honom utföra flere roller i de nordiska realistiska skådespelen, som ju synes af ofvanstående rollförteckning. Men så gick han sin väg i all tysthet och blef privatman. Elmlund var också i den lyckliga ställning, att han icke berodde af sin lön som skådespelare.
En man sådan som Elmlund tillhörde naturligtvis hufvudstadens mest bekanta personligheter, och man kunde under de senare åren nästan hvarje dag se den ståtlige mannen med den vackra hållningen promenera en stund å Sturegatan, där han hade sin bostad. För öfrigt lefde han tyst och stilla, läste sina böcker, umgicks med sina släktingar och vänner, men syntes nästan aldrig å teatern .....
I vår dramatiska konsts häfder skall hans namn alltid nämnas med heder och aktning.
Foto. Augusta Zetterlund, Sthlm. ELMLUND SOM SIGURD i »Härmännen på Helgeland».
