Sida 3605
BUNDEN.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG.
Vi börja i dag en berättelse af den begåfvade unge svenske författaren E. Walter Hülphers, hvilken tvifvelsutan skall vinna våra läsares intresse.
I.
Landsvägen går fram genom en skogig ängd. Den är täckt med lös, finkornig, gul sand och rullsten, som doft stöter mot fordonets hjul, men sjunker undan för dess tyngd. Hjulen sjunka djupt ner däri, hästen har tungt att draga, därför går det långsamt fram, blott fot om fot, och ljudet af hofvar och hjul är dämpadt, så dämpadt som om allt ginge på en mjuk matta. Endast ett lätt frasande försöker att störa stillheten, men snart dör det inne bland stammarne och når inte fram till det tvärbranta, höga, kala berget, som till höger gråbrunt och dystert höjer sig högt öfver trädtopparne upp mot den djupblå skyn. Endast då och då kommer någon där förbi. Det är en och annan bonde från de ofvanför belägna byarne, som kommer med ett lass bräder från sågverket en half mil därifrån, nere vid elfven. Det är ett och annat lass mjöl, som de närmast boende bönderna ansett bäst att ta från kvarnen, också där nere. Fotgängarne komma sparsamt, beroende på de långa hållen. Det är hvila och ro öfver allt, djup ro, där suset i granarna smeker och lugnar.
Till vänster, på andra sidan diket, löper en gammal grå gärdesgård, betäckt med lafskägg och gul laf. Här bruka småfoglarne bygga sina reden. Ett snår af unga granar hjälper den att stänga för. Det glesnar så småningom längre fram, men blir i stället desto högväxtare, till slut blir det en rad högstammiga granar, bakom hvilka ängsgrönska ljusare skymtar och till sist springa de i sär. Då ser man från vägen inkörsallén och den två våningar höga gula herrgården med sitt svarta papptak, sina hvita fönsterlister och sina två flyglar.
Vangsta ligger högt uppe på en sluttning af ängar mot en djup bäckdäld. Till höger om gården, från landsvägen räknadt, ligga de långa uthuslängorna, som sluta med tvänne gulgrå halmstackar, där ägorna i vida fält taga vid, dock från landsvägen åter skyddade genom smala, delvis afbrutna band af tall och gran, mest gran. Och sen tar åter skogen vid, sjumila lång, går berg upp och berg ner, springer isär kring myrar och sjöar, öppnar sig här och där i gräsbevuxna gläntor, där små bergbäckar, klara och ormbunkskantade, sorla fram, ända ut till hafvet.
Men det vackraste af allt är ändå promenaden nedanför gården utefter ån. Här hänga stora alar sina mörka grenverk som tak öfver den lilla strandstigen. De spegla sig i det mörka, djupa vattnet med små, blänkande hvirfvelgropar här och där, ty strömmen är stark. Det susar i träden. Nej det är bruset från fallet, som bäcken gör en liten bit längre ner. Här är det som om träden inte vågade sig ända ner till strandbrädden, eller är det blott för att solen skall få verka i hela sin styrka och glans? Just där bäcken gör ett vackert hopp på flera meter, skummar, kokar och fräser, ligger en liten låg strandäng med ranunkler och vildvioler. Se, nu kommer solen skjutande ur ett stort, hvitt sommarmoln! Ängen ljusnar, ranunklerna blänka, skummet i fallet gnistrar som safirer, smaragder, rubin, turkos. Det susar och brusar, och det gamla förfallna kvarnverket på andra stranden med sitt trasiga hjul och sina mosskantade gluggar tyckes drömma öfver någon trolsk och underlig saga till melodierna från fallet och den brant uppåtstigande granskogen där ofvanför. Och så har den legat och drömt i många långa år, från den tid, då farfar och farmor voro unga. Det var då som Vangsta gård såg sina minnesrikaste dagar. Och viljen I lyssna, skall jag tälja eder en saga, som jag själf en ljuslett sommarnatt uppfattat den, då jag med benen dinglande öfver den gamla kvarnens hjulhus satt och kastade efter öringarne och harren.
II.
På den tid, då denna historia tilldrog sig, ägdes gården af Erik Krycke, en gammal man, som stundom var hänvisad till kryckan och hvilkens talförmåga lidit men af ett svårt slaganfall. Men under de hvita buskiga ögonbrynen kunde ännu de mörka, underliga ögonen flamma, då någon gjorde honom emot. Erik Krycke till Vangsta hade haft ett hetsigt lynne i unga dagar, och det lynnet hade han låtit gå i arf till sin enda dotter.
Hon var vida omkring beryktad för sin skönhet och sitt goda hufvud, men man drog sig för henne. Då »fröken på Vangsta», lång och smärt och ståtlig, kom susande på faderns vildaste ridhäst utefter landsvägarne, med brand i blicken, näsborrarne vidgade och munnen hårdt hopknipen, då tyckte man att det låg för mycket af karl hos henne. Den som hon en gång blir kär i, den får allt veta att han lefver, menade man. Vidare brukade hon läsa sådana där böcker, som man ej gärna ville släppa i en ung flickas hand och yttrade sig ofta om saker och ting, som kommo människor att häpna och tiga. Om fröken på Vangsta också retade nyfikenheten och man gärna, så gärna skulle ha velat komma henne nära, så höll man sig ändå på behörigt afstånd. Man var rädd för de där stora, svarta ögonen, som kunde se så hårdt och kallt, nästan med förakt. Och ingen hade sett dem vekna. Jo, så ofta hon såg på sin stackars ofärdige far, fick hon alltid någonting så varmt och vackert i blicken, det var nästan som om en mor sett på sitt barn. Honom älskade hon varmt och innerligt, och ändå hade han aldrig i sin krafts dagar visat sig så särdeles klemig och mild mot den uppväxande dottern.
Erik Krycke hade som ung jägmästare kommit dit i trakten med en fäderneärfd förmögenhet på fickan. Han köpte Vangsta i förfallet skick och reparerade gården. Han utvidgade odlingarne med sällspord kraft och dristighet och hade fått bo tämligen ensam på sin ensamt belägna gård, ty man drog sig för hans tunga och hans obändiga lynne. Men det gick också berättelser om att ett vildt lif borta på Vangsta ej hört till ovanligheterna, åtminstone se'n hans hustru dog. Hon hette Magnhild liksom dottern, men hade varit ljus och sällspordt blid.
Godset hade under Erik Kryckes förvaltning blifvit ett af de vackraste i trakten, han kunde i sanning kalla det för en vacker lifsgärning. Och nu ... ja, nu var han orkeslös och måste låta det öfvergå i andras vårdande händer, lämna det åt andras omtanka och omsorg. Han skaffade sig en förvaltare, hvilkens arbete han öfvervakade från dikesrenarne, så ofta han kunde föra sig fram. Men nu började också blicken försvagas, han kände, att aftonen var nära. Om han ändå haft en son i stället för en dotter ... Men godset och gården, som han själf älskat så högt, uppfostrat som sitt barn, det fick inte gå ur hans släkts händer, det fick inte ... I värsta fall finge han testamentera det till Alvar Krycke, hans brorson och nuvarande förvaltare, mot att han sörjde för Magnhilds framtid och gaf henne hemgift då hon skulle gifta sig ... Gifta sig? Hon blef nog aldrig gift, men om ... hvarför inte då lika gärna med ... På det sättet kom ju godsets herre ändå
