Sida 4603
»Hvilken stämningsfull afton», sade han, därmed afbrytande en lång tystnad, beherrskad af stundens stämning, »just en sådan afton, då allt är liksom ägnadt att fängsla och befästa vår aning om en öfversinlig värld.»
»Tror då öfversten, att en sådan verkligen existerar?» sporde öfverlägset en af de unga damerna, liksom de andra för tillfället husets gäst, i hög grad behäftad med öfverdrifna emancipationsidéer och ifrig anhängare af en nyare tids realistiska lifsåskådning.
»Jag icke allenast tror, utan är fullt och fast öfvertygad därom», svarade öfversten.
»Tror då äfven kanske på spökerier eller andra syner?» fortfor hon som förut.
»Ja, på sätt och vis, men naturligtvis ej med denna vidskepliga naivitet, som kritiklöst och utan all besinning blindt hänger sig åt en vanvettig inbillnings foster, utan att för dessa undersöka en rimlig förklaringsgrund. För inbillningens makt i detta fall -- om ock med en förståndig moderation -- har jag dock en viss respekt och en foglig hänsyn.»
»Ni, herr öfverste, med edert från slagfältet så beprisade hjältemod.»
»Kanske just därför. Äfven den mest modige och manstarke kan råka i ett predikament, däri en lättrörlig fantasi kan bli en svårare fiende att bekämpa än en fullt medveten och verklig. Det syntes bäst på dessa tappre finska soldater, som utan betänkande och med det mest kallblodiga dödsförakt trotsade alla krigets hemska fasor, men skälfde af bäfvan, då de nattetid ensamma ställdes på post å kyrkogårdar och aflägsna, ödsliga platser. Besjälad af en upphöjd tro och ett ädelt syfte, bäfvar nog ingen i det afgörande ögonblicket inför det fullt fattbara och påtagliga, men mången säkert inför det öfvernaturliga och oförklarliga.»
»Detta gäller väl då endast obildade soldater, men helt visst ej människor med ett af vetenskapligt logiska begrepp odladt förstånd?» gentog hon.
»Äfven desse», svarade öfversten, »höra härvidlag ej afgjordt till undantagen.»
»Verkligen!» Det låg hån i hennes röst och hon log spefullt. »Det vet jag då», fortfor hon, »att så kvinna jag är, skulle jag ändock aldrig kunna hemfalla åt en sådan förfäran. Jag tycker tvärtom, det skulle vara ganska roligt att få göra närmare bekantskap med dessa andevärldens individer eller spöken, hvad de nu än må kallas.»
»Inga stora ord, min nådiga», tillrättavisade öfversten, »och märk väl, att de funnits, som ej ostraffadt belett eller hånat det outransakligas mystér. Det fick minsann han erfara, om hvilken jag nu skall berätta, och som -- med förlof sagdt, min fröken -- i likhet med er, dumdristigt och tanklöst utmanade det. Hans öde är för resten för de själfkloke lika begrundansvärdt som bekräftande för sanningen af Hamlets ofta, men ej nog ofta påpekade ord: 'Det finnes mycket emellan himmel och jord, om hvilket filosofien ej kunnat drömma'.»
»O, låt oss höra!» ropade alla damerna nyfiket, de flesta redan under förkänslan af en spännande och irriterande rädsla, slutande sig tätt tillsammans, liksom sökande skydd i hvarandras omedelbara närhet.
»Ja, det jag nu skall omtala», började öfversten, »tilldrog sig på en tid, mina ärade damer, då hvarken ni eller edra mödrar ännu gjort sin entré i lifvet. Det hände nämligen i min grönaste ungdom. Det var i Stockholm 1808. Jag och en hel del af mina kamrater hade då afslutat vår gradpassering däruppe och skulle därför, innan vi begåfvo oss till våra respektive hem i landsorten, fira den sista skilsmessans stunder med en storartad afskedsfest å ett litet nu för länge sedan försvunnet och bortglömdt utvärdshus, beläget utanför Norrtull och blott några minuters väg från Solna kyrka. Efter att i restaurantens matsal intagit en delikat supé, drogo vi oss tillbaka till ett af de enskilda rum vi beställt för natten, rökande och pokulerande, alla naturligtvis i den gladaste sinnesstämning. Vi skulle ju nu få resa hem efter att med heder ha förvärfvat våra officersepåletter, och detta var förstås ett evenemang, som med ungdomens vanliga sangviniska förhoppningar och segervissa tillit innebar endast lycka och ära, idel leende och glada framtidsdrömmar. Föga anade vi då, att verkligheten redan för den närmaste stunden hade i beredskap en för lifvets allvar manande och ödesdiger väckelse, som skulle kasta en lång och mörk slagskugga öfver denna nyss blott i idel ljus sedda framtid. Midt under den glada sinnesstämningen hade vi, alldeles som här i afton och på ett liknande sätt, kommit in på ämnet ifråga. »Anledningan härtill låg nära till hands. I hela
* (Forts. nästa sida).
THÉRESE RENZ.
»VÄRLDENS FÖRNÄMSTA SKOLRYTTARINNA».
Grand Arena Palace i Stockholm har hela sommaren haft goda program, men först på den senare tiden har cirkus erhållit en talrik publik. Också uppträder i cirkus för närvarande världens säkert förnämsta skolryttarinna, fru Thérese Renz, en medlem af den bekanta Renz'ska familjen, som förr i tiden härskade i cirkusvärlden i Berlin och äfven annorstädes.
Fru Renz, hvilken, oaktadt sina 40 år, besitter en smärt, förtjusande figur, rider på det mest graciösa sätt och har till sin disposition icke mindre än fyra förstklassiga hästar. Den högre skolan har för henne ingen hemlighet, och det är märkvärdigt att se, huru hennes springare förstå hennes intensioner. En elegantare ridt har aldrig varit skådad i Stockholm, och publiken är äfven hänförd.
efter fotografi. THÉRESE RENZ. *
