Sida 4616
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XX.
ÖFVER SÖNDAGEN. Novell af Juliet Wilbor Tompkins. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Nu kunde han ej längre undgå sitt öde. Mr Walter, den inbitne ungkarlen, hade tvenne gånger afböjt inbjudningen. Att för tredje gången göra det skulle sårat vännen Fischer.
»Kom ut till oss och stanna öfver söndagen», hade Fischer enträget uppmanat honom. »Det är endast fyrtio minuters resa med expressen -- och du kan komma tillbaka huru tidigt som hälst på måndag morgon. Min mamma och syster skola bli ytterst förtjusta, om du kommer.»
I ett obevakadt ögonblick hade Walter lofvat honom komma och till och med bestämt med hvilket tåg, han ville fara. Och nu stod han där.
Han kastade modstulet en blick omkring sig i sin lilla ungkarlsvåning och suckade. Han visste hurudant programmet skulle bli. På söndags morgon komme de att taga en promenad i gåsmarsch å de leriga vägarne. Klockan två serverades en verkligt landtlig middag med kalfstek o. d., så kommo släktingarne på besök, och man slog sig ner i en stor cirkel kring kaffebordet och berättade anekdoter.
Klockan sex komme säkerligen saft och vatten att serveras, och så pratade man resten af kvällen.
O, herre! Walter sparkade häftigt till sin kappsäck, så den flög i ett hörn, och så kastade han sig raklång å sin chaiselongue för att ännu några minunuter få njuta af sin fulla frihet.
Fischer mötte honom vid stationen och i en guppande kärra åkte de hem. Han visade hvarje sevärdhet enligt sitt tycke, och den olycklige Walter hade ej annat att göra än nicka bifall och låtsas vara intresserad. Hade han vågat, så skulle han svarat: »Hvad tusan tar jag mig af edra sjukhus och lasarett», och dagen hade varit räddad.
Fischers villa liknade på håret tusentals andra förstadsvillor. En doft af fuktig kalkrappning mötte Walter i förhallen, och det rum, han fick sig anvisadt, var så renskuradt och fäjadt, att det gjorde ett pinsamt intryck på den gamle ungkarlen med sina fria manér. Sedan han blifvit ensam, stack han ut hufvudet genom fönstret och fann någon lisa i att af alla krafter bolma på en cigarrett. Så gick han ned i matsalen, och fem timmar senare bjöd han värdfolket godnatt, grundligt uttråkad.
»Puh! Jag måste resa hem, jag uthärdar ej», utbrast han sedan han väl kommit för sig själf. Hemlängtan grep honom, och han beslöt att ej stanna öfver nästa natt.
»Jag tror likväl jag gjort mitt bästa, att ej synas oartig», sade han för sig själf, i det han förtviflad gick till sängs, formligen skamsen öfver att han ej vågade bryta med hvad som anses passande.
Följande morgon rägnade det. Hjälplös likt ett offerlam gick Walter ned till frukostbordet, där de tre medlemmarne af familjen Fischer gjorde sitt bästa för att underhålla honom. Hela morgonen härdade han ut. Medveten om, att han likväl till sist skulle förlora själfbehärskningen, måste han begifva sig ut, trots rägnet. Han grep hatt och rock och, mumlande något om att köpa cigarretter, ilade han ut innan någon hann erbjuda sig göra honom sällskap.
Solen bröt nu fram och efter en stund kom han tillbaka, stolt öfver att ha löst det svåra problemet. Han gick upp på sitt rum, packade hastigt sin kappsäck och gick ned igen.
En liten gosse stod i förhallen och räckte fröken Fischer ett gult kuvert, men när han fick se Walter utbrast han:
»Här har ni ert telegram».
Walter rynkade ögonbrynen åt honom.
»Mitt telegram!» sade han förvånad.
»Hvem bad dig bära hit det, Willie?» frågade fröken Fischer.
Det var ett kritiskt ögonblick för Walter. Häri fäste en pröfvande blick på gossen och stack handen betecknande i fickan.
»Någon bad mig lämna det», svarade gossen undvikande.
»Jag är mycket tacksam», sade Walter och drog upp en hand full silfvermynt.
»Nej, nej, mr Walter! Willie är vår lilla kusin. Han vill ej taga betaldt för det.»
Willie gillade ej direkt det sagda, men sade ingenting. Walter blef eldröd i ansiktet vid tanken på släktskapet. Han hade mött den lille gossen vid stationen och noga beskrifvit vägen till Fischers hus, och nu önskade han honom all världens väg. Han räckte telegrammet till Fischer, som högt läste det:
»Kom tillbaka genast. Viktiga affärer. Väntar dig sex.»
Oförväget nog hade han undertecknat det med sin kompanjons namn.
»En advokat är aldrig ett ögonblick säker», suckade Walter, då man allmänt beklagade honom. Han beslöt gå med fyratåget. Likväl nödgades han hålla till godo med en landtlig middag till. Willie blef af frun inbjuden stanna öfver middagen och af Walter fick han en tvåkrona till lön för sitt besvär.
Walter armärkte, att han kanske kunde hinna med tolftåget, men i detsamma ilade det förbi. Willie började hvissla, men tillrättavisades af fru Fischer. Han gick då fram till henne och meddelade henne något i förtroende, som de andra ej kunde uppfatta.
Middagen serverades, och innan man satte sig till bords lyckades Walter få Willie ensam några ögonblick och erbjöd honom tio kronor, om han ville hålla saken hemlig.
»Kanhända», svarade den lille skälmen.
»Om du får tjugo då?»
Det blef uppgjordt, att han efter middagen skulle mottaga denna summa.
Under middagen var Willie nära däran att förråda hemligheten, trots den utlofvade stora belöningen. För att rädda situationen nödgades Walter afbryta hans pladder och bjuda honom till staden för att se på cirkus.
»Hvilken dag?» frågade den lille skälmen.
»Det skall jag skrifva om», svarade Walter.
»Du kanske kan telegrafera», sade Willie.
Walter fick en het stund, men lyckades slå bort misstankarne och efter middagen gick han upp på sitt rum för att röka en cigarrett genom fönstret.
»Hvilka besvär att ha främmande», hörde han frun beskärma sig. »Och jag som är så trött.»
»Om han bara inte vore så slö och tråkig», inföll fröken Fischer.
»Han var ej sådan under skoltiden», anmärkte Fischer. »Då var det annat lif i honom.»
Walter drog tillbaka hufvudet och gick ned.
Willie väntade honom troget, och då Walter ej syntes ägna honom någon uppmärksamhet, hoppade han upp bakpå den guppande kärran, då de foro tillbaka till stationen. Han lutade sig till och med framåt, och stack fram sin solbrända hand, i händelse någon ville deponera några sedlar i hans förvar. Men Walter visade denna gång ett oförklarligt intresse för husen och gatorna.
Tåget ilade in på stationen. Ej förr än det ånyo var i gång hoppade Walter upp, vinkande ett sista farväl till Fischer och pojken.
»Adjö, Willie, jag hoppas du får roligt på cirkus.»
Då förstod han att han var lurad.
»Jag skall tala om det!» tjöt han och sprang efter det bortilande tåget.
»Var så god», svarade Walter.
Därpå vände han sig om i vagnen och slog sig ned i ett soffhörn med ett själfbelåtet leende.
