Sida 3213
KARL-ERIK FORSSLUND.
Foto. Bohman, Falun. KARL-ERIK FORSSLUND.
Född i Ljusnarsberg, Örebro län, den 14 september 1872, student i Uppsala 1889, fil. licentiat 1897. Skrifter: »Skog», 1896, »Jungfru-Jan», 1897, »Historier», 1899, »Storgården», 1900, Djur. Skizzer och historier från Storgården», 1900, »Storgårdsblomster* 1901, samt slutligen »Arbetare, sånger och visor», hvilka utkommit i dessa dagar. Utan tvifvel skall Karl-Erik Forsslund med sina nya visor vinna många nya vänner, och återgifva vi därför detta porträtt »för dagen». Redaktionssekreterare i Strix 1897--98. Författare till sagospelet »Det otroligaste», gifvet för första gången i Stockholm den 30 oktober 1901.
*
Detta är data -- men data är icke mannen, allra minst i detta fall. Ty mannen är poet och sagoberättare. Naturen har danat honom -- säger en af våra främste kritici -- till sagförtäljare och spelman. »Med samma lekande lätthet diktar han på vers och prosa, och af solsken och vackert väder sömmar han sånger, som skimra såsom prinsessan Åsnehuds klädningar ...»
Forsslund tillhör det unga släkte, som tager lifvet lätt och friskt, utan att härför förbise dess djupa allvar. Men lifvet är icke lifvet i den mörka staden med dess osunda ångor och vanprydande smink -- lifvet är naturen, och därför: bort från staden och ut till naturen!
Liksom flere andra af vår tids svenska konstnärer har Forsslund slagit sig ned å landet -- pp Storgården i närheten af Ludvika. Och här tyckes han trifvas förträffligt.
En modern sagoberättare vill naturligtvis inlägga en djupare mening i sina historier- - vår tid är sökandets och analysens tid -- och Forsslunds sagor äro sinnrika nog. Man har jämfört den unge författaren med Andersen. Men det är svårt att göra sagor för stora barn, så att sagorna icke förefalla långa och sökta -- det är svårt att samtidigt vara naiv och djupsinnig -- och det kan väl icke förnekas, att Forsslund stundom i sagorna verkar en smula tröttande.
En modern spelman vill naturligtvis också inverka på sina medmänniskors lif -- huru många svenska skalder nöja sig i vår tid med att sjunga, endast för sångens egen skull! -- och Karl-Erik Forsslund har icke häller undgått frestelsen att uppträda som en ny Rousseau.
»Och» - säger professor Levertin, hvilken vi citerade här ofvan, i sin recension om »Storgården» -- »denne skald, som är så litet djupsinnig och intressant, när han resonnerar filosofi eller kalfatrar samhället, blir djup och intressant, när han, skildrar naturens lif, så nära står han det, och så omedelbart och starkt afspegla sig dess elementariska växlingar i hans själ. Den lyriska dagbok öfver ett år på landet, som han här gifver, är genomsusad af alla de olika årstiderna, och dess sånger om grodd och dagg, blomning, skörd och vinterhvila klinga med utomordentlig fart och stämning. Prosan och versen blifva lika friska, illusoriska och intagande, när Forsslund försänker sig i dylika naturintryck och omskapar dem till ordmusik, bilder och saga.»
Som ett vackert litet prof på Forsslunds prosadiktning må väl ock kunna anföras den präktiga lilla skiss, »Sommarmusik», som återfinnes i HVAR 8 DAG'S 13:de häfte af andra årgången.
Och hvilken humorist är han icke! Karl-Erik. Forsslunds småbitar förut i »Nisse» och numera i »Strix» utgöra utan all fråga en mycket vägande del af hans författareskap. Han skref en gång till ett af »Strix'» julnummer en »Julkantat», »Se, dopparedagen ...» som helt enkelt är ett mästerverk i sitt slag -- samtidigt en parodi på en stor kantat och en den älskvärdaste humoristiska dikt.
Karl-Erik Forsslund är en af våra mest begåfvade och mest ursprungliga yngre författare, en af dem, af hvilka man har rätt att vänta sig mycket:: måtte han alltid få behålla sin ljusa, glada, friska tro på lifvet och dess makter, och i denna anda skänka oss än flera verk: surmulare och pessimister ha vi gunås mer än nog af....
