Sida 4013
Söta far tycktes ta det hela som ett raillerie, en pojkaktighet. Han skulle minsann visa, att det var mer än ett raillerie.
Han skyndade upp och ned mellan rader af stora, yfviga krusbärsbuskar. Långa, taggiga grenar höggo raspande fast i hans mjuka atlasrock, men han aktade ej därpå, de spejande blickarna sökte ifrigt efter att få upptäcka skymten af en ljus kjol mellan de gröna gömslena. Men allt hans sökande var förgäfves. Han vågade ett par gånger fram med ett halfhögt »mamsell Beate-Jaquette l», »lilla mamsell Beate-Jaquette!», men inget svar kom. Han stannade misslynt, rådvill.
»Hon har kanske gått till hagen eller ner till strandpromenaden i parken», tänkte han, »det är ju hennes älsklingspromenader. Jag måste få tag på henne, jag måste tala vid henne i dag, nu genast».
Den breda, grusade parkgången, som ledde utefter sjöstranden, låg där så ljus och solig i eftermiddagsbelysningen. Höga, vajande vass, som växte ända upp till stenkanten, kastade från sjösidan en kort skugga öfver sanden och längre bort, där albuskar och en och annan björk tagit fotfäste strax ofvanom vattenbrynet, blef skuggan tätare och mörkare. Men ingen ljusklädd flickskepnad syntes till hvarken på gången eller uppe mellan träden, där brädbänkar voro uppsatta till hvila för vandraren. Grefve Måns följde strandvägen så långt den bar, ända bort till det hvitmålade staketet, som skiljde parken och hasselhagen. Med ett raskt grepp svängde han sig öfver stängslet till andra sidan, försmående den lilla spjälgrinden, och fortsatte sin vandring på den smala, slingrande gångstigen, som nu ej längre följde sjöstranden, utan böjde af uppåt mellan små stenrös, lummiga hasselbuskager och smärta, hvitstammiga björkar.
Han hade saktat farten, gick nu långsamt och såg sig spejande och sökande omkring åt alla sidor. Fanns hon ej här, visste han ej, hvar hon kunde hålla till. Hon måste finnas här; inte kunde hon väl sitta inne och brodera eller hvad det nu är, fruntimren sysselsätta sig med, en så vacker sommareftermiddag.
Plötsligt stannade han och lyssnade. Hvad var det för ett egendomligt smällande ljud? Kunde det vara ekorrarna, som kommo fram för att stjäla nötter? Nej, det var för tidigt till års. Inte häller var det precis likt ekorrarnes smackningar. Tyst -- där var det igen! Det ljöd helt nära honom, tyckte han, måste komma från andra sidan om den stora hasselbusken.
Han lade sig sakta ned på marken och kröp ljudlöst fram till buskaget, sträckte så ut sig så, lång han var för att nå fram med hufvudet mellan, de glesare grenarne och få en öfverblick öfver terrängen på andra sidan. -- --
Stackars grefve Måns! Det var, som om han med ens fått ett slag midt i ansiktet, nej, en dolkstöt midt in i sitt varma, ungdomliga, eldiga hjärta.
Han låg orörlig, vågade knappt blinka, bara säg och såg på gruppen framför sig.
Uppflugen på en mossig sten stod lilla Beate-Jaquette, leende och rosig och vacker som aldrig torr. Den lätta schäferhatten hade fallit ned på ryggen, hängde i s na långa, skära band fastknuten om halsen och den spetsprydda bröstfichuen var tillskrynklad och oordnad. Framför henne med sin stora, grofva arm om hennes runda midja och hennes små vackra, bara armar om sin tjocka hals. stod den där jägmästaren i sin mörkgröna jaktcostume, med filthatten käckt på sned. På marken bredvid honom låg jaktväskan, ur hvilken ett par morkullor stucko fram sina brungrå fjädrar. Nu böjde han sig emot henne, tätt intill det lilla rosiga ansiktet, och -- så hördes det där ljudet igen.
Grefve Måns blef röd och det ända upp under stråhatten. Puh! Det var dock för mycket! Han kunde ej ligga här och se på längre.
Mycket långsamt och varligt drog han tillbaka, hufvudet, reste sig upp och började gå framåt gångstigen igen, samma väg han nyss kommit. Han smög på tå, så försiktigt, som om det gällt att öfverraska en hjort eller ett rådjur. En enda tanke surrade ideligen i hans hufvud. Mon Dieu, måtte de ej märkt honom, måtte han väl komma osedd ifrån detta!
När han hunnit öfver gärdesgården och in på strandpromenaden, ökade han farten, tog ut stegen hastiga och brådskande. Nere i trädgården såg han, drängarne sysselsatta med gräfningar i landen. Han vinkade en af dem till sig.
»Spring och säg till Persson, att han sadlar 'Hyacinthe'», sade han, »men raska på, Ola, du vet, jag tycker ej om att vänta.»
Så sprang han uppför trappan till terrassen och in i slottet för att byta costume. -- Den mörkblå riddräkten, hade söta far sagt. -- -- Nå -- det var; så godt, han tog den då! --
-
DET NYA HOTELLET I VAXHOLM.
Fote. Julius Grape, Foto-afair. Inom den närmaste tiden skall det nya hotellet i Vaxholm öppnas, säkerligen till stor glädje såväl för stadsborna själfva, som för tillfälliga och bofasta sommargäster i den vackra skärgårdsstaden.
