Sida 315
se på någon gick han sin väg uppåt ön och försvann snart ur sikte. Sedan han var gången, ville dansen ej få fart, och man skilldes åt under ifrigt diskuterande.
Det dröjde sedan ganska länge, innan jag återsåg Fiskar-Olle. Jag hade ofta frågat efter honom, men ständigt fått till svar, att han var ej på ön. Anna och Brunning återigen såg jag ofta tillsammans. Någon gång träffade jag henne ensam, men förtroligheten oss emellan var försvunnen. Hon hälsade visserligen gladt och vänligt som förr, men på något samtal ville hon ej inlåta sig.
Hon kände alltför väl min antipati för Brunning, hon kände, att alla hennes vänner på ön tagit parti för Olle, och hon var för mycket kvinna, för att ej just denna ovilja skulle än ytterligare fästa henne vid Brunning. En gång frågade jag henne, hvart hon trodde, att detta förhållande skulle leda, och jag minnes hennes svar, som om hon gifvit mig det i går.
»Jag skall säga Er, herr B.», sade hon, »att hvart det än leder, så följer jag med.»
Detta var allt, jag fick ur henne.
En dag framemot höstsidan hade Anna och Brunning låtit segla sig till Vinga fyr, med hvars fyrmästare och lotsar hon sedan länge var bekant. Det var öfverenskommet, att den fiskarpojke, som seglat dem dit på morgonen, skulle återvända omedelbart till Domsö och fram på kvällsidan komma åter för att hämta dem.
Emellertid fogade sig händelserna så, att denne pojke vardt förhindrad fullgöra sitt uppdrag, och vände sig till Fiskar-Olle, hvilkens båt han sett ligga färdig nere vid stranden.
»Du, Olle», sade han, smått kitsligt -- ty han hade väl reda på förhållandet mellan denne och Anna, fast han nu ingalunda såg detta med sådant allvar, som det fordrade -- »du skulle kunna få dig en liten segeltur med Anna i kväll, om du vore hygglig ...»
»Hvad angå dig mina affärer», röt Olle och såg på Anders -- så var gossens namn -- med så hotfulla ögon, att denne genast märkte, att han vidrört ett farligt ämne.
»Jag mente ej något illa», mumlade han buttert. »Anna är på Vinga, och jag lofvade hämta henne; men nu går det ej, ty mor har skickat mig till sta'n.»
»Nå, bed då Brunning, den löken, att han ror efter henne. Han må gärna låna vedpråmen, som ligger där borta», kom det från Olle, och han lät ett hånskratt åtfölja orden.
»Brunning är också där», sade Anders. »De seglade dit tillsammans i dag på morgonen.»
»Och så ber du mig hämta dem! Nej, vore jag den ende pojke här på ön, som hade en båt, så borrade jag den hällre i sank än använde den till slikt. Jaså, Brunning är med! Segla då dit direkt, Anders, och hälsa dem från mig, att om de vilja, att jag skall dränka dem på Vinga Sand, så skall jag komma med min båt!»
»Äh, du är galen», afbröt Anders, »hvem skall jag be då»?
»Be hvem fan du vill, men låt mig vara i fred!»
Och därmed vände Olle ryggen åt Anders. Han hörde, hur denne gick sin väg, mumlande något om oginhet Och ilska.
(Forts. nästa n:r)
DEN AFLIDNE EMIREN AF AFGANISTAN.
EMIREN ABDURRAHMAN AF AFGANISTAN.
Den i dagarne aflidne emiren af Afganistan var i mångt och mycket en äkta österländsk despot, men på samma gång en klok och beräknande man. Han hade haft ett skiftesrikt lif. Född 1830, var han brorson till den dåvarande emiren Shir Ali, med hvilken han jämte sin fader länge stridde om makten, till dess han 1860 fördrefs till Indien, från hviken tid af hans lif en ypperlig skildring finnes i Kiplings novell »Emirens predikan». Då emellertid Shir Alis son och efterträdare Jakub snart visade sig oduglig som regent, lät mörda den engelske residenten i Kabul och af engelsmännen afsattes, utropades med dessas hjälp Abdurrahman till emir. Han har regerat med stor stränghet, hvilket ledt till flere uppror, som han dock lyckats kufva, samt har för öfrigt till följd af landets läge måst balansera mellan Ryssland och England. Egendomligt var det testamente han på dödsbädden gaf sitt folk, då han varnade det för Ryssland! Tronföljare är hans son, Habibulla Khan.
