Sida 4816
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XXI.
SUGGESTIONENS MAKT. En episod ur lifvet. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Det var längesedan det hände, och stackars Jack är död nu. Jag kan därför utan att vara ogrannlaga berätta er en episod ur mitt lif från den tid då han och jag voro intima vänner.
Jag var en ung man då, omkring tjugosex år gammal, och förlofvad med en den vackraste flicka, De som känna lady Marsdale skola instämma med mig i detta omdöme.
Jag ägde en titel och var innehafvare af stora herregods med flera tunnland jord än jag kunde hålla räkning på, hvadan alla betraktade mig med afundsamma blickar.
Det må låta märkvärdigt, men trots allt detta hade jag under ett helt års tid ej haft en enda lycklig dag.
Troligen har hvar och en af eder vid ett eller annat tillfälle låtit spå sig och som förståndigt folk ej fästat afseende vid sådant nonsens. Jag däremot var nog dåraktig att tro på det. Det hände vid två olika tillfällen på olika platser under samma vecka, att man förutspådde mig att jag skulle dö inom ett år, den ena häxan sade mig till och med hvilken dag och timma som skulle blifva min sista.
Vid den tiden hade jag varit betydligt öfveransträngd af studier och förmodligen ägnat saken större uppmärksamhet än jag bort, ty så småningom växte det in i mitt medvetande, att den fjärde mars följande år skulle jag dö vid midnatt -- enligt spåkvinnans utsago.
Jag berättade för mina vänner om dessa mina dystra aningar, men de endast skrattade åt mig och mina själskval. Jack Densham, min kusin och närmaste anförvandt, var den högljuddaste af dem.
Vi hade alltid varit de bästa vänner, Jack och jag, och han hade alltid vinnlagt sig om att förhållandet oss emellan skulle blifva lika intimt som mellan David och Jonathan. Och då han såg att jag höll fast vid mina underliga idéer och att detta började undergräfva min hälsa, försökte han hitta på alla möjliga upptåg för att få dessa griller ur min hjärna.
Han förmådde Isabella, hon som nu är min hustru, att hjälpa sig öfvertyga mig om mitt misstag, men allt var förgäfves.
I sinom tid kom den ödesdigra dagen och jag, starka karlen, kände mig stå på vansinnets brant -- trots alla försök, som gjorts att förmå, mig slå bort tanken på döden. Vi spisade vår lunch tillsammans under djup tystnad, företog en ridtur och kommo tillbaka för att dricka vårt té. Mekaniskt intog jag detta och gick därpå till mitt arbetsrum.
Några minuter satt jag ensam. Så kom Jack in, men nu var det uppmuntrande leendet på hans läppar försvunnet. Han slog sig ned blek och upprörd.
»Jag kan ej längre fördraga det här, Gerald», sade han och det föreföll mig som om han med svårighet fått orden öfver sina läppar.
»Det skall snart vara öfver nu», var mitt svar, »och när allt kommer omkring har väl jag fått den hårdaste lotten. Att tänka sig förlora allt hvad man i lifvet håller dyrt och kärt, min hjärtevän, mitt hem -- ja allt. Det är så man kunde förlora förståndet.»
»Det är icke detta, Gerald», sade han hastigt och hemlighetsfullt, »jag har något jag måste bekänna för dig, som jag ej kan bära på längre. Det hela är ett hjärtlöst bedrägeri. Du skall visst inte dö i natt.»
Jag båd honom förklara sig närmare.
»Jag tänker göra det», svarade han. »Jag har aldrig afundats dig dina jordagods, och har alltid varit som en bror mot dig.»
»Bättre än någon broder, min käre Jack», afbröt jag.
»Så skall du ej tilltala mig sedan du lyssnat till mig i fem minuter», sade han med ett bittert uttryck i rösten.
»Jag sade dig, att jag ej afundades dig dem, men då Isabella kom i ditt sällskap började jag afundas dig henne. Jag blef passioneradt förälskad i henne, till och med häftigare än du själf, och jag höll rent af på att förlora förståndet då jag såg er tillsammans och ej hade minsta utsikt vinna henne. Så blef jag en dag utsatt för frestelsen och föll.»
Han gjorde ett uppehåll och torkade svetten ur pannan.
»Jag hade läst om en person», fortsatte han, »som fått i hufvudet att han skulle dö på en bestämd dag, och han gjorde det ock. Då kom jag på den idén, att om jag möjligtvis skulle få dig att tro detsamma, du äfven skulle dö och jag bli ägare af dina gods och möjligtvis äfven vinna Isabella. Jag uppsökte tvänne zigenarekäringar och mutade dem. Resten vet du.»
Han satt framför mig med nedslagna ögon under det att i mitt inre försiggick en verklig revolution. Från att ha varit hopplöst olycklig och djupt nedslagen vid tanken på döden, greps jag i ett nu af en känsla af lefnadslust och öfversvallande lycka.
»Säger du mig sanningen?» frågade jag misstänksamt efter att ha ett par minuter suttit alldeles tyst.
»Isabella är därnere», var hans dystra svar. »Fråga henne, om jag ej för två år sedan begärde hennes hand på själfva julaftonen, och om hon ej då tillbakavisade mitt anbud.»
Då vände jag mig mot honom med några hätska uttryck, för hvilka jag nu blyges, sedan jag lugnat mig och lärt känna saken i dess verkliga sammanhang.
Han satt tyst några minuter, så aflägsnade han sig, sägande att han aldrig mer skulle visa sig för mig.
Så kom min fästmö upp till mig och med glädje omtalade jag hela sanningen för henne.
Senare blefvo vi gifta och företogo under smekmånaderna en resa rundt jorden. Det nöje jag erfor på denna färd dref ut alla gamla griller ur mitt hufvud.
En dag några år efter denna resa erhöll jag ett bref från någon offentlig myndighet i fjärran västern, och då jag öppnade kuvertet fann jag inuti ett bref med Jacks handstil. Dess innehåll var följande:
»Min kära Gerald!
Jag hade aldrig ämnat säga dig hela sanningen rörande vårt samtal på sista aftonen vi voro tillsammans, men då jag hör att du är alldeles frisk nu för tiden, och då jag däremot endast har några få timmar kvar att lefva, vill jag söka rättfärdiga mig i dina ögon.
Jag sade dig sanningen, när jag berättade för dig, att jag älskade din hustru, ja, jag gör det fortfarande, och hennes namn skall blifva det sista ord, som går öfver mina läppar.
Det var för min kärlek till henne och dig, som jag berättade dig den lögn som räddat ditt lif. Jag har aldrig sett de omtalta zigenarne, men jag såg tydligt, att du verkligen uppjagat din fantasi tillräckligt för att det skulle ådraga dig döden. Dessutom visste jag att Isabella aldrig skulle komma att älska mig, detta hade hon förklarat för mig.
Detta gjorde att lifvet förlorade allt värde för mig, också satte jag ihop den där lögnhistorien för dig, hvilket ock hade åsyftad verkan.
Blif lycklig, min kära gamla gosse. Besvära dig ej med att tänka för mycket på mig, men jag kunde ej uthärda tanken på att du hela ditt lif skulle förakta mig.»
Han hade satt sitt namn under brefvet, och det var dateradt från en aflägsen vrå i det vidsträckta Kanada.
Dock låg denna plats ej längre bortom civilisationen råmärken än att vi funno vår väg dit ut för att å hans graf resa en minnesvård af tacksamhet mot honom, som var för mig mer än en broder.
