Sida 1013
RYSSLANDS YNGSTE POPULÄRE DIKTARE.
Den ryska litteraturen har sedan mer än två decennier uppburits af tvenne namn: den numera senile kyskhetspredikanten Tolstoy och den skarpe, skoningslöse satirikern Anton Tschekoff. Ingen af dessa var det lifsens salt, på hvilket det intelligenta, unga Ryssland väntade, och man såg sig förgäfves om efter den man, som skulle visa väg i väglösheten, en, som inför sitt misstrogna och misströstande folk kunde tala med den store, borne skaldens och siarens väldiga röst, som kunde säga det nya ordet, detta som alltid ligger så nära till hands, men dock så fjärran -- det nya ordet om mod, lifsmod och offermod.... Och detta har Maxim Gorjkij gjort.
Den under pseudonymen Maxim Gorjkij skrifvande ryske unge författaren Alexej Maximovitsch Peschkoff, hvilkens karaktäristiska drag vi här återgifva, är född den 14 mars 1869 i Nischnij-Novgorod, där hans far, som tidigt dog, var tapetserargesäll. Äfven modern, som gift om sig, dog efter några år, och vid nio års ålder anställdes Maxim som springpojke hos en skomakare. Efter att sedan ha varit i lära hos en ritare, som behandlade honom illa, rymde han hemifrån och kom som kockspojke ombord på en Volgabåt. Kocken var en afskedad gardesunderofficer, rå, men mycket beläst för sina förhållanden, och det var han, som egentligen »väckte» Gorjkij och gjorde honom till bokvurm: han började nu läsa allt, hvad han kom öfver.
Vid femton års ålder greps han af en »vild lust» att studera och begaf sig till Kasan i hopp att där kunna få gratisundervisning -- men måste istället ta anställning i ett kringelbageri, och därmed begynte den tyngsta arbetsperioden af hans lif, en period, som dock i mångt och mycket var en såningstid. Han kom härunder i intim beröring med en mängd mer och mindre urspårade individer af olika slag, hvilka han porträtterat med mästarehand i sina stora berättelser »Konovaloff» och »För detta människor». Båda dessa berättelser afspegla fullt troget G:s lif under denna tid och ha därför som många andra af hans verk äfven ett stort biografiskt värde.
De själskval, hvaraf Gorjkij under denna tid led, drefvo honom 1888 till ett själfmordsförsök, som dock dess bättre icke lyckades.
»Efter att ha sjuknat till husbehof», berättar Gorjkij, »kryade jag till mig igen för att etablera mig som äppelmånglare». Därefter var han en tid stationskarl, hvarefter han återvände till Nischnij-Novgorod för att fullgöra sin värnplikt. Han blef emellertid kasserad, startade en handel med »bajersk kvass», hvarpå han lyckades få anställning som sekreterare hos den allmänt aktade advokaten A. I. Lanin, hvilken enligt hans egen utsago på hans bildning utöfvade »ett omätligt inflytande».
Här fick han ock både andligen och lekamligen tillfälle att hvila ut, men det fågelfria vagabondlifvet lockade honom ånyo, och redan 1890 gaf han sig åter i väg, genomvandrade hela de »Donska kossackernas land», Ukrajn, Bessarabien, långs sydkusten af Krim till Kubanområdet och Kaukasien. År 1892 kom han till Tiflis, där han arbetade på en järnvägsverkstad, och där han samma år i tidningen »Kavkas» publicerade sin första berättelse, »Makar Tschudra», en färgsprakande ziguenar-skildring. Efter någon tid återvände han till sin hemtrakt vid Volga, kom här 1893 tillsammans med den bekante författaren Vladimir Karaljenko, hvilken han främst har att tacka för att han ryckte in i den »stora litteraturen». Från året 1895 skrifver han hufvudsakligen i de stora tidskrifterna »Russkoje Bagastvo», »Ruskaja Myslj» m. fl. Samtidigt arbetar han i provinspressen, där hans berättelser »Skuggbilder» se dagen. Sedan hösten 1898 ha Gorjkijs litterära alster uteslutande publicerats i den frisinnade månadsskriften »Schisnj» (Lifvet), som indrogs i juni detta år, då G. jämte hans
Efter fotografi.
ALEXEJ MAXIMOVITSCH PESCHKOFF. (Maxim Gorjkij.)
tvänne vänner och medarbetare A. P. Tschechoff och J. N. Tschirikoff ställdes under polisuppsikt. I den nämnda tidskriften har G. förra året utgifvit sin novell »Foma Gardjajeff» och början till den stora romanen »Bönder».
Den ofvan omtalade sekvestreringen och därmed följande polisuppsikten har gjort, att den sedan någon tid svårt bröstsjuke diktaren hindrats från att följa läkarnes ordination och uppsöka ett mildare luftstreck. Först i dagarne har det lyckats hans vänner utverka, att han under polisbevakning får begifva sig till Krim, där hans ofvannämnde vän Anton Tschechoff förut befinner sig -- under polisbevakning!...
Ett närmare ingående på Gorjkijs författarskap tillåter ju ej utrymmet -- vi hänvisa intresserade läsare till hans båda berättelser »Urspårade» (F. d. människor) och »Max Orloff och hans hustru», som i dagarne utkommit i svensk öfversättning.
Som slutord och som en kort karaktäristik anföra vi den bekante ryske kritikern Protopotoffs ord om Gorjkij:
»Han har lefvat litet», säger han, »men genomlefvat mycket. Hans iakttagelser äro inga vanliga iakttagelser, utan någonting förmer, någonting högre utarbetadt icke blott i hans talangs smältugn, utan äfven i hans själs lönkamrar».
Och de lönkamrarne gömma stora och rika skatter...
