Sida 314
FISKAR-OLLE.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af ERLAND BRATT.
(Forts. fr.n:r 2.)
Du ska dansa med mig, Anna», sade han, utan all inledning.
Men han måtte själf ha förstått, att en dylik begäran skulle lämnas utan afseende, ty han gjorde ingen rörelse för att bjuda henne armen.
Men Anna vardt i hast allvarsam, såg på honom en stund och svarade:
»Du kommer i dåliga afsikter, Olle. Hvad vill du mig? Du svarar inte! Gå hem, innan du ställt till någon olycka.»
Jag är öfvertygad om, att han följt hennes uppmaning, om ej Brunning, -- så var namnet på hennes kavaljer -- haft eller fått den olyckliga idén att lägga sig i samtalet. För Brunnings egen del hade det nog ock aflupit bättre, om han anslagit en mindre öfverlägsen och raljerande ton, än den, hvari han sade:
»Gå hem, du Olle och bre' nå't gammalt på dig, och akta dig för för mycket brännvin, ty jag ska' säga...»
Längre hann han ej, innan Olle höjde sin arm, -- han slog visserligen ej, men en näfve, som knytes i raseri, är snar till det Brunning tog ett steg tillbaka, spelemannen tystnade, allas blickar riktades i hast på denna grupp, och själf betogs jag af en sällsam beklämning. Men någon tid till reflexioner fanns ej, ty händelserna följde allt för snabbt på hvarandra.
Löjet hade dött bort på Brunnings läppar, och äfven Anna blickade förskräckt på Fiskar-Olle. Han lät sin lyftade arm sjunka, icke hastigt -- tungt, långsamt, som om han tröttats af dess tyngd. Men ansiktet bibehöll samma blekhet, ögonen sitt hot, och jag tror alla förnummo, det helt litet skulle behöfvas för att mana hans raseri till utbrott. Därför tego alla, och under en kort stund härskade en nästan hemsk tystnad. Slutligen gick Anna mot honom, grep nästan ödmjukt hans hand och bad med en stämma, som uttryckte både vekhet och ängslan:
»Olle, käre Olle, hur är det då fatt? Hvarför skall du låta ditt hårda lynne få öfverhand? Du ber mig om en dans, och visst vill jag dansa med dig.»
Allt under det hon talade, smög hon sig närmare honom, smekte hans hand och tillade skämtsamt:
»Spel' opp, speleman! Olle, säg Olle -- ska vi då inte dansa?»
Han hörde på, under det hon talade med hufvudet sänkt mot bröstet, och jag märkte hvilken lindring han erfor vid hennes ord.
Det måste dock finnas människor, som äro mycket dummare än andra, ty hur skall man i annat fall förklara, att Brunning efter den varning, som låg i Fiskar-Olles tunga, knutna näfve, ånyo ville uppträda som fredsmäklare; och det var egendomligt, att fastän ej ett enda ord var fäldt i sak, vi samtliga hade känslan af, att rätten låg på Olles sida. Det låg ett, tu, tre i luften en antipati mot denne fine stadsherre -- det var, som om man plötsligt upptäckt en förrädare i en sluten krets. Jag kände detta och ville afstyra vidare ledsamheter samt gick därför fram till honom och sade helt tyst:
»Herr Brunning, ni gör bäst i att dra er undan, ty ni kan lätt råka illa ut.»
»Aha, svarade han, »jag har väl samma rätt att vara här, jag såväl som andra, och om någon skall rymma fältet, är det den, som stört trefnaden. Hvad har jag att göra med, om en förbannad bondpojke tar sig en tår för mycket? Förresten skall jag själf be honom lugna sig och gå hem.»
Dessa ord riktades tämligen lågmäldt till mig, och jag hann ej be honom låta bli några vidare inlägg, förrän han vände sig till Olle, sägande:
»Hör du, Olle, hvad har jag gjort dig egentligen, och hvarför skall jag bära hundhufvudet för ditt dåliga lynne? Är du ilsk kanske, för att jag dansar med Anna, eller --»
Pang! ett slag. Och hvilket slag! Brunning stöp på fläcken.
Det hela gick så hastigt. Olles utbrott kom så våldsamt, så oförmodadt, att min beskrifning kan ej skildra händelserna så fort, som de i verkligheten inträffade. Ej ens Anna med sin eljest snabba och klara uppfattning fick tid att träda emellan, förrän Olle för andra gången sprang fram mot Brunning, grep honom, där han ännu låg på marken, ställde honom med ett jättetag på benen, höll honom så med utsträckt arm framför sig. Han andades tungt, han var likblek i ansiktet och allt det hårda, hotfulla, som jag observerat för en stund se'n, hade återkommit. Men äfven Anna hade återvunnit sin fattning, och utan tvekan störtade hon fram mot Olle, högg fast i den arm, som höll Brunning och med flammande ögon, och flämtande andedräkt skrek hon:
»Du släpper honom genast, genast hör du! Fy skam på dig, som slår en fredlig människa! Jag förstår dig nu. Du vill vinna min kärlek, men aldrig, aldrig hör du, skall jag mera se åt dig. Jag har trott dig om godt förr i världen, från denna stund har du blott mitt förakt!»
Hvad försiggick med Olle, hvad tänkte han inombords? Jag vet det ej, men han var hemsk att skåda under hennes korta, hastiga tal. Han hade ej släppt sin motståndare och höll sina blickar riktade mot marken, men när hon sagt: »du har blott mitt förakt», då såg han upp, fäste först en lång, underlig blick på henne, se'n på Brunning, och där fick den stanna. Greppet hade icke minskat i styrka, och det var underligt att se denna grupp.
Stadsherrarne hade kanske velat taga parti för Brunning, men de vågade ej. Ingen ville vara anledning till att händelsen utvecklade sig i ena eller andra riktningen, och därför teg man, låtande Fiskar-Olle själf få behärska situationen. Brunning var likblek och gjorde några tafatta rörelser för att frigöra sig, såg än på sin motståndare, än på Anna, än på oss andra. Det tar tid att beskrifva, men i verkligheten gingo händelserna nog så fort. Den tystnad, som härskat en stund, bröts plötsligt, då Olle med blicken fäst på Anna sade:
»Från denna stund skall jag endast ha ditt förakt, så har du sagt mig, Anna, och kanske att jag förtjänar det; men om du tror, att jag lider det utan att hämnas, så tar du fel! Du kan säga din fine herre, som jag håller här, att han och jag ska' träffas än en gång. Då, lilla Anna, kan du ha skäl att gråta, nu behöfver du det ej, ty jag skänker dig honom lika grann som förut.»
Han släppte sitt tag i Brunning, och utan att
