Sida 909
NOBELPRISEN.
Efter fotografi.
HENRY DUNANT.
Foto. Daireaux, Paris.
SULLY PRUDHOMME.
Genom sitt testamente af den 27 november 1895 förordnade Alfred Nobel, att hans förmögenhet, som vid hans död befanns uppgå till 31,587,202 kr. -- med undantag af en del, omkring 2 millioner utgörande dispositioner -- skulle bilda en fond, hvars ränta skulle utdelas till dem, som under det förflutna året gjort mänskligheten största nyttan. Räntan delas i fem delar, som tillfalla: en del den, som inom fysikens område gjort den viktigaste upptäckt eller uppfinning, en del den, som gjort den viktigaste kemiska upptäckt eller förbättring, en del den, som gjort den viktigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän, en del den, som inom litteraturen producerat det utmärktaste i idealisk riktning och en del den, som verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande, afskaffande eller minskning af stående arméer samt åstadkommande af kongresser i fredens tjänst. Prisen för fysik och kemi utdelas af svenska Vetenskapsakademien, för fysiologiska eller medicinska arbeten af Karolinska institutet, för litteraturen af »Akademien i Stockholm», hvilket tolkats som Svenska akademien, samt för fredsförfäktare af ett utskott af 5 personer, som väljas af norska stortinget. Dessa bestämmelser har man dock i praktiken i åtskilligt måst omändra. Det är i dessa dagar första gången, som Nobelprisen utdelas, och visa vi här bilderna af de båda män, hvilka med tämlig säkerhet anses skola erhålla prisen för fredssträfvanden och litteratur respektive: Henry Dunant och Sully Prudhomme.
*
I Rornach nere i Schweiz lefver en 73-årig, stilla man, hvilkens namn icke stått med spärrade typer i ländernas krönikor, men hvilkens hela lif varit en seg och oafbruten kamp i mänsklighetens tjänst. Det är läkaren Henry Dunant, den store, barmhärtige samariten. Det förefaller nu så naturligt, att sjuka och sårade soldater vårdas af en stab sjuksköterskor, att den hvita flaggan med det röda korset respekteras på valplatsen och att läkarne ej göra åtskillnad på de sårades nationalitet. Och dock är det ej mera än ett halft århundrade tillbaka i tiden, sedan den gamla krigsrätten med sina grymheter ännu ingick i medvetandet som något helt naturligt. I midten af 19:de århundradet ansågs det ännu icke blott för klokt, utan äfven för rätt att göra fienden så mycken skada som möjligt -- hänsynslöst och utan respekt för den enskildes lidanden. Äfven privatmän voro nästan helt och hållet rättslösa, så snart krigslågan tändts, och först i slutet af århundradet har medvetandet om det moraliska ansvar, som en krigförande makt har gentemot den sårade soldaten, slagit rot och fått folkrättslig giltighet. Detta skedde genom Genèvekonventionen 1864.
Dunant är född den 8 maj 1828 i Geneve samt företog som ung läkare vidsträckta resor. 1858 utgaf han en en mycket uppseendeväckande bok om slafveriet i Förenta staterna och i småskrifter upptog han redan nu frågan om sårades behandling i krig. Så lärde han som 31-årig läkare under italienska kriget af egen erfarenhet känna alla slagfältets fasor, och hans fasta beslut blef nu att icke unna sig rast eller ro, förrän makterna hade
