Sida 2112
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
»Men härvidlag uppreste sig sådana svårigheter, att -- hur djärfva än mina spekulationer voro -- jag insåg, att de måste stranda. Ej emedan jag ej hade min frihet att komma och gå, eller emedan man skulle märka min frånvaro, men väl därför, att afstånden voro så enorma, och trakten i öfrigt så steril, att en ensam man saknade hvarje möjlighet, att nå bebodda områden. Jag älskade att ströfva omkring i bergen. Ensamheten syntes mig mindre ödslig än lifvet bland dessa människor. Jag vet ej, hvilken uppfattning, man hade om dessa vandringar, men jag tror ej man såg dem med oblida ögon, utan hellre tydde dem så, att jag af ifver för läran lefde för mig själf.
»Jag däremot älskade dessa vandringar, emedan det var min öfvertygelse, att de förr eller senare skulle yppa för mig någon möjlighet till flykt. Den som endast lefver på hoppet, hoppas oresonligt, och så var äfven fallet med mig. Jag visste, att intet kunde hända mig, dag från dag skulle trakten vara densamma, intet nytt kunde komma i min väg. Någon okänd fågel kunde sväfva genom rymden, något främmande ljud nå mitt öra, men tillfället, hvarpå jag väntat, det dröjde. Men hela världen kommer till den, som kan vänta, och jag kunde konsten.
»En afton, då jag aflägsnat mig längre än vanligt från bröderna, uppfångade jag ljudet af röster. Mitt hjärta bultade, som om i det velat brista, och jag sporde mig ängsligt, om det var verklighet. Min hjärna arbetade feberartadt, tusen gissningar flögo genom hufvudet. Hvilka voro dessa människor?
»Efter allt var det mig likgiltigt. De kommo till mig med hoppet, och äfven om de hade varit blodtörstiga banditer, så hade jag hälsat dem med innerlig glädje. De voro emellertid tio utskickade män från mahatmernas öfverhufvud, och de hade att bringa ett budskap till chefen för den sekt, jag tillhörde. Jag utfrågade dem noga. De voro illa medtagna af färden och lastdjuren likaså.
»Då de märkte, att jag var behörigen inne i de tecken och ceremonier, som voro gängse, försvann en del af deras inbundenhet, och de berättade mig, att ändamålet med deras resa var att föra min chef till Ambala, en liten by i provinsen Punjab. Där skulle de äldste sammanträffa med anledning af högst sällsamma tilldragelser, som timat.
»I ett nu var min plan färdig.
»Jag erbjöd mig öfverbringa dokumentet, och de hade blott att afvakta chefens ankomst. De lyssnade ovilligt på mitt förslag, men dels var min likgiltighet så väl spelad, och dels öfverdref jag den återstående vägsträckans längd till den grad att de så småningom funno min idé acceptabel. Hinduerna äro framför allt lata, och det vare dessa förlåtet, om de ej genomskådade mina afsikter utan lockades af tanken att i allsköns ro få invänta den, som deras besök gällde. För att kunna uppträda med auktoritet, anhöll jag om den skrifvelse de hade att öfverbringa, och då man väl räckt mig den förseglade rullen, hälsade jag dem och försvann med långsamma, dröjande steg, liksom om jag på det hela taget vore ganska ointresserad.
»Men väl kommen utom synhåll, uthärdade ej mina nerver. Den själfbehärskning, som detta samtal kostat mig, den öfversvallande glädje, som jag måst omsätta i yttre liknöjdhet, allt hade mattat mig, och jag förmådde ej längre hålla mig uppe, utan lade mig ned.
»Jag återvann dock snart mina krafter, och min första tanke var att öfvertyga mig om, hvad dokumentet innehöll. Det var en kort befallning om att »brödren» borde infinna sig i Ambala, men hvad som var af största betydelse, voro de hemliga order, det innehöll angående de ceremonier, som voro att iakttaga. Sålunda omtalades, att igenkänningstecknet på hans rang, och det, som auktoriserade honom att medfölja den utsända beskickningen, vore framvisandet af den rubin, som prydde guden Shivas bild.
»Vi brukade samlas en gång om året kring denna helgedom, och mina europeiska ögon förmådde lika litet vänja sig vid denna gigantiska stod, som återgaf guden, inbegripen i en fruktansvärd strid mot ondskans och ofridens makter, under det att hans söner, lyckans och krigets söner, den förre med elefanthufvud, den senare, månghöfdad, mångarmad, lågo vaksamma vid hans fötter, beskyddade af Rama, den store Vishnus inkarnation -- jag säger, att lika litet som jag fann mig tilltalad af denna groteska, missproportionerliga grupp, lika mycket kunde jag värdera och tjusas af den underbara ädelsten, som prydde Shivas hjälm. Det var denna rubin, som afsågs, och hvilken jag måste förskaffa mig, men jämväl äfven den dräkt, som enligt statuterna tillkom hvarje sekts Öfverhufvud. Jag gömde skriften innanför min klädnad och återvände hem, kallblodig och fast besluten att till hvarje pris realisera min plan.
»Jag lämnar åt er själf att afgöra, hur min natt förflöt, hvilken blandning af ängslan och hopp, som dref sömnen, från mina ögon och blodet i en vild, feberartad fart genom ådrorna. De grå stenhällarne syntes mig mera afskyvärda än någonsin, vinden, som strök tisslande och ljum öfver mitt hufvud, lät som en varning, men himlen, som hvälfde sig däruppe, stjärnbeströdd och outgrundlig, förde min tanke mot den frihet, som vinkade långt borta, där horisonten dök ned i natt och skymning.
»Morgonen kom, mitt beslut var fattadt, min plan granskad i hvar detalj:
»Jag uppsökte Chapra, så var chefens namn, och anhöll om ett samtal. Mitt förstörda utseende underlättade saken, och fastän jag tyckte, att hans mörka ögon trängde in i hvart skrymsle af min själ, blef han dock vilseledd. Framför guden Shivas bild ville jag lätta mitt inre, i hans heliga rum skulle mina tårar falla.
»Han förde mig dit. De tunga portarne öppnades, och vi närmade oss tysta den förskräckliga stoden, som nu i den kalla dagsbelysningen, genom skuggspel och sin gråa färg och kanske äfven i följd af min upprörda sinnesstämning, antog ett utseende, som om lifvet pulserat i dess stenkropp och jagat hotet upp i Shivas jätteögon.
Chapra gick framför mig. Jag kände, hur ormen, mitt vapen, ringlade sig ljum vid min barm och jag grep efter den. Ännu några steg och Chapra vände sig spörjande om, Det var det hemskaste ögonblick i mitt lif, ty min gärning skulle blifva fruktansvärd. Jag darrade i alla leder, och en börda som af klippblock tyngde mitt bröst. Jag föll på knä. Han lutade sig öfver mig. Det måste ske! ringde i mina öron. Jag återkallade i minnet
